Benahavís

 

Om ni besöker Marbella och är sugna på en mindre utflykt eller middag på annan ort så måste ni besöka Benahavís. Den lilla staden ligger ca 7 km från kusten mellan Estopona, Ronda och Puerto Banus. Det tar ca 15 minuter att köra dit och på vägen kan man även stanna och bada i vattenfallen som slingrar sig ner från den lilla byn. Eller för er med lite mer gutts, testa body rafting!

Vi brukar dra dit och äta sen middag lite då och då när vi är nere i Marbella. Denna gången tog vi med oss Jonte och Mathilda och jag tror de uppskattade det lika mycket som vi gör. Anledningen till att jag skriver sen middag är för att det är så jäkla varmt däruppe då det är minimalt med bris och luften nästan står stilla. Så boka runt 22:00 så kan ni sitta ute utan att förvandlas till en blöt fläck på stolen.

Det är så otroligt mysigt med alla små gränder med uteserveringar och små pittoreska bodegas. Dra in en kanna (eller fem) Tinto de Verano och njut!

5

Visioner, drömmar och en tillit till att livet kan erbjuda precis vad som helst.

Restauranger i all äta, men att flytta upp på takterrassen efter 21.00 när solen fortfarande värmer men temperaturen är lite behagligare, korka upp en flaska vin, och hugga in på charkisarna medan Calle står och grillar är oslagbart. Det är det jag längtar efter mest varje år innan vi åker ner till huset och det är det jag minns starkast.

Jag trodde aldrig jag skulle bli en person som skulle återvända så många gånger till ett land. Det är liksom inte jag. Jag älskar att resa och upptäcka länder. Men det är något speciellt med att ha en bas, en liten oas, som man alltid återvänder till. Speciellt på sommaren då det faktiskt kvittar för mig om jag är i Sverige. Jag åker ju ändå alltid på en längre vintersemester.  Eller så delar jag upp det till 2 kortare vår och höstresor. Det är intressant att se hur mitt intresse för resor har vuxit fram till en livsstil och hur jag kommer på mig själv att inte längre se Sverige som mitt enda hem, utan världen som mitt hem, min spelplan, en värld av outforskade platser och upplevelser. Jag har aldrig varit hemmakär och har ingen som helst längtan att flytta hem till min hemstad som jag lämnade för 10 år sedan som många andra, tvärtom, verkligen tvärtom.

Min förhoppning och mål i livet är att inom de närmsta 5 åren jobba arslet av mig och samla på mig så mycket kompetens och landa en bra position att jag utan problem kan exempelvis jobba off site 3-4 veckor här nerifrån. En annan dröm är att hyra ett litet hus i skärgården på sommaren, spendera 1-2 månader i LA eller Sydafrika. Så länge det finns internetuppkoppling, ett driv och framförallt: ett samförstånd mellan arbetsgivaren och den anställda så finns det egentligen inga problem. Jag ser mer och mer hur företag börjar gå mot denna typen av arbetssätt och börjar bli medvetna att denna typen av frihet och flexibilitet bara ökar och för många väger tyngre än en löneförhöjning.

Jag älskar att jobba och har inga problem att ta upp datorn när det krävs, även när jag är ledig. Men det är förutsatt att jag har en frihet att kunna styra arbetsdagarna lite hur jag vill och behöver. För att ta ett exempel. Jag går ofta upp väldigt tidigt på morgonen och det är guld för mig att kunna öppna datorn direkt vid 06:00 och jobba ett par timmar för att kunna vara ledig 2-3 timmar mitt på dagen för att exempelvis kunna träna eller uträtta ärenden och därefter återgå att jobba resterande timmar på exempelvis kvällen. Att kunna lägga upp en dag utifrån när på dygnet man är som mest kreativ och produktiv är inte bara en tillgång för företagen utan ett smart sätt att maxa sin kompetens.

Det finns så många olika sätt att leva sitt liv och jag blir så pirrig av tanken att jag inte har någon aning om var jag är ett par år. För även om jag har en relativ tydlig plan med vad jag vill åstadkomma i livet så finns det ingen plan på hur och när. Och jag gillar det. Jag gillar det faktum att jag har ett enormt driv, men är prestigelös och inte känner mig stressad att det ska vara på ett speciellt sätt.

Det kanske slutar med att jag sitter med galen hund, man och två riktigt terrorister till barn i en enplansvilla i Nacka med tillhörande sportbil som min make har envisats med all lägga hela semesterkassan på.

Ovissheten är lika stor som det tvära kastet från ett ämne till ett annat detta blogginlägget gjorde.

Hej!

