När jag genomförde Ironman Kalmar efter olyckan så var syftet inte att prestera, det tåget dundrade förbi sekunden jag slickade asfalten med mitt ansikte. Alla träningstimmar, all slit, allt fokus och framförallt: alla framsteg. De existerade inte längre. Istället hade jag två val. Antingen avstod jag från att tävla, så som jag var tillsagd att göra, och med största säkerhet riskerade att distansera mig från cyklingen till den grad att jag förmodligen inte hade suttit här idag. Antingen gjorde jag det eller så fanns alternativet att stänga dörren till den tid som man under 6 månader har haft inpräntat i näthinnan och bara göra det. Ingen tid, ingen plan utan bara göra det.
Det fanns inga garantier för att jag skulle klara det, det var ungefär lika osäkert som känslan kring cyklingen efteråt. Jag hade ingen jävla aning.
Jag är tacksam att jag lyssnade på mig själv och stängde ute allt brus. Att jag gjorde det och gav mig upp i sadeln igen. Som gammal hästtjej är det inpräntat i mig. Jag ger inte upp, men jag är väl medveten om när lusten övergår till ett tvång. Till något ångestfyllt.
Och här är jag nu. När detta postas är jag ute på resans första cykelrunda i det torra ökenlandskapet. Min förhoppning är att under dessa 2 veckor hitta glädjen i cyklingen igen. Att minimera rädslan. För ska jag vara ärlig så finns det en liten del av mig som fortfarande blir stel av skräck och där ångesten krampaktigt håller sig fast. Jag har varit tydlig mot mig själv och andra att jag kommer ta det i min takt. Jag håller mig i bakgrunden och låter andra ta täten. Jag behöver inte bevisa något. Jag behöver bara andas och hitta lugnet igen.
Jag minns i höstas när en bekant tjatade och tjatade på mig att följa med och cykla. Jag gav med mig och mötte upp personen som i sin tur hade bjudit med 6 andra personer. Inget fel med det. Alla är alltid välkomna, det är ett motto jag mer än gärna praktiserar. Men just här blev jag lite ställd. Eller nej, jag blev rätt ordentligt ställd och det tog inte många sekunder innan ångesten spred sina varma tentakler kring mina organ. Efter ca 25 mil var jag så dränerad av att försöka hålla rädslan i styr och svälja ångesten att jag stoppade. Arg på mig själv att jag inte stod upp för mig själv och mina känslor förklarade jag att jag var tvungen att cykla tillbaka hem och gav mig hem igen.
Det dröjde inte många dagar innan jag fick frågan om att hänga med ut på en runda igen. Och istället för att schasa bort vad jag kände inför det så stod jag upp för mig själv, mot min värsta fiende, mig själv. Jag skrev tillbaka att jag inte riktigt var redo att cykla med människor jag inte känner. Det var inget personligt. Det handlade bara om att jag var tvungen att ta det i min egna takt, att hitta den punkt av trygghet i mig själv igen innan jag gav mig helt hän. För samma sekund som jag litar på mig själv och min egna förmåga igen, samma sekund tror jag att mycket av min ångest kommer släppa.
Och gör den inte det så försöker jag igen. Jag försöker igen tills jag når den punkten där vägen delar sig och jag måste ta ett beslut om att fortsätta eller lägga ner helt. Den insikten är för mig rationell och känns bra. Jag ser inte det som ett nederlag eller som om att man ger upp. Att veta när det vänder. När bladet vänds mot det sämre. Den egenskapen gör mig till den jag är.
Men framförallt – den egenskapen är fri från ångestens långa tentakler.
0