Lördagspass på Nox Box & redigeringsbonanza.

YAY! Jag tror jag börjar få kläm på hur redigeringssystemet funkar. Det är fortfarande inte bra, men samtidigt så är jag inte ute efter att bli the next big thing inom vlogg-sektionen. Min lördagskväll är helt klart lugnare än förra veckan. Dejtnight mig själv, popcorn och full pott redigeringsnörderi.

Började lördagen med att dra till Zetas och leta växter till balkongen. Om vi hittade något får ni se i vloggen såklart! Kan ju inte spoila allt innan. Därefter drog jag till Nox Box för att hänga med Pischa, Staffan och Andreas. Eller häng och häng, mer en brutal timme av flås och svett.

Att kombinera chins, wall balls, marklyft, assult bike, kb-swingar, rodd, box jumps push pressar lät som en strålande ide i början, och vi blev alla jäkligt självsäkra när vi började utforma passet. Vi drog till med den ena övningen värre än den andra. Classic. Kände hur min hybris började gro fram och när jag la fram att vi skulle casha ut med 1000m rodd var jag i mitt A-game. Nu skulle det flåsas minsann!
Självklart, som alltid, byttes känslan av oslagbarhet snabbt ut till ”vad fan håller vi på med?”. När jag kom til femte varvet skrek varenda cell i kroppen ”saaakta neeeer” då jag alltid gör en klassisk burn out och brassar på så in i bomben i början. Det är dock bättre nu än det var för ett år sedan, alla långpass och kvalitativa tröskelpass har lärt kroppen att hushålla med energin och min kondition är, om jag får säga det själv, imponerande bra. Iallafall för att köra crossfit som jag inte gör så ofta längre.


Därefter promenerade jag hemåt, gick vilse, och pratade om lite sociala medier och nedvärderande kommentarer samt önskeinlägg. Innehållsrik tur om jag får säga det själv.

Men äh, ni får helt enkelt se själva och säga vad ni tycker. Vloggen kommer upp imorgon bitti.

Tacohej!

0

Brucepass -> Slagskeppet

I Torsdags var jag inbjuden till ett träningsevent som Brucepass höll i på Slagskeppet.  Jag och Mindy möttes upp efter jobbet och tog oss dit tillsammans då ingen av oss riktigt visste vart det låg. Hoodzen kring Ropsten är jag inte riktigt bekant med, så det kändes skönt att ha en lika ovetande person bredvid mig. Delad förvirring är dubbelt nöje, är det inte så?

Eventet var kul och jag gillar Bruce koncept. Möjligheten att träna på 100 olika studios samt gym i Stockholm med endast ett medlemskap är en riktig grym idé.

Nu var kanske inte eventet det bästa  jag har varit på och det märktes att det var relativt nytt och att vissa saker behövdes förbättras. Men då jag inte hade någon planerad träning den dagen brydde jag mig inte riktigt om att mestadels av träningen (eventet var ca 2h) gick åt att prata thaiboxningsteknik. Men om man hade inställningen att vara där för ett kvalitativt träningspass eller ”köra slut” på sig, så tror jag nog att man kan ha blivit lite besviken.

Nu utgår jag endast från mig själv vad jag gillar och jag förstår att Slagskeppet ville ha ut så mycket så möjligt på eventet för att marknadsföra och visa vad de kan erbjuda för träning.

Blev dock positivt överraskad av lokalen då jag trodde den skulle vara mycket mindre. Och i det stora hela var det roligt att hänga med Mindy, träffa Fanny som är en av grundarna samt boxas lite. Jag kör ju en testmånad med Bruce nu och det var via dem jag bokade på mig på Urban Ride. Det finns så många olika träningsformer jag vill testa på och köra. Men det går inte just nu tyvärr, då hade jag behövt klona mig. Men i den mån det går och det inte går ut över min Ironman träning då jädrar testas det loss. Det är ju så förbaskat roligt att röra på sig, oavsett vilken träningsform, eller hur?