 

14

Race Report IRONMAN GDYNIA 70.3

Här kommer den efterlängtade race reporten från en stressig, något kaotisk men helt fantastisk helg. Ni som har följt mig på Instagram och min story vet exakt vad jag menar. Det har minst sagt varit en intressant helg och det är verkligen något unikt att tävla i det land man är född i. Jag pratar språket, förstår det mesta men har bott i Sverige i hela mitt liv. Så det är väldigt speciellt. Mitt hjärta är svagt för Polen och jag har varit väldigt stolt över landet i helgen.

Men låt mig ta det från början.

Vaknade vid sju på fredagen och drog med mig Calle på en promenad innan frukost. Packade därefter det sista, sa hejdå till gänget som skulle vara kvar i Marbella några dagar till och fick sedan skjuts till flygplatsen. Checkade in mitt bagage + cykel och tjatade hål i huvdet på Lufthansa personalen att ta det varsamt med den. Såg hur den försvann på bandet och bad en stilla bön att den skulle komma fram oskadd. Eller ens komma fram överhuvudtaget då det endast skulle vara 40 min transit i Munchen innan nästa flight avgick till Gdansk.

Väl framme i Gdansk ser jag min cykel ganska direkt och blir överlycklig. Sedan inser jag att resten av mitt bagage saknas. Står kvar och väntar.

10 minuter blir 20 minuter och jag inser att jag står helt utan bagage. Det enda jag har är en cykel, läppglans, en ögonbrynspenna, mobil, pass och pengar.

Panik.

Efter en aggressiv konversation med en galen ryska som tränger sig före mig i bagageclaims kön får jag äntligen hjälp och blir lovad att bagaget ska anlända till mitt hotell dagen därpå senast 13.30. Ställer mig högst tveksam till den informationen men tvingas acceptera faktum och beger mig ut till ankomsthallen där två representanter från IRONMAN står och väntar på mig för att köra mig till hotellet. Klockan är 22:00 när jag anländer och jag hinner tänka ett dussintals katastroftankar innan jag somnar.

Vaknar vid sju på lördagsmorgonen, duschar, äter frukost och beger mig sedan ner till Expo-området för att registrera mig, få mitt startbevis samt svänga förbi en affär för att köpa nya underkläder och ett linne då det är 25 grader stekhet sol. Jag tar även ett varv  på expo-området och börjar mentalt ställa mig in på att jag kanske kommer bli tvungen att köpa ett helt nytt race-kit. Det är nog första gången i mitt liv jag ställer mig motvillig till shoppa. Anledningen till denna motvilja är enkel: det är inte optimalt att tävla i nya kläder/skor. Tänk då att ha ALLT nytt. Från träningsbh, trisuit, strumpor, skor till simglasögon, hjälm, våtdräkt, solglajjor.  Och bara tanken att hitta allt så att det passar och man känner sig någorlunda komfortabel i det. Mjä. Tack men nej tack. Även om försäkringsbolaget står för kalaset.

Vid 11 möter jag upp Mattias och Sarah som också ska tävla och känner mig som en efterhängsen jobbig lillasyster när jag frågar om jag får lov att hänga med dem. Den känslan försvinner fort då båda är så otroligt härliga och inbjudande. Det är mycket tack vare Mattias och Sarah som helgen blev så bra, vi hade riktigt roligt, och jag fick dessutom hjälp med att skruva ihop cykeln. Även om jag vet hur man sätter ihop en cykel så var det riktigt skönt att få hjälp, speciellt när hjärnan var uppe i varv på grund av bagaget.


Vi tar en snabbfika och drar oss sedan bort till piren för att kolla sprint-klasserna som pågår.

Vid 13 har vi lunch med Piotr som är marknadschef för IM. Vi har bord på Vinegre som har utsikt över målområdet, stranden och stora delar av tävlingsområdet. En rödbetspasta och otaligt många brödskivor doppat i olivolja senare beger vi oss till mitt hotell för att ta emot bagaget och skruva ihop min cykel.

Bagaget är såklart inte där.

Nu börjar paniken göra sig riktigt påmind och jag börjar svettas mer än ett herrlag i finsk bastu-VM.

Racebriefen är 18.30 och senast 22:00 ska cykel samt påsarna med all tävlingsutrusning vara incheckade (blå:cykel,röd:löpning). Men vad spelar det för roll när jag inte har något att checka in? Kollar upp öppettiderna för expon och inser att jag har 4 timmar på mig innan de stänger. Gör upp en plan och sätter en tidslimit. Bestämmer mig för att hoppa över briefingen och försöka få tag på bagaget, och är det inte på hotellet senast 18:30 så kommer en riktig hetsig shoppingrunda äga rum.

Mattias och Sarah lämnar mig på hotellrummet och sedan följer två riktigt nerviga timmar. Pratar med 3 olika personer på Luftahansa och får 3 olika besked.

1. Bagaget är i Frankfurt
2. Bagaget är i Munchen
3. Bagaget är i Gdansk

Det vill säga – ingen har någon som helst jävla aning.

