JOANNA SWICA

Dagarna går så oerhört fort just nu, det känns som om det var igår jag skrev på papperna om tjänstledighet. Nu är det mindre än 4 veckor kvar tills jag åker till Sri Lanka för lite välbehövlig semester och därefter kör i egen regi. Det är fortfarande en del trådar som är oerhört oklara och jag svarar dagligen på frågan ”men vad ska du göra nu?”. Svaret kommer av sig själv, som om det vore inövat, ”jag får se, men kommer börja med att vara lite ledig”. Sanningen är den att det inte finns någonting inövat med det svaret, det finns ingenting bestående eller säkert med nästa år. Det enda jag vet är att jag kommer resa en del, öppna upp för nya möjligheter, jobba med nya projekt samt ha dagar där det enda på agendan kommer vara en löptur. Dessa dagar kommer vara värst. För det är då samvetet kommer börja härja. Tankarna och stressen kring att jag måste göra något, för inte kan väl jag ligga här och läsa en bok mitt på blanka dagen?

Eller så är det exakt det jag kan och ska.

För innerst inne så vet jag att det är en överlevnadsmekanism som sätter igång, och en naturlig sådan. När man alltid har varit så van vid att jobba, att leverera och leva det liv man sedan ung ålder har lärt sig att leva, enligt samhällets normer, så tror jag detta kommer bli en omställning i början. Och trots att tanken kring hela min paus är att just ta ett steg tillbaka och tänka efter lite vart jag är, vart jag vill och framförallt – leva lite i nuet och sluta att tidsoptimera, fylla luckorna så effektivt så möjligt och ständigt vara på väg. Det märks så tydligt på mig vissa dagar hur jag försöker säkra upp våren. Jag tackar ja till uppdrag, kollar in kalender, räknar på ekonomin och säljer av aktier för att säkra upp med en nöd-budget ifall budget numer ett skulle skita sig.

Stopp. Varför gör jag detta?

Visst mamma hade varit stolt om hon såg min dedikerade kvällsaktivitet åt att jämföra företags-abonnemang för att slippa onödiga utgifter.

Men det var inte planen.

Missförstå mig rätt, det är allt annat än tråkigt att se hur förfrågningar på jobb kommer in i mailen. Men jag har ju gett mig själv den lyxigaste presenten någonsin, att med ett lugn i själen faktiskt kunna luta mig tillbaka, ta upp kalendern och inte mötas av 23 st notiser på en dag.

Det är som att jag på ytan är lugn med det och redan laddar för sovmorgon, men där under finns någon form av säkerhetsanordning som tryggt står redo på att aktiveras, och det stör mig lite. För den gör att jag inte helt kan slappna av. Och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med “duktig flicka syndrom”. Jag har alltid varit motsatsen till det. Eller? Nej för fan. Denna duktighet har kommit på äldre dar och ska jag vara helt ärlig så blir jag lite förvånad – jag behöver inte det där, jag har klarat mig väldigt bra hittills trots icke perfekt leverne.