0

Allt jag någonsin har valt bort för träningen.

Jag spelade in en podd häromdagen där en av frågorna var väldigt lik som den nedan. Det är en av de mest vanligaste frågorna jag får. ”Hur hinner du?” Vi pratade lite närmre kring detta ämnet, och jag vågade till och med att kalla det för Stockholmsfenomenet. Vilket skulle kunna förklaras som en påhejad livsstil i ett högpresterande klimat. Ett klimat där det nästan förväntas att man ska uträtta något mer än sitt heltidsjobb. Numera är det mer vanligt än ovanligt att starta företag innan man fyllt 25 och helst i en jävligt cool bransch som innehåller nyckelord som PR, Sociala Medier, Kommunikation, Projekt, Event, Marknad etc. Vill det för att man brinner för det? Eller för att det är det som förväntas av en idag? Många glömmer lätt baksidan av det hyllade ”fria” livet. Kolla er omkring, lyft blicken – var och varannan egen företagare/bloggare/entreprenör har gått in i väggen.

Nu får ni tänka på att jag analyserar utifrån min uppfattning, mitt liv och min omgivning. Och jag tror många har en släng av denna företeelsen i sitt liv. Vilket är helt okej tycker jag, bara man lär sig hantera det. Och jag menar inte att eget företagande skulle vara något negativt, tvärtom. Jag tycker det är fantastiskt att man vågar och satsar, men det är inget kvitto på ett lyckligt eller lyckat liv.

Ja hur fan hinner jag egentligen? Låt oss bena ut vad det egentligen jag pysslar med om dagarna.

– Jag jobbar heltid i en annorlunda bransch (så långt ifrån träning man kan komma) där jag har helhetsansvar, jobbar i ett högt tempo och vissa perioder kräver att jag är på resande fot.

– Jag föreläser för skolor och idrottsföreningar via Frisk och Fri vissa kvällar och helger.

-Jag är ambassadör för Reebok Nordics och Team Nordic Trail vilket medför vissa åtaganden.

– Jag är en flickvän, vän, syster, och dotter. Vilket innebär resor, middagar, sociala aktiviteter och engagemang.

– Jag instagrammar som en tok och lägger numera även lite tid på bloggen, vilket ofta sker på buss/t-bana på väg någonstans, kvällar och helger (tidsinställda inlägg osv).

Och på detta tränar jag sex gånger i veckan, tävlar och deltar i vissa event.

När jag stolpar upp det såhär så inser jag själv att livet rör sig mycket riktigt i ”fast lane” och jag förstår mycket väl att folk undrar hur man hinner. Och framförallt så har jag full förståelse livet jag delar med mig av orsakar en gnutta ångest hos människor som följer mig. Där är det viktigt för mig att granska hur jag kommunicerar utåt men även att de personer som reagerar negativt och blir stressade förstår att vi alla är olika och hanterar tempo, vardag och stress olika.

Jag är inte så dum att jag inte förstår att jag är en del av vårt högpresterande samhälle.

Men det absolut viktigaste i detta är att jag har valt det själv. Jag kan när som helst välja bort något om stressen blir för ohanterbar. Och det gäller allt. Du har alltid två val, att antingen säga Ja eller Nej. Jag påminner mig själv om det samt att jag brukar även nämna det för personer som alltid är stressade. Du har valt det och det är ditt ansvar att ordna upp det. För ingenting av detta är värt att fucka upp sin hälsa för, eller framför allt:rusa igenom livet utan att njuta av vad man faktiskt skapar eller upplever.

Jag är en person som hatar att slösa tid. De som känner mig väl vet hur irriterad jag blir när någon kommer sent, och de fåtal gånger jag är sen blir jag riktigt förbannad på mig själv. Det är min styrka och akilleshäl. Men det betyder inte att jag inte kan ta det lugnt. Nej för fasiken, jag kan med lätthet slöa bort en eftermiddag i soffan med popcornskålen på magen och ett gäng serier. Men då har jag valt det och ställt in mig på chill. Det är liksom så jag laddar batterierna. Genom lat-maraton hemma eller resor. För att resterande dagar bränna av i 120.

