JOANNA SWICA

Jag ligger i sängen och sippar på ett glas rött samtidigt som jag knaprar på lite chips som jag köpte i receptionen på väg upp till mitt rum efter vandringen. Jag hasar allt längre ner i den stora mjuka sängen och tar ytterligare en klunk vin. Min kropp blir allt mer varm och jag känner hur mina trötta lårmuskler pulserar mot det svala tyget. Jag är sådär härligt trött. Ni vet som efter en dag i skidbacken. Varm, seg och lite mosig. Inte så konstigt egentligen, jag har ju varit till fjälls, högt över trädtopparna. I backen minus snön. Kroppen har jobbat och jag har andats frisk luft från tidig morgon tills nu, när solen börjar gå ner och trädtopparna börjar kasta skugga in genom det massiva fönstret i mitt mitt hotellrum på Olarsgården.

Det har varit en bra dag, en riktigt riktigt bra dag. Solen har värmt våra ryggar, gett oss en lätt rödaktig ton i ansiktet och bjudit en klarblå himmel. Årets finaste höstdag? Inte helt omöjligt. Det är krispigt och färgglatt häruppe. Precis så som jag vill ha det. Perfekt för löpning, vandring, cykling och andra aktiviteter. Hösten är snäppet bättre än sommaren när det kommer till just sådana aktiviteter.

Vi pratade en del om det när vi satt på Olarsgårdens veranda i solen med ett gäng andra som också hade varit ute under dagen. Dagens vandring på dryga 4.5 timme återberättades och det samtalen tycktes aldrig ta slut. Vi satt där och njöt med våra ansikten mot solen. Jackor lades av och tröjor knäpptes upp. Precis som på en afterski. Och jag insåg där och då att jag var, eller nej är, fast i Sälen. Jag har trillat dit rejält. Det var aldrig kärlek vid första ögonkastet, nej, det var en längre process. En sådan som smyger sig på. Som när man vaknar bredvid honom och inser – jag tror jag är kär, riktigt jädra kär.

Jag känner mig väldigt välkommen här, vilket jag visserligen gör även i Åre, men jag trodde inte jag skulle komma att gilla Sälen så pass mycket som jag gör. För ska jag vara ärlig så har det varit lite ”familjesemester” vibe över destinationen och jag som varken har barn eller har spenderat så mycket tid i fjällen som andra har gjort har väl inte riktigt känt någon dragning till just sälen. Men det är ju det som är det fina med att slå hål på sina egna förutfattade meningar och inte vara en person som säger nej till det obekanta. Då kan man, som nu, bli positivt överraskad, ändra åsikt och framförallt – samla på sig nya upplevelser och favoritstunder i livet.

Jag har ett gäng sådana, favoritstunder alltså. En av dem var när vi första kvällen åt oss så mätta på Olarsgårdens raggmunkar med fläsk att jag somnade sittandes i sängen innan klockan hade slagit tio. Vi var möra efter eftermiddagslöpningen, och jag orkade egentligen inte middag men kunde sluta äta på grund av att det var så jädra gott. En annan favoritstund var när vi fikade högst uppe på toppen på mellanfjället. Vi hade fyllt på termosen med kaffe under frukosten och kunde inte sluta le när vi satt lutade mot en trave brädor i solen med kaffekoppen i handen och munnen full av ostmacka. En annan favoritstund var kvällarna, precis innan middag, när jag satt i de stora sofforna vid receptionen med datorn i knäet. Jag hade beställt in ett glas vin, mailen betades av och trots att jag bara satt en 30-40 minuter så fick jag mer gjort än under en vanlig timme på kontoret. Då och då stannade en av de gulliga tjejerna från personalen till och frågade något. Eller som den kvällen när jag helt plötsligt hade en hund i knäet och bordsgrannen bara skrattade och höjde sitt vinglas mot mig. Sånt är fint. Jag älskar sånt. Det är så det är här på Olarsgården, den här känslan av att hänga i ett stort vardagsrum. Det är så jag generellt känner för Dalarna.

Möjligheterna är många häruppe. Och nu återstår det bara för mig att bestämma när exakt jag ska återvända. För vi vet nog alla, efter att ha läst denna texten, att det inte kommer dröja länge.