18:05 anländer plötsligt bagaget och jag tror jag ska falla ihop som en blöt liten fläck på golvet. Men nehejrå, denna damen får eld i röven och packar ihop tävlingspåsarna på mindre än 10 minuter, drar av sig jeansen, på med shorts och drar sedan med sig cykeln bort till briefingen som hinns med innan incheckningen på transistionzone.

Avslutar kvällen med att dra en mycket gedigen pizza vid avenyn där större delen av löpningen kommer äga rum. Säger sedan hejdå till gänget, drar förbi ett snabbköp för chokladinköp och kör sedan lite live-sändning på Instagram. Somnar därefter som en stock vid elva.

RACEDAY.

05:20 vaknar jag och stänger av klockan som är ställd till 05:30. Blir lite illa till mods. Mitt tävlingsmood vill ej infinna sig och jag känner mig obekväm och slö. Beger mig neråt till transition för att pumpa däcken (släpper alltid ut lite luft kvällen innan så de ej ska smälla under natten), byta om till våtdräkt och tejpa fast mina gels på cykeln. Bredvid mig står en ryss som på riktigt grymtar när han rör sig och inger känslan av radioaktivitet. Hans cykel har 25 bars påklistrade och jag får en ovälkommen bild i tankarna på eventuella olyckor som kan inträffa efter ett sådant intag gels.

Jag blir väldigt förvånad när jag ser alla cyklar då det helt klart är högre standard på både utrustning och cyklar i Gdansk än exempelvis Jönköping. Vart jag än vänder mig rullar folk förbi med sina 100.000 kr cyklar och merparten ser ut som elitatleter. Visst att Gdansk är tuffare rätt konkurrensmässigt och har en högre nivå, men det är ändå förvånande och framförallt imponerande.

Och det kittlar lite i bröstet på mig. Jag blir så jävla stolt över polackerna och mitt hemland. Jävlar vilka grymma atleter som rör sig kring mig.

Vid 07:30 drar vi på oss våtdräkterna och beger oss till athletegarden för att lämna in våra vita påsar som innehåller det man vill ha direkt vid målgång. Sedan går allt väldigt fort. Så fort att jag glömmer bort att gå på toaletten. Löser dock det rätt fort genom att kissa i vattnet vid uppvärmningen, ha!

Mattias startar nästintill direkt då det är rullande start (man seedar sig själv och ställer sig i den simgrupp man tillhör) då han ska försöka sig på en pallplats och är en riktigt grym atlet. Jag ställer mig i grupp 3 som är 36-43 minuters gruppen. Min plan är att försöka slå min tid i Jönköping vilket är 43 minuter. Det vet jag inte ska vara några problem då jag har det i mig och tog det lugnt i Jönköping. Det dröjer dock 40 minuter innan min startgrupp får springa iväg ner till vattnet och de första 50 meterna består av vadning/löpning ut.

Sedan börjar kriget.

Ordagrant.

Jag har aldrig varit med om en så aggressiv och stökig simning förut. De första 1050 meterna rakt ut i havet går någorlunda bra och jag håller en bra fart. Kommer in i ett bra flow och andas på var fjärde simtag, håller en jämn benspark och fokuserar på att hålla mig ytterst på höger sida. Vid tredje bojen vänder upp mot piren och jag märker direkt hur det blåser det upp och blir väldigt vågigt. Det påverkar simningen  och jag känner hur vissa kämpar extremt med att hålla sig flytande, det resulterar att jag flera gånger blir nerdragen och känner händer som grabbar tag i mina fotleder. Här blir jag förbannad och beslutar mig för att börja armbåga mig fram då det direkt blir farligt när folks obefintliga simkunskaper och panik övergår till någon form av kamp. De sista 500 m märker man direkt att det är erfarna simmare med siktet inställt på en bra tid, för nu simmar folk rätt och slätt över en.

Jag tar mig upp på den branta trappan, som en uppbyggd i slutet av piren, drar ner våtdräkten medan jag springer och irrar sedan omkring i fel fålla i ett par sekunder letandes efter min påse. Stannar upp, blundar och tar 3 stycken djupa andetag. Fokus. Hittar påsen nästan direkt, drar av mig våtdräkten, på med strumpor, skor och hjälm. Biter fast i en gel som jag suger i min samtidigt som jag springer iväg med cykeln.

Kommer ut på huvudleden som är en del av en motorväg (avstängd) och märker genast hur stumma benen är. Jag försöker kicka igång hela systemet med att dricka mer sportdryck och suga i mig resten av gelen. Men allt går segt och jag känner mig totalt apatisk. Ingen glädje och definitivt inget GO! Efter ca 8 km börjar stigningen som håller i sig i ca 15 km. Därefter är det växlande upp och ner. Kollar på klockan som visar 19 km/h och ställer mig upp i stående position. Växlar upp, börjar pumpa och säger åt mig själv att känner jag mig fortfarande orkeslös och nedstämd vid 40 km så bryter jag.

Följande timme som följer har jag låst blick och fokuserar endast på att komma framåt. Cyklar om några polacker, sänker en sportdryck som delas ut och trycker i mig mer gels. Beslutar mig att fortsätta när jag passerar 40 km och känner hur benen äntligen börjar svara. Ligger runt 29 km/h, inte´alls bra men godkänt under omständigheterna. Kommer på mig själv att börja tjoa och hejja på andra när jag cyklar om.

Här börjar tävlingen för mig. Det tog bara sisådär 3 timmar att hitta feelingen tänker jag bittert. Skakar därefter snabbt av mig den lilla djävulen på axeln som stressat väser i mitt öra att jag är långsam. Ser en svensk flagga på en nummerlapp framför mig och vrålar ”HEJA SVERIGE!” när jag cyklar förbi. Visar sig vara en supertrevlig kvinna och jag känner hur energin kommer tillbaka. Vi växlar några ord och beslutar oss sedan att trycka på.  Banan ringlar sig fram genom små byar, skog och böljande landsvägar. Tittar på klockan och inser att jag inte kommer klara mitt tidsmål för cykel på 02:55 efter mitt meltdown de första milen. Inser att det inte spelar någon roll då jag har gjort över hälften och jag inte har gett upp. Glädjen är tillbaka och vi ligger och pressar i 35 km/h med pigga ben. Passerar 70 km och minns Mattias ord att de sista 20 km är i ”princip bara nerför.”


Kommer på mig själv att vråla ”mördarmaskin mördarmaskin mördarmaskin” när jag susar ner mot Gdynia i 60 km/h. Tar min sista gel och pressar på. Tjuter och tvingar mig själv att hålla ögonen öppna. Det går fort fort nerför och jag hinner tänka att händer det något nu kommer det bli blodigt. Gör en riktig snabb tid på sista milen och ser förmodligen helt galen ut där jag frustande fräser förbi italienare, ryssar och en del tyskar.

Kommer in på 03.12 och lägger direkt cyklingen bakom mig. Ingen idé att älta. Nu återstår det roliga. Byter snabbt till löpskor och börjar med lätta steg springa ut från transition. Benen känns lite stumma men jag är i gott mod. Tittar på klockan och inser att den har stannat av. Fan. Får förlita mig på känslan helt enkelt. Ökar på efter 2 km och hittar en skön lunk.  Det visar sig vara en bra taktik när jag efter loppet kollar på splittarna, gör mina första 5 km på 25 min vilket är helt enligt plan.

Löpbanan är tre varv genom stan, upp för en lång aveny där publikstödet är riktigt riktigt bra, ner till stranden längs strandpromenaden och upp förbi transition där man påbörjar ett nytt varv. När man har gjort sitt tredje varvet svänger man ner från strandpromenaden till stranden där man springer den sista kilometern till målsträckan och den eftertraktade röda mattan.

Vid 13 km känner jag mitt i steget hur det stramar till i knäet som om något sträcks ut och jag blir direkt illamående av smärta. Stannar tvärt och provar att sträcka ut knäet vilket inte går utan smärta. Vrålar ordböckernas alla svordomar och börjar hoppa fram. Hittar en jogg/lunk som funkar och börjar evaluera mina chanser på en bra löptid. Inser att det är ganska kört då det känns som något sträcks ut precis innan det ska smälla till rejält varje gång jag ökar och trycker på. Efter några kilometer har jag vant mig och hittat var exakt det börjar göra ont, mixtrar lite med steget och trycker ifrån mer med andra sidan av kroppen. Ser ut som en skadeskjuten älg när jag springer fram med långa ryckiga steg.

Svänger upp på sista varvet, blir tvungen att springa RUNT en man som har tagit in sin fru på löpbanan som någon emotionell support. Väser att de ska flytta på sig. Hornen har vuxit ut, nu är det bara 6.5 km kvar. Ökar. Häller en flaska vatten över huvudet. Dricker två muggar ISO och sätter fart. Runt om står folk och hejjar, en man som har hejjat på både mig, Mattias och Sarah på varje varv skriker för sista gången ”GO GO IKEA” och jag slänger skrattandes en slängkyss mot honom.

Och där kommer helt plötsligt svängen.

Den magiska upplopps-svängen.

HELVETE VAD SKÖNT!

Svänger upp, ökar på stegen, sträcker armarna i luften och springer sedan in med högt huvudet och stort leende.

Min andra IRONMAN 70.3 distans på 4 veckor. Vilken jävla grej. Vilken jävla otrolig grej.