Jag mår bra och presterar bättre är det brinner lite i arslet förstår ni.

(Och nej, det är inte nu jag ska diagnostisera mig själv med någon bokstavskombination. )

För att det ska brinna lite arslet så gillar jag att strukturera upp mina dagar utan större luckor. Det kliar i kroppen på mig om inte mina dagar klaffar. Att ha 1 timmes dötid mellan exempelvis träning och ett event/middag gör mig irriterad. Det blir osynk och bara tanken på att drälla omkring på stan för att ”fördriva” tiden gör mig frustrerad. Dessa strukturerade dagar medför ju såklart att jag alltid är på språng och det kan bli lite flåsigt ibland, speciellt om någon är sen eller något oväntat händer. Men å andra sidan så hinner jag med jäkligt mycket.  Det är en balansgång det där. Jag går liksom igång av känslan att jag är en väloljad maskin som rör mig framåt, i en perfekt rytm.

Låt oss ta en dag denna veckan som exempel.

06:00 vaknar, drar i mig en shake och byter om snabbt som attans.
06:20 Gymmet (de dagar jag ej jobbar hemifrån tränar jag jag 06:00-07:00)
07:30 Står i duschen hemma medan 2 ägg kokas och smoothien jag gjorde kvällen innan står redo.
08:00 Slår upp datorn och börjar beta av mailen samt samtal som behöver ringas.
09:45 Nageltid (bokade den i samband med att mitt möte bokades, salongen ligger 200m längre upp på gatan vilket betyder att jag ändå skulle åt samma håll.) På vägen dit på bussen tidsintäller jag ett blogginlägg, instagrammar samt mailar min kollega om en sak.
10:30 Möte.
11.30 Lunch möte.
13:00 – 18:00 Kontoret. Vanligtvis jobbar jag till runt 4 eller 5 men då jag ändå har cykeltid inbokad 18:30 och jag har en del att göra på jobbet sitter jag helt enkelt kvar istället för att åka hem om.
18:30 Urban ride.
20:00. Middag i soffan och egentid.
21:30 C kommer hem från Arlanda och vi ser ett avsnitt av PH innan jag släcker lampan vid tio.

De dagar min kille är iväg på jobbresa passar jag på att köra ett extra pass, gå på event eller helt enkelt boka upp kvällen med egentid. Jag passar på när han är borta för resterande dagar rör sig om minst 12-13 timmar då jag är hemifrån.  Detta för att jag ofta åker direkt till jobbet från gymmet, eller från jobbet till gymmet. Jag åker aldrig hem om efter jobbet, även fast jag bor intill gymmet, totalt onödigt enligt mig då jag spar tid på att ta träningen på vägen någonstans. Plus att den blir gjord. Det är så vanligt att folk skriver till mig och berättar hur svårt de har att komma upp ur soffan när de väl har kommit hem. Vilket medför skippad träning, vilket de egentligen inte alls vill.

Note for yourself: Packa väskan dagen innan och ta med den. Köp en snygg väska som matchar outfiten. Hög prio på den punkten.

Nu har jag turen att ha ett relativt flexibelt jobb och fantastisk chef som vet om min träning och vad jag har för mig vid sidan om jobbet (det är inte så att jag är en hemlig person direkt, hehe) samt en förstående pojkvän som hejjar på. Vi kompromissar och vet jag att vi har något planerat en lördag förmiddag, då kan jag stiga upp en timme tidigare och träna för att sedan ansluta till frukost eller möta upp på stan om vi ska luncha. Jag planerar mina dagar så att träningen alltid hinns med och även om jag alltid sätter mitt jobb i första hand så går det alltid att på något sätt pussla ihop dagarna. Det finns dagar då det är riktigt körigt, då springer jag hem till eller från jobb då jag jobbar ca en mil från city, och det tar ungefär samma tid för mig att springa som att åka kommunalt.


