JOANNA SWICA

Var ska jag börja? Jag tror inte riktigt det har sjunkit in vad jag har gjort. När en reporter ringde i fredags pratade jag som om jag hade genomfört ett träningspass. Jag pratade svävande och tog väldigt lätt på det hela. Kanske för att jag hade dygnat och precis vaknat upp på hotellet efter 2,5 timmes sömn efter att jag hade klivit av i buren. Men jag kom på mig själv att vara nära på att brista ut i gråt flera gånger, eller nära och nära, jag gjorde det ett par gånger. Jag var skör och väldigt känslosam. Skör av påfrestningen och av den speciella situationen av att sitta i en glasbur med tusentals ögon som följer ens rörelser. Men framförallt skör av historierna från krigsdrabbade zoner. Från våldtäkslägren. Från kvinnor som överlevt och från de som inte har gjort det. Från vetskapen att detta händer just NU NU NU och att jag är så jävla privilegierad.

Jag visste någonstans att det skulle bli jobbigt. Och då menar jag inte fysiskt. För det räknar jag med i allt jag gör. Jag förväntar mig det. För när jag ger mig in i något så är det för att jag vill uppleva det, känna det och genomföra det. Jag vill inte ha det gjort. Avbockat. Förstår ni skillnaden? Och att få kombinera rörelse och chansen att inspirera andra till rörelse för en god sak är något jag verkligen ville skulle kännas. Så nej, det fysiska oroade mig inte särskilt mycket. Men det mentala däremot. Hur skulle jag reagera? Nog för att jag är en seg jävel och mitt pannben är lite av min USP. Men att stå 12 timmar, som ökade till att slutligen bli 18 timmar på en crosstrainer inne i en glasbur på Västerås torg. Ja, den är inte helt lätt att förutspå.

Låt mig ta det från början. Efter en lättare frukost på Comfort Västerås som hade skänkt 2 hotellnätter till mig för just detta ändamålet (stort tack!) mötte jag upp Jonna som jobbar på P4 Västmanland. Hon intervjuade mig samtidigt som vi promenerade den korta promenaden bort till torget där buren stod upplyst. Klockan var bara tjugo över sju på morgonen men det rådde ändå full aktivitet där inne och torget började samlas på med folk.

Jag fick mitt passerkort, hälsade på teamet och satte mig sedan backstage där jag drack kaffe och blev briefad om hur min ingång skulle se ut. Jag minns att jag tänkte vilken stor och väloljad produktion det var och hur viktigt det måste vara med exakta hålltider och struktur då det är livesändning. Vilket även var något jag fick erfara senare under dagen när pauser klockades och noga bestämdes av producenterna så det skulle klaffa med sändningen och avbytare.

Innan jag fortsätter så kan jag väl bara dra det här med min “aktiva” tid lite snabbt. Jag har läst vissa kommentarer om just detta på Bloggbevakning som är en stor skvallersajt. Jag var väl inte helt nöjd med att hamna där då många av läsarna inte helt är med i matchen. Men till sajtens försvar så var inlägget var i publicerat i god ton av Camilla. Och merparten av kommentarerna var väldigt bra och stöttande. Fan, ni har min rygg alltså, det uppskattas. Tack. Men åter till till varför jag tar upp det. Några av kommentarerna menade på att jag inte stod 18 timmar i sträck och att det skulle vara falsk marknadsföring av min prestation.

Låt mig bara reda ut en sak.

Jag gjorde inte detta för att marknadsföra mitt egna varumärke även om det såklart gav mig en del publicitet. Det vore naivt att säga något annat. Men syftet var givetvis att belysa årets ämne och använda mitt namn och mitt engagemang som jag ändå har som dragplåster. Det var därför jag blev kontaktad av Musikhjälpen och även därför jag valde att ställa upp. Varför skulle jag inte använda mina sociala kanaler som når ut till x antal tusen för att samla in pengar till Musikhjälpen? Och blir min prestation mindre värd/godkänd för att jag blev avbytt ca var 3 timme i 5-20 minuter? Jag stoppade min klocka varje gång jag klev av och satte igång den direkt när jag tog första tramptaget igen för att min aktiva tid på crosstrainern skulle vara så precis så möjlig.

Hur kan man sitta och slänga skit, och inte ens kunna stå för det man skriver, på en skvallerblogg, på en människa som faktiskt använder sitt varumärke till att göra något av värde. Något som drog i 185 274 kronor. Det gnälls så mycket om att vi influencers inte gör något med våra plattformar. Att det enda vi gör är att gå på event och resa runt jorden. Och nu när man använder sin röst och sin synlighet så kommenterar folk att man bara vill synas.

Hade jag inte ställt mig där så hade inte summan hamnat på 185 274 kr. För en del av hela grejen är att det var lite galet. Och att jag gillar att göra lite smått sjuka grejer vilket såklart drar till sig uppmärksamhet vilket i detta fallet är just det vi ville åt. För då uppmärksammades bössan och fylldes på. Att man ens kan vända det till något negativt är för mig ologiskt. Men sen å andra sidan är inte logik det första man sammankopplar med detta specifika forums-klientelet.

Åter till torsdagen. Jag klev in några minuter i nio på torsdagsmorgonen och efter intervjun med Daniel och Miriam så ställde jag mig på crosstrainern, satte igång klockan och började trampa. Nu var jag igång.

