Sitter och knaprar på en riskaka med ost (ett ton) och smör. Bredvid mig står en ljummen kaffekopp som jag gång på gång glömmer att dricka så jag får hälla på nytt. Det är alldeles tyst i lägenheten. Det enda man hör är hur grannen ovan duschar och hur en stor lastbil nere på gatan skramlar runt med lastbryggan. Det är inte min lägenhet jag sitter i, men ändå känner jag mig avslappnad. Oberörd ni vet? Jag rör mig med vana rörelser i den ljusa lägenheten med minimalistisk inredning. Fyra steg till kaffemaskinen för att hälla upp ytterligare en kopp, fem-sex steg till sovrummet där mina, nåja kanske inte helt mina, pyjamasbyxor hänger. De är rutiga och mina former fyller ut de raka sömmarna som är skapta för en relativt rak manskropp.
Åtta mail blir till fyra mail och slutligen står det noll. Jag bestämmer mig för att slutföra det sista hemma hos mig då jag väntar bud och dessutom snart ska springa långpass. Jag vill inte ha ett för stort glapp mellan frukost och löpningen. Jag behöver energin tänker jag och uppdaterar min mentala inköpslista med bananer och kvarg.
Tanken på min lägenhet som sakta och säkert börjar ta form gör mig glad och trots den senaste veckans frustration över hantverkare, tidsbrist och en router som har krånglat så känner jag ändå hopp. Jag känner en förväntan för vad min lägenhet kan bli. För ljuset som dansar mot hörnet i vardagsrummet. För skåpen som borradså upp igår. För citronträdet i hörnet. För våren som kommer och där mina löprundor kommer starta från den lilla gatan vid vattnet.
Kaffet har svalnat igen och jag häller ut det i vasken. Jag packar ihop min lilla väska, diskar min kopp och beger mig ut i solen för att ta mig hemåt. Mot norra sidan. Till en plats som är min egen.