Nu förstår jag att det inte är alla som har ett flexibelt jobb. Men, man jag har lärt mig under åren att man kan vinna mycket på att ha en öppen kommunikation med sin arbetsgivare. Prata med din chef, lägg upp en plan, kanske kan ni enas om något som funkar för båda parter? Ett exempel är att fråga om utökad lunchrast 1-2 ggr i veckan mot att jobba in det. Eller att få åka en timme tidigare mot att jobba in det på kvällen. Det är värt ett försök.

Det går som sagt att träna på morgonen. Det finns ingen magisk formel och man är definitivt inte född morgonpigg. KLIV UPP FÖR BÖVELEN. Att komma dragandes med ursäkten ” Jag kaaaaan bara inte gå upp när klockan ringer” är bara lamt. Så om jag har förstått dig rätt, du är paralyserad och klarar inte av med egen förmåga att slå upp ögonen, påminna dig själv om ditt löfte till dig själv som du faktiskt har bestämt helt själv och resa på arslet?. Nehej, nej, jag men då förstår jag att det är lite svårt att uträtta saker i livet.

Kommunicera med din omgivning. Gör klart för dem att din träning är viktig för dig och du vill prioritera den utan att välja mellan något. Ställ frågan om det går att ses 30 min senare för du ska hinna med ett snabbt pass efter jobbet. Eller fråga exempelvis om fikan kan bytas ut mot en promenad istället.

Det är få gånger jag har tackat nej till exempelvis en fest på grund av att jag ska upp tidigt dagen efter för att exempelvis träna. Jag har gått dit ändå, tagit ett halvt glas vin eller en cola och sedan gått hem när resterande drar ut i natten. Det är mycket sällan någon säger till mig att jag är tråkig för det. Det är för att jag helt enkelt har gjort klart för min omgivning att detta är min livsstil och jag mår bra av att leva mitt liv såhär. Jag menar, jag är ju med på resterande fester. Ni som följer mig på Instagram vet att jag gillar att gå ut, käka middagar och anordna roliga saker med mina vänner. Varför ska jag tacka nej till en god middag bara för jag tränar? Jag ÄLSKAR att ha ett socialt liv. För mig har ett socialt liv många skepnader. Kan vara en fredagsAW på gymmet, bakdag, en tidig söndagslöptur med vänner och en lång brunch därefter eller en hejdundrande utgång med dans och skratt.

Jag är en jävel på att organisera min tid helt enkelt. Och sen så älskar jag det jag gör, då blir det bra mycket lättare att gå upp 05:50 en mörk och kall novembermorgon. Det är ju träningen som GÖR att jag orkar med allt. Det är livskvalitet att känna sig stark, pigg och alert. Och framförallt så ger det mig så oerhört många fördelar på jobbet. Jag hanterar stress och knepiga situationer betydligt mycket bättre än vad skulle ha gjort om jag inte rörde på mig som jag gör nu.

Jag har insett fördelarna med att leva mitt liv som jag gör och då blir det svårt att motivera något annat.

Sedan är det s j ä l v k l a r t att jag lyssnar på min kropp och mitt psyke när det börjar bli lite väl mycket. Då ställer jag in exempelvis träning eller någon annan social aktivitet. Det är så oerhört viktigt och jag tror att min prestigelöshet och avsaknad av det beryktade ”duktiga flicka” syndromet har hjälp mig väldigt mycket där. Det kommer till en viss punkt där jag blir obrydd, åt båda hållen. Jag är inte intresserad på att imponera på min omgivning. Det finns det gott om människor gör och ska ha credd för. Vi är många som är fantastiska, men i grund om botten räknas bara vad jag tycker om mig själv. Så jag antar att jag har funnit den beryktade balansen. Och det är väl tur det, för annars hade det snabbt blivit ohållbart. Det är väldigt svårt att inte jämföra sig med andra, för vi lever definitivt i en tid som har öppnat många dörrar och möjligheter för folk att gå sin egen väg, bygga egna imperium, byta jobb, utbilda sig och skräddasy sina liv mer fritt än innan. Det är fantastiskt. MEN. Jag tror att det leder till en större prestationsångest. När fler lyckas och hinner med, vad är det som säger att inte du ska göra det med då?

