JOANNA SWICA

Låt oss prata om ett ämne som beror många och som har fått väldigt många i min närhet att distansera sig till. Låt oss prata om vår kära vän alkohol. Eller för vissa, ovän.

Min relation till alkohol har varierat, i någras ögon kanske rentav destruktiv i vissa perioder när jag var yngre, men man känner sig själv bäst och jag kan med handen på hjärtat säga att trots otaliga kanonfyllor, minnesluckor och baksmällor som har fått jorden att skaka så har jag alltid skött mig. Förutom när jag somnade i en fontän i Grekland för 9 år sedan, det kanske inte var det mest genomtänkta. Fast å andra sidan så tänkte jag inte alls under den perioden i mitt liv. Jag bara körde i ett hejdundrande tempo där livet bokstavligen enbart bestod av fest.

Jag festade som en galning mellan jag var 18 och 24. Det var fem år av resor, säsongsjobb utomlands, plugg och ingen tanke på morgondagen. Och jag hade otroligt roligt. Jag skulle göra om allt igen om jag fick chansen, för de åren formade mig till den jag är idag, med eller utan alkohol. Och jag vet att jag inte kommer vakna upp när jag är 40 år gammal och tänkte ”helvete, vad hände?”

Nu kanske några av er tänker att jag direkt drar paralleller med att kul  och dricka alkohol. Givetvis kan man ha roligt utan att dricka.

Det var runt sista året när jag pluggade jag smygande började lugna ner mig, och när jag sedan beslöt mig för att stanna i Stockholm och köpte min första bostadsrätt (vilket var ett symboliskt steg mot vuxenlivet för mig) hade träningen kommit in ordentligt i mitt liv. Det var fortfarande mycket fest, men på en helt annan nivå. Jag var singel, rörde mig mycket ute i Stockholms nattliv och älskade varenda sociala sekund av mitt liv. Men jag började vissa kvällar ersätta drinkarna med ramlösa eller enbart redbull efter klockan slog tolv. Träningen blev mer och mer en livsstil än ett intresse och jag märkte att även om jag ville gå ut så infann sig suget efter en riktig röjjarkväll mer sällan. Och så har de senaste åren mer och mer formats.

Jag kommer aldrig säga att träningen ”räddade” mig från alkoholen som många säger. För det fanns ingenting att räddas ifrån. Jag har inget behov att bli nykter eller propagera ut någon form av nykterhetspredikan. För jag kan inte stå för det. Jag är och har alltid varit ärlig med att jag dricker även om jag har många gånger funderat på om jag borde ta bort alkoholen helt från min Instagram då många unga följer mig samt att jag borde vara en ”förebild” då träning och alkohol inte är en kombination som helt går ihop. Men varje gång så kommer jag fram till samma sak. Varför ska jag dölja det? Är inte det värre? Varför ska jag framställa mig ”bättre”? För vem? Är det inte bättre att vara ärlig med att jag har balansen att göra båda, att träning och alkohol faktiskt går ihop för just mig?

Jag älskar att ta ett glas kallt vitt vin en varm sommardag. Jag älskar att dricka drinkar med mina vänner och dansa tills solen går upp. Jag älskar att öppna en flaska onödigt dyrt rödpang med min kille till en middag vi har lagat. Jag kan utan problem gå ut och vara nykter och jag har heller inga problem att ta en spontankväll och röjja loss.

Det finns perioder där jag har valt att vara nykter en längre tid för jag exempelvis har haft tävlingar jag har fokuserat på eller helt enkelt inte haft någon lust alls att dricka. Det har varit enkla val för mig att ta och inget jag har tyckt vara jobbigt att förklara för andra människor.

Så jag skulle vilja säga att min relation med alkohol numera är väldigt avslappnad och liberal. Jag behöver inte om jag inte vill, jag gör det inte om jag inte vill och vill jag så tar jag ett glas till maten och det är inga konstigheter med det.

Min träning är viktig för mig, men intresset för mat och god dryck är även det en stor del av mitt liv och det är för mig viktigt att kunna kombinera dessa två med varandra. Ibland får man tacka nej när man tex har mycket träning inför en tävling eller mycket jobb och det som är så skönt med det valet man har är att det för mig inte är jobbigt alls. Jag måste inte ha det där glaset. Jag förknippar inte vissa tillställningar eller aktiviteter med alkohol. Det är inget måste för att jag ska kunna ha roligt eller känna att jag platsar in.

Självklart så är jag väl medveten om vilka effekter alkohol har på träning och ens kropp. Jag tänker inte sitta här och romantisera alkohol, absolut inte. Det är ett gift och jag tycker att som vuxen människa bör man ha det i åtanke och ta ansvar för sin konsumtion och sluta skylla ifrån sig på samhället. Man har ett eget ansvar och kan man inte stå emot eller dricker så att det leder till att man tappar omdömet eller sin integritet så bör man uppsöka hjälp.

Jag tränar aldrig efter en utgång, det är livsfarligt och oerhört korkat. De gånger jag har planerade ”riktiga” pangutgångar så har jag även planerat in vilodag efter. Nuförtiden så åker jag som sagt 9 fall av 10 hem när resten drar ut. Det brukar räcka för mig vid 11-12 tiden. Och sen har jag ju oftast långpass eller något annat inplanerat på helgen som (jag trodde aldrig jag skulle skriva detta när jag var 20 och i min prime time) just nu faktiskt står högre i kurs.

Jag vill kunna ha allt i mitt liv, alla delar. De glammiga, de svettiga, de tråkiga, de roliga. Men för att kunna ha det har jag lärt mig hur pass stora bitar jag ska äta av varje kaka för att få ihop det. Är så urbota trött på allt man inte får och ska göra. Om det gör mig till en sämre människa, ”förebild” eller förstör mina träningsprestationer för att jag inte väljer att vara nykter? Nej. Däremot om jag hade missbrukat, låtit alkoholen styra mitt liv eller gjort så jag hade tappat min integritet då hade det varit ett problem. Jag är ingen duktig flicka, jag kan inte leva upp till något sådant ideal och jag vill heller inte bli sedd som en. Jag är jag, och det räcker för mig.

Det har tagit sin lilla tid, och jag tror att det är en process som följer en livet ut. Men jag är oändligt stolt över mina insikter och min mogna inställning till saker och ting idag.