Får min medalj och missar att kolla tiden men då jag är så inställd på att jag inte hade klarat SUB6 (vilket betyder under sex timmar) så linkar jag direkt bort till medicaltältet för att få kylkompress på knäet och går sedan bort mot athletesgarden där för att möta upp resten av gänget. Hämtar ut min mobil och ser att jag sprang på 1.54 vilket var exakt samma som i Jönköping. Blir glad, för det betyder att jag till nästa gång lätt kan kapa minst 7-8 minuter då jag förhoppningsvis inte kommer skutta fram med ett jobbigt knä. Känner mig oerhört fräsch i kroppen (förutom knäet då) och känner en sådan lättnad över att jag faktiskt bet ihop och körde på. Slår mig ner med de andra och får frågan vilken tid jag kom in på. Jag svarar att jag tyvärr tror att jag inte klarade SUB6 men att det inte gör något. En minuter senare utbrister Mattias som har suttit nersjunken i sin mob och uppdaterat resultatsidan som har legat nere ” Grattis för faen, DU KLARADE DET!”

Jag fattar ingenting.

Sen fattar jag.

VAAAAAAAAAAAAA?!

Ryssarna bredvid hoppar till, halva tältet vänder sig mot mig och undrar vad fan som står på.

Och där sitter jag, med tårar i ögonen och ler.

05:57:59.

Sub-fucking-6 på 1900 m simning, 90 km cykling och 2.1 km löpning.

Vi hämtar våra cyklar och jag beger mig till hotellet. Skruvar direkt isär cykeln, packar in den i min cykelväska och tar sedan en lång och varm dusch. Packar det sista och lägger mig i sängen, uppdaterar Instagram, ringer Calle och mamma och äter sedan upp resten av chokladen. Jag är harmonisk, lugn och glad.

Vid halv sju möter jag upp Mattias och Sarah för lite pizza och öl. Vi tar sedan ytterligare en drink med Piotr som möter upp oss. Därefter stupar jag i säng vid elva och hinner nätt och jämt ställa klockan på 03:30 innan jag somnar med mobilen i handen.

04:00 står jag redo nere i receptionen och inväntar min skjuts till flygplatsen.
04:10 inser jag att chauffören förmodligen inte har samma plan som mig.
04:45 dyker han upp efter ett väckningssamtal från ett gäng från IM-teamet som sitter och efterfestar i hotellobbyn. Kramar om dem allihopa och önskar dem god fortsättning på festen.
05:10 Är jag incheckad jag och lite lätt illamående efter en biltur som mest liknande en biljakt i need for speed.
05:45 Sover jag som en stock i flygplansstolen.

Landar 09:20 i Stockholm, hämtar upp mitt bagage (jajamän, allt kom fram) och tar en taxi till kontoret.

Back to business.


Jag kan varmt rekommendera att köra IM Gdynia 70.3. Speciellt om man exempelvis vill köra Jönköping men inte vill gå på en fulldistans. Då är det perfekt att köra Gdynia då det är ca 4 veckor mellan. Eller om man helt enkelt vill kombinera lite semester med en halv-distans, då passar Gdynia perfekt. Maten är god, det finns flera hippa restauranger, cafeer och sjyssta barer. Det är fortfarande väldigt billigt och framförallt: det är enkelt att ta sig ner. Mattias och Sarah körde ner till Karlskoga, ställe bilen och cyklade sedan på färjan med sin packning på ryggen. Väl framme i Gdynia cyklade de lugnt och fint av båten och tog sig sedan bort till sitt Airbnb boende som låg ca 20 minuters cykelväg ifrån färjeläget. Cykelbana hela vägen. Man kan även flyga direkt från Stockholm, då landar man i Gdansk och har ca 30-35 min transfer till Gdynia. Hotellet jag bodde på heter Hotell Blick och låg ca 10 min gångavstånd från själva IM-byn. De var oerhört hjälpsamma och trevliga på hotellet och öppnade upp frukosten redan från 05:00 för att tillgodose allas behov.

Loppet är välarrangerat och har ett riktigt bra publikstöd. Dock måste jag ändå säga att Jönköping helt klart kommer vara min favorit. Det var vassare rent logistiskt och jag hade rent generellt en bättre feeling där.

Ser framemot att köra fler 70.3 lopp. Gillar verkligen den distansen och känner att det är en distans jag kan jobba med riktigt ordentligt och kapa en del tider i alla tre grenarna. De halv-distanser som tilltalar mig just nu är bland annat: IM Marbella 70.3, IM Taupo (NZ) 70.3, IM Syracuse 70.3. Tänker att jag vill kombinera dem med semester någon gång i framtiden. Hur coolt vore det inte att börja sin Nya Zeeland trip med att riva av en tävling och sen bara götta sig i 1-2 veckor?

Det finns så många tävlingar jag vill göra. Det spritter i hela kroppen på mig. Men vet ni, det ska bli enormt skönt att slappna av lite nu. Någon frågade mig vad som har varit jobbigast med alla tävlingarna och det är helt klart det mentala. Fysiskt så har kroppen levererat och jag känner mig stark och i väldigt god form. Men jag är mentalt sliten just nu. Att ladda upp, varva ner, ladda om, pressa, pressa pressa, varva ner, ladda om, nervositet, pressa, ladda…om och om igen – det är fan tyngre än man tror.

Men som jag skrev på Instagram: Så jävla värt det.

Vi ses nästa år i Jönköping och Gdynia!

 

 

28

IRONMAN Gdynia 70.3

 Im here!

Utan bagage. Men jag är här. Det löser sig. Har gett Lufthansa en timme till sedan är det jag som urartar och shoppar loss nere på expoområdet. Det är dock inget jag ser framemot då det inte är ultimat att tävla i ny utrustning. Och då menar jag: allt nytt.  Från underkläder till våtdräkt.

Inte ultimat alls.

Nåja. Vi får se. Startar 08.10 imorgon. Önska mig lycka till. Hej!

8

Var inte naiv, ett photoshoppat arsle är lika vanligt som en försening på SJ.

Sitter på planet mellan Munchen och Gdansk och skriver. Anledningen till att jag skriver detta inlägget är den massiva respons jag fick för några timmar sedan när jag la upp på min instastory hur en tjej snett framför mig på planet satt och redigerade sina poolbilder i en app.

Och innan några av er går bat shit crazy och börjar yla om att man inte får filma folk så var det inzoomat på hennes händer och skärm. På vad hon gjorde. Man såg inte ansiktet i detalj heller. Okej? Bra. Låt mig fortsätta.

Man ser tydligt i videon hur hon drar upp brösten för större storlek, förminskar midjan och slätar ut benen samt gör dem längre. Detta pågick under nästan hela flygresan med ca 15 bilder. Dvs antagligen hela semesteralbumet. Jag hann äta ett rör Pringles och två mackor samt sänka 2 cola zeros innan hon var klar. Ja. Jag äter när jag är nervös.

Missförstå mig rätt, folk får göra vad de vill. Vill man botoxa sig, redigera sin midja, använda filter och överdosera smink. Gör det. Kör så det ryker! Det är inte det jag reagerar över och inte heller det fokuserar på i denna text.

Det är den naivitet och ovetskap nästintill alla av instamail kommentarerna innehöll. Av 89 instamail var det ca 75 st som undrade om det var på riktigt och om detta fenomen verkligen förekom.

”Det kan inte vara på riktigt, för sånt gör folk ändå inte?!”

Wake up and smell the cash med en stor jävla touch of instafame hjärtat.

Det är skitvanligt.

Jag kan komma på ett dussintal instagramprofiler som någon gång, somliga mer ofta än andra, retuscherar sina bilder. Och när jag skriver retuscherar så menar jag inte filter, ändra ljuset eller jämna ut en rödbränd panna. Jag pratar om mixtring av kroppsform.

Det är mer vanligt än vad man tror.

Jag minns hur jag för några månader sedan på ett träningsevent träffade på en tjej vars konto jag hade följt länge men avföljt då jag märkte hur jag fick en lättare ångest när jag fick upp hennes bilder i flödet. Speciellt på de extra känsliga dagarna när jag brukar stå och kvida framför spegeln för jag känner mig som Ber Karlssons övergödda kvinnliga kopia. Och då jag anser att man helt enkelt får ta ett jävla ansvar för sin mentala hälsa avföljer jag och slog ifrån mig tanken på celluitfria lår och välskapt midja.

Tills jag träffade tjejen IRL i träningskläder och insåg att min smygande ångest egentligen var ett luftslott. Ett luftslott byggt på photoshop.

Kände mig lurad.

Och jävligt sur att jag hade varit neurotisk i onödan.

Jag skrev ett inlägg häromdagen på Instagram (läs här) om att tänka till och vara medveten om vad som ligger bakom de flesta bilderna. Om att vinklar och rätt hållning kan ge två helt olika bilder trots att de är tagna i samma ”ögonblick”. Det är inte alltid som det ser ut och jag tycker det är viktigt att man är medveten om det.

För helt ärligt talat så kommer klimatet och ”strävan” efter perfektion inte förändras på nätet. Tvärtom. Är det inte bättre då tänker jag att vi blir mer medvetna om vad som händer och vad som egentligen försiggår ”bakom kulisserna” på de där GOALZ bilderna?

Kunskap är makt och ifrågasättande är förändring.

Det ger iallafall mig ett mentalt försprång i sociala medier.

För helt ärligt talat – det är en ding ding jävla värld.

 

 

61

Casanis

Häromdagen var vi ett större gäng som möttes upp i Marbella för en bättre middag på Casanis som ligger i gamla stan. Ni som har följt mig länge vet att det är en av mina favoritrestauranger och detta är säkert den 5e gången jag är där.