Men för att återkoppla till min rubrik.

Jag väljer inte bort, jag prioriterar.

Man kan ha allt, men det gäller att man hittar sin gyllene väg till den livsstilen och förblir realistisk. Nej, alla kan inte resa jorden runt som liten procent av Sveriges bloggare eller elitsatsa i Triathlon med ett vanligt jobb och 2 kids hemma. Det finns personer som kan och gör det, men alla kan inte. Men man kan göra sin variant av det och inse att det inte är så illa. Att man faktiskt duger och ens liv inte är tråkigt bara för man har ett 9 till 5 jobb måste klämma in träningen okristligt tidigt för att hinna med. Skapa dina egna förutsättningar och våga prioritera.

Samma sak med kost, lite av allt, utan att utesluta något, såvida du inte mår jävligt dåligt av det, då tar du ett aktivt val och säger nej till det. Jag tror det är tricket.

Jag vill inte enbart fokusera på att träna. Den dagen jag får betalt att ägna mig åt träning på heltid, den dagen återkommer jag med en ny analys på läget. Men tills dess vill jag svassa omkring i mina klackar, dricka vin och dra iväg med mina vänner på en weekend eller bara chilla i soffan en hel söndag. Så jag väljer helt enkelt ut godbitarna i livet, inser att livet inte alltid är superroligt och att vardagen kräver sitt och försöker göra det bästa möjliga av dagen. Det är inte lätt alla gånger, men det är såhär jag har valt att skräddarsy mitt liv, och då är det värt att vara en galen tidsnazi ibland.

 

0

FriYAY!

Solen skiner, äggen blev perfekta och mitt snabbpass med fröken Rec imorse gick lätt som en plätt.

1 km lätt jogg – 4km 4.40 varannan km 5.10 – 1km lätt jogg.

Känner mig fräschare än när jag vaknade. Min träningsvärk i benen håller fortfarande i sig, men passet imorse gjorde helt klart det lite lättare att röra sig. Går inte längre som om en olycka hade hänt.

Nä, dags att kamma sig och springa ner till tunnelbanan. Mötestajm! I eftermiddag kör jag fredagswod med Elin på Vici. Där kan vi snacka svårigheter att gå efteråt. Hepp! Ha en superfredag. Hej!

0

Ootd

Tunn turtleneck tröja från Other Stories, favoritkostym byxor från Zara, smycken från Bering och Sophie by Sophie samt skor från Jennie Ellen.

Alltid samma problem när jag ska ta en outfitbild hemma.

A) Antingen är C inte hemma så jag får ta en dålig halvkroppsbild i spegeln på toaletten.

B) Om C är hemma så blir problemet istället att det inte finns någon vettig plats att fotografera på våra 74 kvm.

Jag behöver därför följande:

1. En helkroppsspegel.

2. Att C går till jobbet samtidigt som mig för en cool streetstylebild.

3. Inreda terrassen så det inte ser ut som att jag står på en kal betong spolplatta. Alternativt en stor vit vägg.

Eller så skärper jag mig och släpper mitt I-landsproblem.

Det är också ett alternativ.

0

Att känna sig stark.

Jag vet inte hur längesedan det var jag körde  lägre repetitioner och högre vikt. Men  det är i iallafall tillräckligt länge för att jag skulle notera att styrkan inte är densamma. ”Varför kör hon inte tungt alltid då? ” Jo, det ska jag berätta för er. Av den enkla anledningen att jag får sådan brutal träningsvärk när jag  kör tungt (och då menar jag tuuuungt) vilket innebär att jag varken kan springa eller cykla 1-2 dagar efter då kvalitén på de passen inte blir som jag önskar. Jag måste ju utvecklas i de grenarna och då får man tyvärr välja lite.  Har så pss mycket kondition inlagt i schemat så det funkar inte att ha ”stabbiga” ben när man ska springa tempoökningar i exempelvis 13km. Men det betyder inte att jag har uteslutit styrketräningen, oh nej. Styrketräning är guld för att hålla sig skadefri, bygga löpstyrka samt en förbannat snygg kropp. Jag har bara körtfler antal reps, plockat av lite vikt och fokuserat på mjölksyra och mer kontakt.

Men. Idag fick jag feeling. Kände mig pigg och stark när jag vaknade vid kvart över sex (kan det varit de 20 minuterna som jag fick i sovmorgon?). Och då jag inte ska cykla och springa fören på lördag så tänkte jag, vad fan, nu kör jag.

Började med att mjuka upp med stretch och lätta vikter. Sedan ballade det ur fullständigt.

Benböj:
1×6 60kg
1×6 65kg
1×6 70 kg
1×5 75 kg
1×5 80 kg
1×5 85kg
1×1 87 kg

Utfallsteg med stång
5×5 60 kg


100 reps (filmsnutt finns på min instagram @joannaswica)
15 utfall smithmaskinen på vart ben
10 raka marklyft med lätt vikt och fokus på kontakt i rumpa.

Sen blev det bråttom till jobbet och kröp/sprang som en utmattad zombie hem.

Om några timmar drar jag till Urban Ride och kör 45 min cykling. Kommer bli skönt att köra igenom benen, framförallt imorgon då något säger mig att jag kommer ha svårigheter att ta mig framåt i normal takt.

Tacohej!

0

Triathlon for dummies del 3.

Så var det ju det här med simningen. Efter min storstilade entré i Triathlonvärlden med hundsim och undervatten-spurter så insåg jag att jag skulle ha en dräglig chans i nästa tävling om jag bara fick rätt på simningen. Plus att min kille skämdes lite över mig när jag plaskade omkring som en stor blöt labrador.

I samma veva som jag bestämde mig för att lära mig crawl på äldre dar så kontaktade en tjej vid namn Johanna mig på Instagram med kommentaren: ”Jag kan lära dig att simma.”

1,5 år senare hade hon inte bara lärt mig att crawla, vi umgås även privat idag och i Maj ska vi på hennes sons dop. Livet, det är rätt finurligt va?

Åter till simningen. Vi stämde träff 1-2 ggr i veckan där vi tränade teknik, andning och bensparkar. Resterande tiden körde jag själv. Jag minns hur jag bokstavligen släpade mig bort till simhallen 05:50 innan jobbet och grät ilskna tårar för det var så svårt. Jag h a t a d e det.

Men så en dag lossnade det (bilden ovan är tagen i samma ögonblick som jag ser tiden. L Y C K A! ) och jag simmade 2000m i ett svep. På en supertid. Och jag insåg, att jag hade lärt mig crawla på 4 månader. Ännu coolare blev min satsning att jag simmade på 28 minuter på Stockholm Triathlon förra året (1500m simning, 40km cykel, 10km löpning.) Jag var inte ens andfådd efteråt, vilket har stört mig sedan dess då det hade varit läge att ta i, jag menar, det var ju trots allt tävling.

I min Orca S5 dräkt 30 min innan start Olympisk distans. Så taggad.

1 km kvar till målgång. Här var det fokus fokus fokus. Tog rygg på en kvinna och bestämde mig för att smygtävla med henne sista biten.

Rekar växlingsområdet och försöker se cool ut i mina cykelbrillor. Vettefan om jag lyckades. 

