Det vore lögn och ett jädra hyckleri om jag satt här och skrev så tangenterna glödde om hur viktigt det är att tycka om sig själv och att jag aldrig någonsin har jämfört mig med någon annan. Det är bullshit. Så sent som i morse så såg jag en tjej som har så jävla perfekt hem, förbannat snygga ben och alltid tar så förbannat snygga bilder glida förbi i mitt flöde. Hon lyckas alltid glida förbi när jag är på sämst humör. I morse var en sådan dag. Jag var förbannad över lägenheten såg ut som ett slagfält. Calle gav mig order och klagade på min städning. Mitt hår såg förjävligt ut och träningen tidigare på morgonen hade inte känts riktigt hundra. Jag kände mig tung, osmidig och som ett jävla hittepo (läses med grov skånska). Sminket vällde ut från sina lådor, det låg dammråttor i hörnen TROTS att vi hade städat dagen innan och hur mycket jag än rensade och plockade undan så såg vardagsrummet ut som något taget från “horders”.
Och så såg jag hennes perfekta leende på skärmen. Jaha. Kul. Där satt du ja. Tack för påminnelsen att jag aldrig riktigt når ända fram. Tack för att du är MVG och jag ständigt är det där starka VG:et som aldrig någonsin kommer över sista kanten.
Jag vet att jag inte är ensam om detta och jag vet att någonstans i världen så finns det säkert någon som tänker så om mig. Jag vet det. Och det är jävligt tröttsamt att gå runt och bli irriterad över en situation som egentligen är upp till mig att lösa.
Det har tagit mig lång tid att acceptera faktum att jag faktiskt fortfarande, hur bra självkänsla jag har och hur nöjd jag är med min situation, jämför mig med andra. Det går i vågor, ibland använder jag det som bränsle för min egna förbättring och ibland så rycker jag bara på axlarna och tillåter mig själv att sura ett par minuter innan jag går vidare i livet. Det är mänskligt. Det kommer alltid finnas människor som ser, har och är bättre. Och det är i slutändan fine. Jag tycker om mig själv och mitt liv. Jag är stolt över det jag har åstadkommit och håller på att åstadkomma. Men sen finns det rum för förbättringar och den insikten är välkommen.
Så ja, självklart ska man försöka sluta jämföra sig själv, det är inte logiskt att vilja va någon annan. För det kommer man aldrig att bli. Men istället för att förtränga det man känner kan man väl istället acceptera faktum, se inåt och utvärdera sitt egna liv och titta på om det är något specifikt som skaver och om man faktiskt kan göra något åt det.
Men det jag vill trycka mer på än själva jämförelsen är att våga vara jävligt stolt över den man är. Vänd blicken och se till vad du har! Vem du är. För jag tror faktiskt att du innerst inne när du ser till dig själv och egna livssituation inser att du lever ett jäkligt sjysst liv när det väl kommer till kritan. Och gör du inte det, så gör en förändring. Men sluta önska du hade någon annans liv – för det går inte och ditt liv finns det bara ett av och det är det som är unikt. Designa ditt egna liv istället.
6 svar till “Önskerubrik: Visst jämför jag mig.”
Jag jämförde mig med dig imorse. Askallt och tokblåst när jag gav mig iväg på cykeln. Hade lust att kasta den i diket efter 10 minuter, men då tänkte jag på dig. Joanna Swica hade minsann inte slutat för lite vind, så bara för mig att bita ihop och köra det som var planerat. Du är grym. Du har helt klart MVG.
Tack. Betyder mer än du tror!
Helt off topic – men finns ingen sökfunktion i bloggen eller är jag bara blind?? :(((
Nej. Änsålänge finns kategorier och arkiv bara.
Sen tror jag att det har med erfarenhet att göra. Inte ålder, oavsett hur gamla vi är har vi vårt bagage. Och ibland gör vårt bagage oss att vi ser saker i annat ljus än tidigare. Då lyser den på dammråttorna men de är där för att vi valde prioritera något annat viktigt för oss. Då lyser den på alla ärr för de visar att vi lever. Då lyser den på. Och tacksamheten över det jag har är större. Det var länge sen jag suckade avundsjukt på någon eller något i mitt flöde insåg jag. Känslan har ersatts med att de lever det liv de vill. Och jag lever det jag vill. Det gäller att sätta egna mål, egna bilder, på sitt sätt. Ibland inspireras jag, ibland scrollar, ibland inget. Ibland känner jag känslan smygas sig in – som du beskriver. Men fan. Livet har många fler nyanser än de som syns på Instagram. Och för det är jag tacksam. För det är som du säger – var stolt. Vill du förändra gör det. Framförallt lev. Känn. Det tycker jag du förmedlar fint via dina kanaler, på ett “own your space sätt” som fler behöver – därför hänger jag kvar. Och förmodligen dammråttorna med – vem kan klandra dem? 😉
Du är den jag ibland jämför mig med men det är bara positivt och jag blir stark av att ha en förebild som du. Jag älskar mitt liv men jag får en rejäl boozt av att läsa om din träning eller se dina snygga outfit bilder. Det berikar mitt liv! Fortsätt som du gör, dvs vara en skitbra förebild!