“När ringde du din pappa senast och sa att du älskar honom?”
När ringde min pappa mig senast och sa att han älskade mig?
I fredags ställde jag en motfråga på en av Navid Modiris många frågor/reflektioner som han brukar ställa på Facebook. Många bra, vissa mindre bra. Men alla med ett syfte – att väcka en känsla.
Det fnns mycket som går mig förbi, mycket jag rycker på axlarna åt, mycket som jag accepterar och respekterar. Men just det här gör mig oerhört provocerad samtidigt som jag är väldigt lugn i den känslan. Jag har accepterat situationen och är inte intresserad av att förändra den. Att vända ont till gott. Jag är väldigt lugn i att vara besviken över att min biologiska pappa valde att sluta ta sitt ansvar och aktivt tog/tar avstånd för sitt barn. Jag är lugn i att känna denna enorma besvikelse och framförallt avsky inför hans handling. Det tar emot att ens skriva pappa då jag anser att det är något man aktivt är, inte en titel man bara får bara för att man har lyckats åstadkomma en utlösning.
Ni är så otroligt många som har hört av er till mig efter att jag delade mitt svar på storys. Tackat och delat er historia. Det är inte ett barns ansvar att upprätthålla kontakt. Det är inte heller ett barns ansvar att utbilda en förälder i hur den ska bete sig. Det är inte ett barns ansvar att “vara den större personen” och vika sig dubbelt för att få till någon form av relation. Det pratas mycket om förlåtelse, arv och blodsband. Något som en del även var snabba på att påtala igår. Att jag borde visa godhet och sträcka ut en hand “innan det är försent”. Det skuldbeläggandet man lägger på ett barn är vidrigt. Det ansvaret man lägger över för att febrilt hitta en lösning gör mer skada än nytta. Jag har accepterat att det inte finns en lösning. Att vissa dagar gör obeskrivligt ont. Att jag står stadigt i mitt beslut att inte vara dottern som underkastar sig och ber om kärlek.
Jag är lugn i tanken att just I denna stund faktiskt inte veta om min biologiska pappa faktiskt lever. Men tänker att om det vore så att han faktiskt inte gör det så kommer jag meddelas. Kommer jag sörja? En del av mig har gjort det sedan jag var 12 år.
Jag är lugn i det med.
21
2 svar till “NÄR RINGDE MIN PAPPA MIG SENAST OCH SA ATT HAN ÄLSKADE MIG?”
Nej du kommer inte att sörja. Min pappa fanns, inte i en vad jag skulle säga fungerande relation. Han visste inte hur man var en pappa. Full av sig själv, tog allt för givet, sa aldrig tack utan krävde bara en massa. Rätt som det var en dag så fanns han inte mer. Vi ordnade med ett jättefint avsked, enkelt men fint. Jag har inte på fyra år fällt en droppe. Konstigt kanske vissa tycker men det går inte. Han var ingen bra pappa och det i sig är så klart en sorg.
Du verkar klarat sig bra, kanske bättre utan din pappa. Du verkar stark. O besviken får man vara. Kram på dig
Min pappa ringde heller aldrig och sa att han älskade mig. Lika lite har min mamma gjort det. När vi växte upp, fick vi aldrig gonattkram eller -puss. Jag var bitter i många år, men härom året fick jag veta att hon inte fick det, och då trodde hon att det skulle vara så.