Vi började med en fördrink nere i Puerto Banus hamn. Det är en freakshow på riktigt. En riktig låtsasvärld. Folk betalar 30.000 för att ha ett parkeringskort enbart nere i hamnen så de kan köra in och visa upp sina Ferraris, McLarens, Porsches etc. Sen kör de sakta sakta runt med nervevad ruta samtidigt som de låtsas vara oberörda för alla blickar. Men innerst inne vet man ju att de håller på att bajsa på sig av lycka. Men trots alls påfåglar och vräkighet så är det faktiskt en av anledningarna till att jag diggar Marbella. Här finns alla typer av människor och alla kör sin grej.

Vadfan, hade jag haft 500 miljoner på kontot hade jag också lagt till med mitt skepp och kört crossfit på taket i mitt designade gym.

Åter till middagen. Foie Gras till förrätt och som vanligt- den perfekta råbiffen till varmrätt. Efterätt blev..okej som vanligt igen, choklad fondant. Ser ett visst mönster i min mat.

Efteråt droppade några av och fler anslöt. Vi körde en drink på en annan bar innan vi åkte hemåt igen.

Idag ligger vi vid poolen och tar det riktigt lugnt. Tränade imorse och ska äta en sen middag i Benahavis. Måste packa ihop mina saker med. Hatar att packa. Får på riktigt utslag av det. Imorgon drar jag till Polen. Hej!

 

12

Tour de Mont Blanc del 3 ”Det finns inget dåligt väder bara..äh bullshit!”

Vaknade vid 0430 dag fyra och kunde inte somna om. Minns att jag tänkte att det var ett mirakel att jag ens hade vaknat med tanke på hur luften och lukten hade utvecklats under natten i den lilla sovsalen med åtta tjejer och tillhörande packning med 80% av innehållet hängandes på tork runt om våra madrasser.

Drog för gardinen och möttes av spöregn. Det hamrade ner och berget täcktes av en tjock dimma. Fantastiskt. Jag hasade mig ner till frukosten och drog i mig 5 mackor med jordgubbsmarmelad. Livsglädjen spirade.

Vid halv nio samlades gruppen och vi drog iväg i regnkaoset. Jag tände till efter ca 8 km löpning och vid första stigningen på runt 2 timmar log jag. Kroppen kändes ON FIRE och jag tog mig höjdmeter efter höjdmeter uppåt. Fan. Vad är detta för bergsget tänkte jag om mig själv och hejjade på ett par japaner som kom i regntält, paraply, radio och VITA byxor.

Efter några timmar hade det slutat regna och jag var inne i ett bra flow. Blev påhejad av några amerikaner som också tränade inför IRONMAN 70.3 (de såg min keps med loggan) och vi utbytte några väl valda peppiga kommentarer.

Tappade bort mig på en hed mitt i dimman men fann resten av gruppen efter en stund och sprang sista biten till den lilla alpstugan där rykande hett kaffe serverades av en riktig rivig liten tant som kommenterade runt sina söner och barnbarn o servering.

Efter 8 timmar hade vi kommit fram till sista bergspasset i Forclaz där vi skulle bo på ett lite större vandrar/skid hotell. Jag anlände helt lerig och lite lätt blodig då jag hade vurpat på sista kilometern. Höjden av ironi när man har klarat en hel etapp med svår terräng och gjort några riktigt bra tekniska utförslöpningar och så TRILLAR MAN PÅ PLAN STIG.

Typiskt mig.

Men trots det så var det en riktigt riktigt bra dag. Lätt en av de bästa.

Efter lite omplåstring och en ordentlig middag somnade jag i min våningssäng med resten av tjejerna runt mig. Stoppade in dubbla öronproppar och bad en stilla bön att jag skulle få sova lite mer denna natten. Snittade ca 4-5h per natt och det började kännas i kroppen. Lägg sedan till att rummet var fuktigt och, om jag får vara ärlig, dåligt. Det var helt klart det sämsta boendet på hela resan. Jag är inte kräsen av mig och även om jag är van vid riktigt sjysst standard och är gillar lyx och flärd så är jag ganska enkel av mig i grunden. Älskar tält och avskalat. Jag älskar att jag är så mångsidig och att folk förvånas över att jag kan stå där lerig och jävligt för att några dagar senare stå och posera i ett par skyhöga klackar. Men jag tror kombinationen av att vara inne på sista etappen, enbart ha blöta kläder kvar i ryggsäcken samt på mig då torkmöjligheterna var lika med noll och börja känna av sömnbristen gjorde sista natten lite värre än vad det brukar vara.

Vaknade vid 05 sista dagen och kände mig som en möglig liten illaluktande gruyereost. Käkade frukost och smugglade med lite bröd i väskan. Drog på mig mina blöta kläder, drog på mig ännu blötare traildojjor och sen gav vi oss iväg i regnet. För jajamän, givetvis regnade även sista dagen.

