JOANNA SWICA

Jag skrev en text häromdagen om känslan att bli lämnad kvar av den man älskar mest. Lämnad, ett så hårt och definitivt ord. Det kan vara det värsta man man kan bli utsatt för i sitt liv. Att lämnad kvar av någon som väljer en annan riktning. Men jag blev lämnad av någon som förhoppningsvis alltid kommer gå samma riktning som mig, jämsides och starkt, men ibland kommer vi hålla olika fart och vilja/behöva ta olika riktningar för en kortare stund. Och det är det jag älskar med oss. Med vårt förhållande. Med våra personligheter som aldrig smälter samman men flätas ihop. Jag blir lämnad med ett leende på läpparna, för ordet må vara hårt, men handlingen behöver inte alltid vara det. Hur vi ser på saker och ting i livet har en stor roll på hur vi identifierar situationer.

Det finns många som inte har förstått min självständighet och behov att få göra saker på egen hand. Mitt behov att vara själv emellanåt. Min längtan efter att upptäcka med och utan någon vid min sida. Mitt behov av mig. Genom åren har jag fått försvara och fått förklara mina val, behov och integritet. Och får fortfarande göra. När jag åkte till Åre förra året för att skriva klart boken samt åka skidor var det en hel del som höjde på ögonbrynen. 3 veckor utan din kille? Vad säger han om det? Han sa: åk.

Eller alla mina Friendcationresor, som är mitt jobb, där jag minst en vecka i månaden är på resande fot. “Du borde vårda ditt förhållande mer..” Det är precis det vi gör.

“Vad egoistiskt av henne..” Alla gånger jag frågat mig själv först, vad vill jag? innan jag har tagit ett beslut. Det mest självklara men så bespottat.

För oss är vår integritet, våra drömmar, våra egna behov lika viktiga som att lyfta och vårda varandras. Jag ser honom lika klart som jag ser mig själv. Och på så sätt så finner vi en ömsesidig balans framåt. Jag kommer alltid se och höra honom, för det finns ingenting jag hellre vill.

“På fredag åker han hem och kvar blir jag med händer sökande efter hans hud om nätterna. På fredag åker han hem och kvar blir jag med en kaffekopp mindre på morgnarna när det känns som hela världen sover förutom vi. På fredag åker han hem och kvar blir jag med endast mina steg mot asfalten där meter blir till kilometer.

Jag kommer sakna men jag kommer inte sluta fungera. Det kan tyckas konstigt för många att jag så enkelt och självklart väljer mitt egna sällskap. Inte en. Inte två. Utan flera gånger. Konstigt för många, självklart för andra. Enkelt för oss. Vi gifte oss inte för att sitta ihop. Vi gifte oss för att vi har en ambition att leva sida vid sida så länge som längtan efter varandras närhet gör oss knäsvaga och vetskapen att vi lyfter fram varandras behov är en självklarhet. Vi gifte oss kravlöst vilket fyller våra hjärtan så våldsamt att våra nålar på kartan aldrig spelar någon roll. Det finns alltid ett samband. Alltid ett band. Alltid en förbindelse mellan två själar som letar efter känslan av hud om hud om nätterna. Av känslan att tillhöra. Av känslan att oavsett vad, så är horisonten så klar. Så tveklös. Så sjävklar.

På fredag åker han hem och jag älskar honom för det.”

Jag älskar älskar älskar honom, jag älskar oss. Helvete vad jag älskar oss.