När man bara gör det

I söndags hade jag bestämt cykling med Karin på Ekerö. Jag visste sedan innan att jag hade 180 minuter medelintensiv cykling på schemat och blev riktigt nöjd över att få sällskap av Karin. Vi hade bestämt att dra hal två då jag skulle checka ut tjejerna vid 12:00 på Winery Hotel och då ha gott om tid att hinna hem, byta om, pumpa däcken och sedan cykla bort till Alvik för att hämta upp Karin för sedan cykla vidare ut på Ekerö.

Inställningen till årets första cykelrunda ute (i Sverige) var god. Jag skulle vilja säga på topp. Vädret såg lovande ut  med tanke på lördagens sol-bonanza och varma vindar. Jag la mig hyffsat i tid för att vakna upp pigg inför 3 timmars cykling.

Vad händer?

Vaknar upp med huvudvärk och seg kropp. Fan.
Det är grått, kallt och blådigt. Dubbelfan.
I mitt huvud har redan 150 anledningar till att inte cykla radats upp. Trippelfan.

Jag messar Karin och kollar så hon är med på planen att cykla, hon svarar snabbt att hon är redo den tiden vi har sagt. Jag ber mitt gnäll som i mina tankar har utvecklats till en fotbollsmatch med kränkta små män och med alldeles för grovt ordförråd hålla käften och trampar iväg mot Tranebergsbron. Det finns inte på kartan att jag ställer in. Jag är ingen sådan person. Det går i slowmotion bara att komma över bron och jag mumlar något taget från det där ordförrådet.

När vi har cyklat 30 km börjar mina tår domna av. Efter 35 km känner jag knappt av dem. Det går trögt och för varje vindpust känns det som att cykeln slungas bakåt istället för framåt. Den enda ljusglimten är på vägen hem från Svartsjö där vi har medvind i ryggen och kan utan problem ligga och tugga i 35 km/h. Vi hojtar åt varandra att det gäller att hålla fast vid de ögonblicken och får sekunden efter får hålla ett stadigare grepp om styret då vinden tar tag i cyklarna.

Kul med cykling. Verkligen.

Planen att cykla 180 minuter får modifieras om och vi får ihop 150 minuter. Mina tår hade inte överlevt 30 min till och ska jag vara ärlig så hade inte mitt huvud gjort det heller. Jag var done. Så mycket älskar jag inte cykling.

Vad jag älskar är min förmåga att bara stänga av och göra saker och ting. Att jag är dedikerad och står fast vid mitt ord. Jag hoppas denna stunden på cykeln gav någonting för den framtida cykelformen. Om inte annat så har jag bättrat på mitt ordförråd med svordomar. Alltid något.

0

9 kommentarer

  1. Vilket pannben ändå! Tips, skoöverdrag är en riktigt bra grej om man har lätt att frysa om fötterna. Har räddat många kalla rundor för mig. Orkar man inte köpa en till grej kan man tejpa för hålen på skorna med typ silvertejp.

  2. Alltså, regnet öste ner, seg dag på jobb å totalt omotiverad att bli som en slickad katt av promenaden till gymet… men så läste jag detta inlägg och släpade iväg mig för 30 min intervallrodd 💪🏽 thanks för bra inställning och pepp!!

  3. Starkt gjort! Jag kan inte föreställa mig att sitta på en cykel i 180 min och trampa. Glad att jag gjorde mitt långpass på lördagen så söndagen blev en dag i soffan framför Störst av allt.

  4. Grym du är och en sann inspirationskälla!

    Söndagen ja..
    Fick övertala mig i 3(!) timmar efter frukosten att ge mig ut på planerad löprunda..
    Väl ute så var vindarna starka och kalla och benen sega 😝
    Men..
    Har man bestämt sig så har man!!
    Blev Ekerö för min del oxå och när jag sprang över Nockebybron var jag tacksam att jag kom i löparskor och inte på cykeln..så all cred till er som cyklade!!
    23 km pannbenslöpning blev det iallafall och man är ju sjukt nöjd när man är klar ✔️ och några svordomar rikare 🤣
    Jag såg er blåsa förbi mig på vägen tillbaka mot stan 😊

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *