JOANNA SWICA

I går var jag på gymmet. JAHA? Men nej, lyssna. Vet ni hur längesen det var jag lyfte? Hur längesedan det var jag kände en annan typ av smärta i mina muskler än den jag numera är van vid? Hur länge sedan jag kände det kalla stålet i mina händer och tyngden av vikterna som jag pressade, drog och skapade rörelse av? Från mitt perspektiv – ett bra tag sedan.

När man är van vid att lyfta tungt och spendera 3-4 dagar på gymmet där fokus styrka är det primära känns ett par veckor som en evighet.

Det är inte det att jag inte har velat. Det handlar om tid och prioriteringar. Och just nu ligger prio på löpning, cykling och simning. För det är det jag tävlar i och där mina utvecklingsområden är. Med det sagt så betyder det inte att jag inte behöver styrketräningen, tvärtom. Den behövs mer än någonsin för att förhindra skador, bygga en snabb och stark kropp men framförallt ge mitt inre ett lugn. Men det är en ständig kompromiss om tid och vad som behövs mest och då även just den del som får ta stryk.

Men imorse var jag tillbaka och det var helt fantastiskt.

Började med att springa mitt löppass på 60 minuter i zon 3/4. Det sved och efter gårdagens långpass på 17 km var kroppen allt annat än lättsamt inställd till att ligga i högt tempo där mjöksyran varvades med tankar om att sakta ner pockade om uppmärksamhet. Det sjuka är att när man är klar och svettigt står och flåsar på bandet samtidigt som svetten bränner i ögonen blir kroppen som pånyttföd. Och det som följde sedan var:

12 min amrap:

10 gobletsquats 24kg – 10 raka marklyft 24kg – 10 marklyft – 10 KB snatch (totalt 20 st båda händer) – 10 squats 50 kg.

3 min amrap:

5 burpees – 10 militärpressar 30 kg  – 5 chins (gummiband)

Jag var totalt slut när jag gick hem. Kunde inte tänka en tanke, kunde knappt prata, och det kändes som att inget annat var så rätt som just den känslan som jag hade just då.

Träning är inte tider, kalorier, mått eller vikt. Träning är just det här. Att komma hem.