JOANNA SWICA

Jag stod där utanför de stora vita grindarna som ledde in till ett ännu större vit hus, nej ursäkta, mansion. De massiva pelarna som förenade de stora verandorna med taket som är så typiskt för södern, den koloniala stilen som har blivit ett kännetecken för dessa plantage som på utsidan må vara vackra men vars historia är desto mörkare.

Min kamera brände i handen och jag svalde en klump av obehag. Jag kunde inte låta bli att känna ett sting av avsky för mig själv när jag passerade en stora skylten som pekade mot en reception som sålde guidade turer. En typisk amerikansk familj följde en flicka iklädd i en blå böljande vit klänning från samma tidsepok och jag kunde inte skaka av mig känslan av att pengar tjänas på en historia som handlar om hur människoliv såldes och dessa massiva plantage drevs runt av just dessa människoliv, dessa slavar.

Samtidigt som jag kände det krypande obehaget gick jag framåt genom den lummiga trädgården och log mot en man som planterade nya blommor längs den slingrande gången runt huvudbyggnaden. Jag förstod inners inne varför plantagen öppnas upp för allmänheten dels som museum men även som hotell, b&b och restauranger. Alla med en historia att berätta och en påminnelse om vad som en gång var. För vem var jag egentligen att gå runt här och må illa? Självklart mår man illa, men det är samtidigt viktigt att aldrig glömma och lära sig om vad som en gång hände för att förstå att det fortfarande händer i världen, på ett eller andra sätt. Nottoway Plantation livnär sig på att hålla guidade turer, driva hotellverksamhet och andra vinstdrivande event. Dessa pengar går tillbaka in till fastigheten just för att trädgårdsmästaren ska kunna få lön och huset som är med i National Trust for Historic Preservation ska kunna renoveras och stå öppet för att återberätta vad som hände här i södern, längs den slingrande Mississippi-floden utanför staden White Castle.

Jag måste se, känna och höra. Jag måste uppleva för att förstå. Det är därför jag reser. Jag tror inte på att vi kommer kunna förstå vad som händer och har hänt i världen genom böcker eller sociala medier. Vi måste uppleva och se för att utvecklas som människor men framförallt för att inte bli inskränkta och obildade.

Ett samtal vid poolen med ett killgäng från södra Texas ledde in på just detta, och jag berättade för dem om mina motstridiga känslor. De nickade och förstod, sen sa sa en av dem att historien håller redan på att ändras då det finns en del människor i Texas som ogärna vill kalla vad som utspelade sig under denna tidsepok på plantagen för slaveri. “Riktigt så illa var det inte…”

Herregud.

Det blev så tydligt när jag gick förbi en av de små stugorna med gungstolen som stod på den lilla verandan. Jag stannade och tittade länge på raden av byggnader samtidigt som jag föreställde mig hur en familj åt nybakat majsbröd i den tryckande värmen under Louisianas skymningssol. Jag föreställde mig hur de satt där, varma och skitiga efter en hel dag på bomullsfälten och hittade en liten ljusglimt av glädje i det liv som de nu levde men inte hade valt själva. Jag föreställde mig hopplösheten och den glödande förnedringen i kroppen över att ägas av någon vars ansåg att rätten till liv bedömdes av ens hudfärg. Det brann i hjärtat på mig och jag var tvungen att ruska på kroppen för att inte explodera.

Jag fortsatte gå mot den restaurangen i huvudbyggnaden där sång och slammer hördes från kvinnorna som stod och lagade gumbo i köket. Jag behöll glöden i hjärtat och kände mig tacksam för att vara här, för att känna och för att ännu en gång påminnas om att aldrig sluta ifrågasätta och vara öppen för olikheter. För världen är så stor, och ingen, jag upprepar, ingen äger rätten till att besluta vad som får och inte får ta del av den.