Jag brukar skämta och säga “Varför välja en sport att känna sig dålig i tre?” när jag sitter där med uppgiven blick och blött hår som droppar ner på mina fötter i det kalla omklädningsrummet på Kronobergsbadet. För helt ärligt talat, vore det inte enklare att välja EN sport och fokusera på istället för tre varav två av grenarna var helt nya för mig när jag började med dem. Jo, man kan tycka det. Men sen är vi triathleter en speciell sorts av människor, vi tar gärna inte enkla vägen och vi är många gånger högpresterande människor, vare sig det handlar om träning, jobb eller sociala sammanhang.
Jag höll på med crossfit innan jag kom in på konditionsträning och innan dess var jag en typisk styrketräningstjej som gick morgonpromenader och åt kvarg. Jag böjde 110 kg och drog 140 kg i mark. En stark jäkel med andra ord. Men desto starkare jag blev desto tyngre jag blev jag när jag sprang och det störde mig. För jag ville göra både och, jag ville också springa sådär lätt som andra träningsprofiler. Jag ville också uppleva runners high och känna mig snabb. Så jag trappade ner på crossfiten och började träna löpning mer fokuserat. Vilket såklart ledde till att jag efter ett halvår fick benhinneinflammation och därefter hälsporre då mitt löpsteg inte var mycket att hurra över och kroppen inte riktigt var van vid den mängd löpning. Min kille cyklade en del på den tiden och tjatade på mig att jag skulle köpa en cykel så jag kunde börja cykla med honom. Jag vägrade då jag föraktade cyklister och tyckte det var ett gäng wannabe tour de france dårar. Men efter att ha fått löpförbud som ledde till lite lätt panik för att konditionsträningen skulle utebli gick jag med på att åtminstone testa en cykel när jag var nere hos mina föräldrar i Ystad. Vi åkte bort till Roslins cykel och testade runt men köpte aldrig någon då jag var fast besluten att köpa en MBT.
Några veckor senare står jag i Bandhagen och swishar 5000 för en röd gammal trek med smala hjul och bockstyre. Jag hade blivit med snabb cykel och följande månader spenderade jag x antal timmar med att harva runt Stockholm. Minst hälften av gångerna gråtandes då allt gjorde ont och det var så jobbigt. Inte helt oväntat då jag varken hade gjort någon bikefit eller hade korrekt sadel.
Men som med allting jag gör så behöver jag ett syfte, ett varför. Detta varför leder in till ett mål. Vad skulle jag göra med all denna cykling? Om ett par veckor skulle jag börja springa igen men ville inte riktigt sluta cykla. Det var då jag hörde om Stockholm Triathlon, tänkte “hur svårt kan det vara?” och anmälde mig till sprint-distansen. En månad senare hundsimmade jag mig igenom mitt första triathlon och under sista kilometrarna på löpningen mot målgång tänkte jag “Herrjävlar vilken grej, jag tänker göra om detta igen, men denna gången träna för det.”
Och på den vägen var det. Jag spenderade 3-4 månader i simhallen och lärde mig att crawla, bytte upp mig till en ordentlig cykel med shimano 105 växlar och gjorde en bikefit som fick himmeln att öppna sig och min rygg att vråla “halleluuuja!”.
Jag tror den största drivkraften att fortsätta med triathlon var känslan att lära sig något helt nytt. Jag gick igång på att lära mig att crawla och cykla på andra sätt än från punkt a till b i stan. Det var som en helt ny värld och jag lärde mig hela tiden något nytt och framförallt – blev bättre och bättre. Vilket man blir när man börjar på noll , det kan inte gå annat än uppåt.
När jag sen insåg hur många människor som följde detta nya intresse och hur jag inspirerade till att våga testa själva så fick jag motivation att testa en IRONMAN halvdistans i Jönköping. Vilket spred sig och många blev inspirerade att göra samma vilket ledde till att blev jag tillfrågad ett par månader efter loppet om jag ville bli IRONMAN Ambassadör. Och sen rullade det på med att Canyon lånade ut en min tempocykel till mig och jag blev ner bjuden till Polen och Spanien för att köra halvdistanser och dela med mig av detta i mina kanaler. Lika mycket som triathlon blev en del i mitt liv så blev det även en stor drivkraft för andra och det är mycket av det som har gjort att jag har delat med mig av när det går bra men även mindre bra i mina kanaler. För jag tycker inte alltid det är skitkul. Träning är inte alltid kul. Och jag tycker det är viktigt att skriva om, inte bara att dela med sig av lyckade träningspass, vinster och pressade tider.
Mitt mål har aldrig varit pallplatser eller att tillhöra de bästa i Sverige. Jag omger mig gärna med proffs, tränar gärna med gymma atleter men jag har inga planer på att bli en av dem. Det är inte det jag vill uppnå med min träning. Vilket många tror, speciellt nu när jag har tagit tjänstledigt. Många människor nästan förväntar sig att det är för att ha ännu mer tid att träna för en tävlingssatsning. Ta sig till Kona Hawaii. Det är helt fel, för jag tränar inte mer idag än jag gjorde när jag var anställd. Jag tränar bara på lite mer humana tider och kan bestämma mitt schema mer fritt, men träningen är inte mitt primära fokus. Och det måste det inte vara heller, även om man tränar tre grenar.
Jag vill prestera x antal minuter bättre för varje tävling och framförallt gå i mål med samma känsla som jag kände under mitt första lopp. Jag vill inspirera andra till att våga testa och lära sig något helt nytt. Jag vill visa att det går att träna hårt men inte nödvändigtvis göra det för att vilja vinna. Att inte behöva välja bort allt annat bara för att man vill bli bra på något. Jag vill ta ut mig totalt, utmanas och njuta av vad min kropp är kapabel till.
Jag kommer alltid minnas när jag gick i mål i Kalmar. Det var ca 3.5 vecka efter cykelolyckan och jag hade beslutat mig att köra ändå (läs om det här och racereport här). Inget beslut jag vill att andra tar efter för egentligen var det hål i huvudet att göra en fulldistans IRONMAN med de skadorna jag hade. Men. Jag hade mina anledningar och hade nog inte fortsatt med triathlon om jag inte hade genomfört loppet.
Som det ser ut nu kommer jag alltid simma, cykla, springa men jag funderar på att ta en tävlingspaus från triathlon nästa säsong och cykla mer gravel, slipa på min löpning och börja klättra. Kanske kör något swimrun och tar ett par månader i gymmet för att bygga upp styrkan igen. Finns så mycket jag vill testa och utvecklas i. Triathlon kommer alltid finnas kvar, men suget efter denna säsongen kommer, som det känns nu, vara lite mättat. Om 3 veckor gör jag mitt 6e IM lopp. Jag vet att den siffran kommer dubblas, men måste det hända nu nu nu?
För dig som funderar på triathlon så finns det bara en sak och det är att testa! Du har inget att förlora på det och det är en fantastisk sport som kommer utveckla dig på flera plan. Man vet aldrig vad som kan hända om man inte testar. Kör!
För mer läsning om just triathlon så finns hela arkivet här.
4 svar till “Önskerubrik: Varför triathlon?”
Åh tack! Vilket inspirerande inlägg! Precis vad jag behövde höra idag ?
Efter 3 barn tätt och ett nu funnet träniningsintresse därimellan känner jag mig nu lite lost i vad jag ska göra.
Älskar egentligen att styrketräna men avskyr att känna mig tyngre i löpningen.
Så, har köpt en cykel. Och ett par simglasögon.
Smyg börjar med tjejklassikern sen får vi se. Trihatlon låter roligt ?
Triathlon är för galenpannor…. 🙂
Själv försöker jag hitta en kompis som vill göra en marathonsatsning med mig… Vill ha gjort ett innan jag fyller 50, 2,5år kvar… Gjorde en rejäl viktminskning för några år sen o började då att träna på allvar, tränar fortfarande på allvar men har gått upp nästan alltihopa igen även om kroppen är långt i från så dåligt skick som då… Så nu är det dax att börja jaga längd på passen inte snabba tiden.. Har ju trots allt två GV med mig i bagaget…
Jag kan inte sätta fingret på EXAKT vad det är, men jag omfamnar med glädje känslan som det här inlägget just gav mig.
Det gör mig väldigt glad! 🙂