Jag minns när jag testade en ketodiet för ca 6-7 år sedan när träningsboomen på Instagram började peaka ordentligt och allt fler stora fitnesskonton började trenda. Jag ville ha synliga magrutor vilket då var för mig lika med en stark kropp. Så jag hoppade på ”train like a girl”-dieten och välkomnade en vardag med morgonpromenader och proteinfluff. Jag stank ammoniak och kunde knappt räkna ut vad 1 + 1 var. Så slut var jag i huvudet. Visst blev jag tajt. Visst fick jag magrutor. Men till vilket pris? Efter de 8 veckorna lovade jag mig själv att aldrig dieta igen. Att aldrig någonsin utsätta min kropp för att att pendla mellan ”rus” och svaghet. Att aldrig mer låta mat och kalorier uppta mer än 80 procent av mina tankar. Att aldrig mer fokusera mer på hur platt min mage är än att lyfta blicken och se livet. Känna livet.
Spola fram till 2020. Jag har precis avslutat ett långpass. Ett av många. Min kropp levererar dagligen på träning och jag är stark. Trots avsaknad av magrutor och låg fettprocent. Jag promenerar hem från träningen och läser om en person som har kastas ut från bantningsprogrammet (nej, jag vägrar kalla det för ett hälsoprogram) som just nu sänds på Dplay för personen vägrade väga sig. Jag ser bilder från samtliga deltagare som mer och mer börjar likna något från ett fångläger. Inte så mycket till hälsa mumlar jag för mig själv samtidigt som jag läser prislappen för att få denna superkropp. För att få ett upplägg baserat huvudtränarens personliga resultat. Ingen näringslära eller adekvat utbildning. Jag frågar mig själv om historik som ätstörningar eller annan problematik gällande fysisk så som mental hälsa tas i beaktning inför en sådan extrem påfrestning. ”Fascinerande, 12 papp per skalle..” (edit: tydligen uppe i 25.000 kr) tänker jag. Ändå imponerande att vi 2020 fortfarande kan profitera på synbara före och efter bilder. På ”no pain no gain” mentalitet. Det är en moneymachine. Vi är fortfarande programmerade att smalt är lika med lycka. Något bra. Då är man en framgångsrik person. Och vi fortsätter programmeras genom att visa på att det är okej att förklä hårdbantning till hälsa. ”En stark kropp”. Och detta genom att använda folkkära profiler. Jag trodde mer om dem. Mer om nivån. Deras nivå. Vår nivå. Det känns som vi har gått tillbaka 5 år och raderat ut allt vi har åstadkommit de senaste åren inom hälsobranschen.
Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att träna hårt. Jag hyllar det och förespråkar det. Träna hårt, återhämtning och bra mat. Och ja, jag fullt medveten om att vissa perioder, vid specifika mål, kräver en viss tillskärpning. En viss dedikation. Men jag har svårt att se att denna typen av träningsupplägg där ett gäng aktiva människor blir kallade för soffpotatisar blir satta på ketodiet tillsammans med periodisk fasta för att nå superkroppen vara något hälsosamt.
För det är inte hälsosamt. Och nej, det är inte är inte elitidrott heller. Men det har aldrig elitidrott utgett sig för att vara. Men däremot paketeras detta programmet under namnet ”den stora hälsoresan” och jag undrar fortfarande hur vi år 2020 kan se ett värde i att titta på när människor tynar bort i tv.
Det är upp till var och en vad man vill göra med sin kropp. Hur man vill leva och vilka val man väljer att ta. Det är inte olagligt att sälja träning och kost program utan relevant utbildning. Människor väljer själv att betala för dessa och ge sig själv en förändring. Inget av detta görs under hot utan är helt frivilligt.
Och det är väl därför jag blir så oerhört besviken på den grupp människor som har tagit fram programmet och på profilerna som frivilligt valt att göra detta i tv under etiketten ”Den stora hälsoresan”.
287
11 svar till “När vi förklär hårdbantning till hälsa”
Men verkligen! ?
Jag brukar tänka på vilket trist liv de lever. Det är ju inte så att de ligger i soffan med ett glas vin och ostbågar direkt. ? Sedan är det väldigt svårt att hålla den formen. Jag skulle gärna vara lite tightare och lite mindre hull på mage och lår men vill inte offra att äta av allt gott. Dessutom skulle jag inte orka träna.
Håller med dig! Har rantat om detta program med alla mina vänner för jag är så jävla irriterad!! Jag kan också ta betalt för att säga åt folk att träna 6 dagar i veckan och äta minimalt med mat. Går man ner i vikt? Ja absolut. Är det hälsosamt? Fan heller.
Tack! Precis vad jag behövde läsa just nu!
Blev diagnostiserad med en autoimun sjukdom (MS) i slutet av förra året. Hade några månader innan det äntligen kommit igång med träningen igen efter många års uppehåll med viktuppgång som följd av det. Jag har inge kroppsliga skador till följd av min sjukdom utan kan röra mig och träna men jag har drabbats av en väldig fatigue som gör att jag vissa dagar knappt orkar ta en promenad. Skulle gärna gå ned några kilo men håller just nu på att försöka lära mig vara snäll mot mig själv och inte ge mig dåligt samvete om jag inte går ut på en långpromenad varje dag. Jag försöker vara tacksam för den träning som min kropp orkar genomföra men det är svårt när smal och vältränad är det ideal man blivit matad med sen man var tonåring..
Precis!! Älskar ditt sätt att tänka/resonera och att du orkar kämpa vidare för att få fram en sund röst kring träning o hälsa. Sluta aldrig?
Det värsta av allt är ändå den arrogante fanskapets kommentar, att programmet var för tufft för deltagaren som bara ville hitta en väg ut. För det är minsann inga problem att väga sig!
För mig, som varit ätstörd hela tonåren, är vägning ett av mina största ångestmoment. Så pass att jag till slut fick sluta väga mig när jag var gravid, eftersom dagarna innan var hemska med ångest och tankar på att dra ner maten, bara lite, inför vägningen.
Det gör mig väldigt illa berörd, att sådana människor skadar andra med sin totala arrogans!
Jag har reagerat på precis samma sak. Jag har haft ätstörda tankar och beteenden sedan tonåren och upp i vuxna livet Viktuppgången under graviditeterna har varit riktigt jobbig att hantera. Jag väger mig överhuvudtaget inte sedan 2014. Nu mår jag bra och har ett förhållandevis normalt förhållande till kroppen, maten och träningen men jag får ändå kämpa med tankarna mer eller mindre varje dag. Jag vet att skulle jag ställa mig på vågen så triggar det mig på en gång. Ändå är jag en ätstörd person som inte varit allvarligt sjuk.
Idag läser jag i Aftonbladet att Tramsfrans reagerat på Johan Rheborgs Instagramkritik mot programmet, där han (Tramsfrans) menar att Rehborg överskattar programmets genomslagskraft. Att unga tjejer inte påverkas av Måns Möllers och Özz Nujens viktnedgångresa utan att de snarare triggas av influencers på Instagram. För mig är även det uttalandet oerhört provocerande. Det visar hur okunnig han är. Som ätstörd triggas man lätt av alla typer av budskap om att man ska se ut på ett visst vis, äta på ett visst sätt, träna på ett visst sätt o.s.v. Det har inte att göra med vem som frontar budskapet. Dessutom är ätstörningar inte något som bara unga tjejer drabbas av. En av de sämre perioderna jag har haft inträffade runt när jag var 35 år. Jag hade alla kunskaper om vad jag borde göra och inte göra, vad som är hälsosamt eller inte. Jag visste att det som jag höll på med var sjukt och ohälsosamt men det spelar ingen roll när de ätstörda tankarna tar över. Jag blev så glad att läsa om Martina Haags ställningstagande och Johan Rheborgs inlägg så välkommet.
Så klockrent skrivet!? Jag har haft samma tankar men saknar plattform att lyfta det på!
Nåt gick garanterat fel när ansvariga valde att döpa programmet till Hälsoresan. Sen att kalla en maratonlöpare, två personer som cyklar extrema mängder och en som nästintill dagligen lägger upp gymbilder för ”soffpotatisar” blir bara löjligt…
Men hallejävlaluja! Tack för detta!
Shit vad bra du skriver. Flytande texter som fångar nyfikenheten, innehållsrikt och förbaskat smart! Jag ska börja följa dig.
Tack och välkommen hit! 🙂