Naturen var magisk och gruppen var på riktigt bra humör. Sista dagen, sista 32 kilometerna, sista etappen – YES!

Jag var stark, pigg och uppåt. Nu ville jag bara bli klar.

Vi delade in oss i tre gruppen och givetvis hamnade vår grupp vilse och började ta oss ner för någon jävla ravin ner för ett stup. Väl nere kommer ledaren på att det var ju fel så vi fick snällt klättra upp igen. Här skrattade vi så mycket. Mitt blodsocker var nere på noll. Jag vägrade gels då jag förmodligen hade sprutlackerat bakomspringande gäng och vetskapen om att lunchen bara var 1 timme ifrån gjorde mig mer fnissig. Anna trillade, jag halkade runt och flera av oss vrålade högt om vi var dubbelförsäkrade. Humor på hög nivå. Det var hysteriskt. Och fruktansvärt fruktansvärt roligt. Man hade ju inget annat väl än att skratta åt oss.

Väl framme vid lunchen åt jag jordens godaste baguette utan majonnäs (tack alex) och återfick lite ny energi. Halleluja för carbs.

Nu hade vi ca 3.5 löpning framför oss inklusive en bergsstigning på ca 900m och en riktigt tuff nerförslöpning på 4 km  sista biten ner till Chamonix. Efter 2 timmar försvann mitt och Annas goda humör. Det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Bergshelvetet tog aldrig slut. 3.5h blev 4.5h och jag muttrade hur jävla trött jag var på berg. ”Nu får det fan räcka!” vrålade jag till Anna och hon vrålade tillbaka något om hur mycket hon hatade trail. Och så höll vi på i säkert 2 timmar. Fick med oss Johan, som var en riktig klippa under hela resan både som ledare och polare, på bittertåget. Det kändes som vi hade fått över honom to the dark side. Vårt humör vände och vi gottade oss länge och väl i det efteråt.

Vid sista toppen öppnade sig himmelen. Alltså jag skämtar inte när jag skriver att regnet piskade ner. Det smattrade på så hårt att det gjorde ont på den lilla hudremsa som var kvar för exponering. Väntade in Anna under taket till skidsystemet tillsammans med resten av gruppen och frös. Så inihelvete. De flesta 500 meterna var en plåga då det stupade rakt ner och benen inte riktigt hängde med då jag var så stelfrusen. Men sen lossnade det. Sen jävlar i min lilla traillåda gjorde jag min absolut bästa nerförslöpning jag någonsin har gjort. Jag  är snabb, lätt på foten och parerade som ett proffs.

Känslan att springa i mål med resten av gruppen in på det lilla torget i Chamonix var helt fantastisk. Jag blinkade bort tårar, drack skumpa och dansade runt på torget samtidigt som jag kramade resten av gänget och tjoade högt hur grymma vi var.

Jag hade klarat det. 170 km på 5 dagar och sammanlagt 10.000 höjdmeter runt Mont Blanc.

Det var fem mentalt tuffa dagar som helt klart gjorde mig starkare som person men även (hoppas jag) rent fysiskt gjorde mig starkare inför sista IM tävlingen. Jag hoppas verkligen denna mängträningen kommer ge positivt utslag inför helgen. För nu börjar jag bli riktigt taggad på att tävla en sista gång denna sommaren.

Efter vår lilla målfest på torget gick vi de 10 meterna bort till vårt hotell och tog en efterlängtad dusch. Sen gjorde jag något jag saknat de senaste fem dagarna.

Jag sminkade mig.

Hallefuckingluja.

Och där satt jag sen på vår avslutningsmiddag i en mycket passande tisha, rött läppstift och blev slirig på Aperol Spritz.

Resten av kvällen (läs barrunda) är en dimma. Mer dimmigt än Lutzendimman som omgav bergen de senaste dagarna.

Dagen efter var en studie i livsnjutning. Vi hoppade över frukost, tog sovmorgon och åt sedan en bättre vinlunch. Spatserade därefter omkring, tog linbanan upp i bergen och gottade oss åt att slippa behöva springa något den dagen och firade därefter ytterligare med gelato och choklad. Kommer fler bilder från den dagen nästa vecka. Tog några riktigt fina bilder med min kamera.

Vid 16.00 blev vi upphämtade av minibussen som skulle ta oss till Geneves flygplats och sen vidare hem till Stockholm.

Det var ett trött men jäkligt stolt gäng som satte sig på SAS-flighten hem.

Men stoltast av dem alla var nog jag.

Stort tack till Team Nordic Trail. Trots att det var jävligt vissa stunden hade jag lätt gjort om det. Kommer minnas det resten av livet och kan rekommendera det, men se till att ha lite bergsvana och ett par traillopp i bagaget bara.

 

 

20