De första 3 timmarna gick snabbt. Det hände mycket i buren och det började fyllas på med folk på torget. Framåt 13 tiden kom Linn in i buren och jag byttes jag av i ca 10 minuter för att gå på toaletten samt dricka kaffe. Jag fortsatte sedan mitt trampande och märkte hur det började rassla till mer och mer i bössan. När den passerade 30.000 kr tjöt jag rakt ut för jag insåg att målet på 25.000 kronor var uppnått.

Det var fantastiskt att se alla initiativ som togs för att samla in pengar. Louise drog ihop 2 stycken löpgrupper i Råsunda vilket drog in x antal tusen och många av tjejerna från Friendcation bidrog med stora summor från sitt håll. The power of community, det är stort. Och Friendcation är en fantastisk grupp som jag är väldigt stolt över att driva tillsammans med Louise. Den gör så mycket bra. Ni gör så mycket bra i den.

Det mest fantastiska med mina timmar i buren var den oerhörda responsen.Den uppbackning och det stödet från vänner, bekanta men framförallt från människor runt om i Sverige och utomlands som följde detta och jag aldrig förr hade hört talas om. Jag tror att jag fick över 500 meddelanden och jag försökte hela tiden stå och svara på allt, dela vad folk skänkte samt dela deras löprundor/träningspass som låg i grund för insamlingen. Jag delade med mig av vad som hände inifrån buren och hur mitt trampande gick. Det var fantastiska roligt att integrera på det sättet och när jag började få meddelanden om att bössan hade nått 80.000 kronor höll jag på att tappa telefonen. Sen såg att det var KIA som hade lagt 50.000 kronor och jag blev så oerhört rörd. För er som inte vet så har jag jobbat med KIA hela detta året och det är så oerhört stort att ha dem i ryggen.

Framåt tretiden började bössan närma sig 100.000 kronor och när det rasslade till så trodde jag att det hade blivit något fel. Hundratusen? Galet. Så jag beslöt mig att slänga in fler timmar. Jag började på 6000 per timme och höjde så att det tillslut landade på 24.000 per timme.

Jag, den lilla tävlingsdjävulen inom mig hade vaknat, nu skulle det samlas in pengar om så röven skulle ramla av.

Jag minns inte riktigt när under dagen Håkan började spelas men jag fick ett DM av en följare som skrev att han hade önskat Håkan speciellt för mig. Fantastiskt roligt. Vilket man även såg. Hela jag stannade upp. HA! För er som inte vet eller läser min blogg för första gången så har jag lite svårt för Håkan.

När tolv timmar hade passerats så hade summan stigit till ca 130.000 kronor samt låg på tredje plats i Sverige och jag hade 4 timmar till framför mig på crosstrainern. En halvtimme senare hade ytterligare 2 timmar adderats på min tid och det stod nu klart för mig att jag skulle stå i 18 timmar. Jag blev avlöst av Miriam, åt en knäckemacka, en skål med ärtsoppa och lite mangosmoothie (det var den maten som man fick äta) och bytte sedan överdel då jag stank. Jag försökte mig även på någon form av stående dusch inne i ena toaletten på baksidan men det gick sådär då mina ben hade domnat av och jag bara stod och svajade fram och tillbaka.

Kväll blev till natt och torget började tömmas på folk. Jag märkte nu hur trött jag började bli. Mina tramptag var fortfarande energiska men huvudet började checka ut och då tempot blev lugnare inne i buren smittades detta av på mig. Vi bestämde oss för att dansa lite och gjorde vad vi kunde för att hålla igång. Men det gjorde ont. Det gjorde det. Mina fotsulor var long gone och mina knän knakade. Samtidigt som min bål kändes som ett ändå stort blåmärke.

Framåt ett på natten ser jag hur 3 killar kommer gåendes på torget med varsin brasse-stol. De placerar sina stolar mitt framför buren, sätter sig ner och tar sedan fram lite kaffe och bullar (?). Jag lutar mig fram och kisar. Vad är detta? Ett jäkla kafferep? De ler och skålar mot mig och jag skrattar rakt ut. Hela situationen är så absurd. De sitter sedan där hela natten fram tills tidig morgon när jag slutligen efter 18 timmar kliver av crosstrainern med stapplande steg. Jag kan med handen på hjärtat säga att det gjorde väldigt mycket att se dem därute. Tiden gick lite fortare. Vilket jag även sa till dem när jag gick ut på torget i väntan på min taxi tillbaka till hotellet.

Men självklart så var Daniel, Miriam och Farah en väldigt stor bidragande faktor till att det faktiskt gick att genomföra. Vi hade jäkligt roligt inne i buren och de har gjort ett fantastiskt jobb. Jag tror inte folk förstår vilken enorm påfrestning det är att befinna sig i en bur med minimalt med sömn, flytande föda och att konstant vara i livesändning i en hel vecka. Så stor eloge till dem och såklart till teamet kring Musikhjälpen. Alla producenter, folk backstage som såg till att vi hade kaffe och vatten inne buren. Till Västerås som levererade grymt stöd på torget och såklart till er alla som har skänkt eller bidragit på annat sätt till alla olika insamlingar.

Detta är något av det häftigaste jag har gjort och tänk att vi gjorde det tillsammans. Det hade inte gått utan er.

Stort tack för alla hejjarop.