Jag var bara några år när jag första gången såg ett brinnande raseri i en mans ögon. Jag minns ingenting av huset, men jag minns trappan som jag alltid smet upp för när bråken började, rösterna som höjdes och slagen som kom.
Jag minns rädslan. Ens förälders blick när framtiden krossas sönder. Förvirringen.
Samma rädsla grabbade tag i mig när jag år senare ville göra slut med en pojkvän som hade samma brinnande raseri i ögonen. Det tog mig 3 månader av terror och en polisanmälan att göra slut.
Jag minns den där kvällen utomlands, i ett av mina sena kvällsskift på baren jag jobbade på, när jag mötte samma raseri på grund av mitt bestämda nej.
Jag minns alla ögonblick jag har mött raseriet och de kommer under hela mitt liv fortsättas brännas fast på min näthinna. Jag är 32 år gammal och vetskapen om att sannolikheten att jag kommer möta samma raseri igen kan emellanåt under en nanosekund förlama mig. Jag stannar till i rörelsen och minnesfragment från vad som varit omsluter mig. Men också från vad som kunde, vad som kan.
Vi bär alla på en historia och vi känner alla någon som bär på en liknande. Och detta är mitt sätt att möta det brinnande raseriet och tala om för det att jag kan hantera raseri och jag kommer fortsätta hantera det. För jag är kvinna och utsatt. Men bara för att jag hanterar det betyder det inte att jag accepterar det eller tillåter det.
Jag förtjänar hela himlen. Du gör det. #honförtjänarhelahimlen
Ett svar till “Om ett liv med raseri”
Igenkänningen är stark. Responsen är instinktiv och omedelbar. Musklerna drar ihop sig, hjärtat slår snabba slag, andningen når inte magen, blodet susar i hjärnan, öronen ringer, svettiga händer, yrseln och illamåndet sköljer över mig. Viktiga ord, de väcker oron i min kropp. Triggar upp minnen om händelser, lagrade för alltid inom mig. Försöker åter påminna mig om att det är minnen, just nu är jag trygg. ?