Cyklingen gick bra, löpningen helt okej och jag kom in på plats 20 i min ålderklass på en totaltid: 02:53:24. Varför jag skriver ”helt okej” är att jag inte var trött efteråt. Jag hade inte tagit ut mig och det för mig är inte en helt godkänd prestation. Kanske var det den känslan, av att jag inte tog det på riktigt allvar, utan lekte mig runt som fick mig att anmäla mig till Ironman 70.3 i Jönköping i år.

Eller så fick jag bara hybris. Inte helt omöjligt.

Så mina bästa tips för simningen är:

– Ta dig till den förbannade simhallen och nöt på. Längd efter längd. Du kommer inte lära dig om du sitter hemma och gnäller. Simning är inte den roligaste sporten. Jag håller helt med. Badjus är äckliga, håret blir grönt och vissa kvinnor står och rakar sitt könshår i duschen. MEN. Det är värt det och exakt den sekunden du tar första steget upp för rampen och börjar dra ner flärpen till blixlåset på din våtdräkt kommer du få din belöning.  Jag lovar.
– Investera i en snygg och skön baddräkt. Tillför något glammigt till klorbunkern. Gärna med hög skärning vid höften.
– Jag simmar mina intervaller med paddlar, bra ”styrketräning” och jag får upp farten ordentligt. Har hjälp mig en del och ökat styrkan.

Sensommarkväll ute vid Hellas.

– Köp en helvåtdräkt och så fort vädret tillåter ge dig ut i friheten och simma ute. Det är bra mycket trevligare än att jaga plåster i bassängen. Finns att låna hem på tex Trispot. Jag köpte min heldräkt begagnad av en tjej via FB. Min korta som jag körde Swimrun i lånade jag av en grym tjej från Instagram. Tack J!
– Pulsklocka som mäter längder/strides. För det första, vem klarar av att hålla reda på 1500m i huvudet? Inte jag iaf. Plus att det är riktigt bra under 50m och 100m intervallerna när man ska snitta en viss tid.
– Ha 2-3 pass som du alltid kör i 4 veckor och byt sedan. Jag har alltid ett ”nytt” pass för varje vecka jag kör nu för tiden. Kanske inspireras jag av någon annan, kopierar från något forum eller sätter ihop ett själv. Men när jag började simma hade jag 1 teknik pass och ett längre pass. I teknikpassen fick jag även in intervaller. En favorit är att köra uppvärmning valfritt 500m därefter 10x50m med start varje 1.10. Avsluta med 500m  där man ökar tempot varje vändande 25m.
– Utan träningskompis blir det nästintill omöjligt. Finns forum när Facebook där man kan hitta likasinnade eller ragga träningskompis på Instagram, min personliga favorit.
– Våga fråga om hjälp och framförallt, våga anslut till en simgrupp eller triathlongrupp om du känner att du absolut ej kommer iväg.

Är det något Triathlon träningen har lärt mig så är det att det inte är roligt alla gånger. Och att ibland är det bara rent pannben. MEN, allt slit faktiskt lönar sig. Det ger utdelning och har man ett mål eller en dröm att genomföra något så kommer man även göra det – bara man är beredd att lägga ner lite jobb på det.

I mål på Blåkulla Swimrun förra sommaren. Jag och fröken Rec kom tvåa i damklassen. Vem hade kunnat tro det för 2 år sedan? 

Jag tänker inte låtsas och säga att jag kvittrar mig fram till gymmet/spåret/bassängen alla gånger. Det gör jag inte. Det finns dagar jag tycker alla triathleter (inklusive mig själv) är fruktansvärt nördiga och drar mig för att gå och köra ett riktigt snorigt brickpass där man ser ut som en naturkatastrof när man är klar. Jag kan bli less på hela grejen.

28 jävla minuter! Här pumpade adrenalinet och inom mig skrek jag ”GOGOGO!”

Men jag har inte lagt av än, och det är väl lite som med förhållanden, det är emellanåt olidligt jobbigt…  men alldeles jävla underbart.

0