JOANNA SWICA

Jag pratar mycket om att hitta sitt varför i träningen. Det har varit min främsta drivkraft och motivator i min träning och även det som har fått in mig på rätt spår när jag har vacklat. Mitt varför har aldrig varit självklart och framförallt inte alltid hälsosamt. Det började med 12 kg övervikt från min period utomlands. Där och då började mitt varför med ett enda ord: Bantning. Jag började min träningsresa med att strypa allt snask på veckodagarna, träna 5 dagar i veckan och äta normala portioner husmanskost 3 gånger om dagen. Efter ett halvår hade jag gått ner 9 kg. Sen utvecklades träningen och intresset för min hälsa, men den överhängande anledningen till varför jag gick till gymmet var att hålla mig fit och kämpa ner de sista kilona. Min viktnedgång hade fram tills dess gått stadigt, om än lite långsamt, men hälsosamt neråt. Men det var vad jag gjorde efteråt som inte var så bra, hur jag hoppade på den ena dieten efter den andra för att tappa det sista. Jag testade den ena dieten efter den andra och jag minns specifikt hur jag en sommar hoppade på ”Train like a girl” – dieten som en då väldigt stor fitnessprofil promotade. Låt mig säga som såhär. Jag gick runt i ett ketogent tillstånd som gjorde mig slöare än årets PH-deltagare , luktade prutt och amoniak samt åt proteinfluff som snacks på bion.

Om ni någonsin ser mig göra något sådant igen så har ni mitt fulla tillstånd att kasta något hårt i huvudet på mig. Ni lär inte missa, man är inte så snabb i sina rörelser under en sådan diet direkt.

Men så hände något, jag började testa lite olika sporter, jag utmanade mig själv och skaffade PT. Anmälde mig till tävlingar inom grenar jag aldrig trodde skulle vara något för mig. Jag cyklade, sprang i berg, lyfte min egna kroppsvikt, sprang flera mil och lärde mig bemästra crawl. Ena dagen klättrade jag högt upp i ett rep, nästa dag svettades jag på ett box-pass med en tjej jag aldrig hade träffat förut. Gränserna för vad jag kunde göra, vem jag kunde träffa och vad träningen fick mig att känna suddades ut.

Allt var möjligt tack vare min kropp och mitt mindset som hade ändrat sitt varför från en fixering vid en viss kroppstyp till känslan som uppstår när jag gör alla dessa olika utmaningar.

Varför?

För att livet blir så mycket roligare, min kropp så mycket starkare och mitt psyke så mycket vassare. Att gå från att se sig själv i spegeln och fråga sig själv ”kan jag verkligen se ut såhär?” till att istället säga till sig själv ”Tjena kroppen, idag ska vi ha roligt du och jag” är bara en del av så många varför som ryms i helheten.