Önskerubrik: Prestationskrav och tävling

Jag har funderat rätt mycket på beteenden inom sporten jag är aktivt i. Denna fundering kan egentligen appliceras på alla former av sporter, inte bara triathlon. Det är en fundering som lika mycket ifrågasätter mig själv som andra. En reflektion som jag tror är väldigt nyttig för mig själv att göra då man lätt hamnar i något slags limbo-tillstånd när man är mitt uppe i sin träning och tävling.

Det som ofta får mig att fundera är mitt mindset gällande prestation. Jag har, vilket inte är någon hemlighet, höga mål. Däremot är dessa mål väldigt prestigelösa och jag är person som hellre testar än ångrar min feghet efteråt. Ta tex min IRONMAN-satsning, jag genomför en efter en där målet inte är att stå på någon pallplats, utan att helt enkelt förbättras och få göra något som är riktigt jobbigt men som tillför mitt liv väldigt mycket. Jag tränar hårt och pressar mig framåt, men när det väl kommer till tävling så sänker jag garden och låter alla träningstimmar få komma till sin rätt – då litar jag på mig själv och min egna förmåga vilket gör att jag idag mår bra både psykiskt och fysiskt efter mina lopp och ägnar mer tid åt att uppmuntra andras resultat än att jämföra mig eller racka ner på min egna prestation. Det där kommer, det vet jag och känner därför ingen stress över att hetsa det. Jag har en plan för min utveckling och jag litar på den. Detta avslappnade, många kallar det nonchalanta, bemötande gällande min träning har hängt med länge. Jag har aldrig brytt mig om att vara bäst, det enda som har spelat roll är att jag har presterat bättre än föregående gång. Att jag rör mig framåt. Blir bättre, sen om det är mentalt eller handlar om minuter spelar inte så stor roll. Det viktigaste är att jag känner någon form av utveckling, annars finns det ingen vits för mig att lägga ner de timmar jag lägger på träningen, att dedikerat lägga ner min själ, att känslomässigt binda upp mig och genomgå dessa känslostormar som sveper över en inför tävling.

Jag har inga problem att säga att det det exempelvis känns bra inför en tävling, att jag är lugn och nästan på ett kusligt sätt obrydd. Det blir inte pinsamt om tävlingen sen inte vägen, nej då finns det säkert en rad olika orsaker som spelade in. Där tycker jag att vi tjejer borde bli bättre att ta för oss, att stolt säga att man satsar lite och vill nå ett viss tid om man nu har det som mål. Och har man inte det, utan enbart kör för att man tycker det är roligt så är det bra det med. Ta plats! Jag möter så många tjejer/kvinnor som alltid börjar ursäkta sig innan de påbörjar sin mening. Gör inte det. Våga lyfta blicken och våga vara öppen med att du satsar. Det kan man göra fast att man är en glad amatör. Satsningar är liksom inte reserverade för proffsen. Och framförallt inte för männen som obrytt satsar och sätter sin träning främst. Helt rätt enligt mig, för det ska även vi göra.

Att man som motionär, elitmotionär eller proffs är öppen med att träningen betyder väldigt mycket vilket innebär att man tar den på allvar och inte är intresserad av mjäk är något jag respekterar till fullo. Människor som drar till med ”vem tror hon/han att den är egentligen?” är så jädra töntigt. Vi vet exakt vem vi är, och vart vi är på väg.

Jag har kommit på mig själv så många gånger att ursäkta mig att jag exempelvis inte har några starka cykelben. Det stämmer, men de blir bättre och jag är lika stolt varje gång när jag avverkar ytterligare en mil på cykeln. Jag satsar, sliter och vågar tro och säga högt att jag blir bättre. Det jag måste bli bättre på är att släppa ursäkterna. Det är en bra påminnelse när jag hör hur andra exempelvis säger ”Jag vill så gärna springa! Men jag är ingen löpare och kan verkligen inte springa!”. Nej, med den inställningen så kommer du varken lära dig att springa eller bli en löpare. För det första, har man två fungerade ben och en kropp som inte är skadad så kan man springa. Det här tramset folk kör med att de inte är ”byggda” för löpning är skrattretande. Jag körde också den ursäkten för några år sedan när jag var otränad och omotiverad. Istället för att redan gå in med inställningen att man inte kan så får man helt enkelt fråga sig om man vill för sin egna skull eller för att det nu är lite av en trend att springa. Kommer man sedan fram till att det är för sin skull, ja då är det bara att ändra mindset från ”Jag kan inte ….” till ”Man måste börja någonstans, nu ska jag lära mig!”

Det är ingen hemlighet att inte är någon njutning att bli bra på något, det är överjävligt och slitigt. Hedra det och våga ta credd för det, men ha även respekt för sporten, speciellt när du ligger på en högre nivå. Vart vill jag komma med detta? Jo, det handlar om något som har fått mig att hajja till och ska jag vara ärlig, irriterat mig en smula.  Då och då läser jag om sponsrade athleter som bryter tävlingar, och då inte av skäl som innefattar att kroppen är skadad eller utrustningen är paj. De bryter på grund av de inte längre har lust att genomföra loppet eller att de inser att de inte kommer klara tiden eller lyckas ta den placeringen som planerat. Sånt gör mig lite irriterad, för det är både osportsligt och jäkligt oseriöst mot sina sponsorer, tävlingsarrangörer och framförallt sina supporters. Men också – vad sänder det ut för signaler? Man genomför. Om det så krävs att man går i mål så genomför man. Jag tänker mycket på det under tävling när jag springer förbi många som går, jag tänker aldrig att de är sämre för att de går. Jag tänker endast på vilka jävla krigare de är och vilken insats de gör för sig själva och för sporten.

Och det är där jag står just nu, det känns som jag det senaste året har landat lite i min ståndpunkt. Jag är helt för att man ska träna det man tycker om, hur mycket eller hur lite man vill. Jag är helt för att ställa upp i tävlingar med prestigelösa mål. Jag är helt för att ta plats, våga drömma högt och satsa. Men jag är även helt för att lika mycket som att man är prestigelös så är man hundra procent fokuserad på att prestera och tar sin plats där. Men då kör man och står för om det går dåligt, så laddar man om, och kommer igen. Bort med ursäkterna.

Låter det hårt? Kanske det, men det är så det blir när man ventilerar. Det betyder inte att jag har rätt, men det är heller inte poängen.

24

2 kommentarer

  1. Helt enig med dig. Att träna och tävla med sina egna förutsättningar. Att ha mål där man tar sig framåt.
    Och att bryta en tävling… Jag gissar lite vem du tänker på. Och jag blir helt upprörd att man t o m får sina supporters att säga att det är bra att man följer sitt hjärta!? Om kroppen fungerar men man helt plötsligt inte tycker det är kul?? Varför ställer man då upp?? Man genomför sin tävling. Punkt. Då är det bättre man säger att idag var inte min dag. Men jag gjorde vad jag kunde.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *