Min helg i bilder

Helgen började redan i onsdags då det var låååånghelg. Dvs – livets fest. Missförstå mig inte, hur mycket jag än älskar att jobba, så älskar jag att vara ledig mer. Det är ju därför jag jobbar röven av mig i perioder.

Vaknade dundertidigt, rev av ett löppass och piffade sedan upp mig dagen till ära. Det vankades halvdag och skåneäventyr.

Vid halv tre drog jag iväg från kontoret, sedan satt vi i kö utanför Södertälje i 1,5 timme. Sysselsatte mig med att spana på bilar och fantisera ihop historier om människorna som körde dem.

Vi stannade till i Jönköping för en snabb middag och efter rådfrågning av er som följer mig på Instagram fick vi tipset att äta Sushi på Tokyo18. Därefter sprang vi till glasskiosken bredvid som höll på att stänga och köpte med oss efterrätt innan vi fortsatte neråt Skåne igen. Det sista jag tänkte på när vi lämnade Jönköping var att nästa gång jag besöker stan är när jag ska tävla. GAH!

Kom fram runt elva på kvällen och somnade direkt med fåren bräkandes utanför fönstret.


Vaknade runt halv åtta och åt frukost i lugn och ro, jobbade undan lite mail då jag inte var helt ledig och läste underhållande små notiser i Ysta´n. De som kommer från en småstad vet exakt vad jag pratar om.

Några timmar senare drog jag ut på långpass.

2,5 timme senare var jag hemma igen och fick en smoothie i näven av min kille medan jag svidade om för släktkalas.


Min systerdotter kom och vi gav oss på projektet att baka världens bästa tårta.

Det blev två stycken choklad/banan/hallongrädde/jordgubbs -tårtor med chokladhjärtan.
Sen kom resten av gästerna och vi mat som smakade sommar..
..och drack rosa bubbel i trädgården.

Så blev det fredag och vi startade dagen med en morgonpromenad innan jag drog fram datorn för ytterligare några timmars jobb i solen.

Vid ett åkte vi till Hörte Brygga för lunch med min killkompis Torbjörn.

Vill ni läsa mer om lunchen så finns det ett inlägg om den här.

Det njöts.

Därefter åkte vi förbi Roslins Cykel där jag har köpt min cykel och införskaffade mitt vanliga stash av cykelstrumpor. 3 för 100 riksdaler. Det har börjat bli en tradition att köpa strumpor när jag är nere i Ystad.

Framåt kvällen mötte vi upp min systers familj för middag och glass nere vid Jakten.
Jag åt en oreoglass med mjukglass och oreotopping. Sen var den fredagen slut.

Kvart över sex ringde klockan på lördagen och inte fasiken gjorde det någonting när det var BÅTTAJM! 27 grader varmt! LIVET DELUXE! Rev en en kortare löprunda och åt sedan frukost med mina föräldrar och C innan vi satte oss i bilen och åkte upp till Bergs Slussar utanför Linköping.

Hade högläsning för C i bilen.

Vi lyckades tajma in C`s familj perfekt som slussades in i Berg när vi anlände. Vi hoppade på, slussade 10 trappor till och la sedan till nere i gästhamnen för en snabb lunch i solen.


Räkmackor och en salamie/brie baguette till fröken ”Majonäs är äckligt” Swica.

Sedan var det dags att kasta loss. Jag intog min plats och gjorde det jag gör bäst…

..vilket jag fortsatte med.

Vi kom fram till Norsholm, la till och plockade fram lite snacks.

Efter lite sol och bad blev det kväll och grillen tändes. Sedan satt vi där och njöt av den svenska sommaren och livet på en båt. Och jag lovade mig själv att någon gång i livet spendera en längre tid på en båt, för det är något alldeles magiskt med det livet.

Körde tillbaka upp till Stockholm på söndagsmorgonen och skulle precis sätta mig på balkongen och ta en liten lunchsiesta när jag bestämde mig för höra med Malin om vi inte bara skulle ta cyklingen nu direkt istället för på eftermiddagen.  Fråga mig inte varför, kanske är det för att jag gillar att få saker gjorda direkt och hade myror i brallan efter en lugn helg. Malin var på direkt och 30 minuter efter att jag hade kommit hem gav jag mig ut igen.

Vi cyklade ut till Ekerö där vi fick till en riktigt bra runda. Raksträckorna låg på runt 42km/h och benen kändes starka.

Vid 60 km cyklade Malin hem och jag fortsatte till Odenplan för att hämta upp Emelie och cykla ytterligare en runda med henne. Det blev 3 cykel och totalt runt 90 km.
Cyklade hem, svidade om och tog därefter bilen till Hellas för Open Water premiär!
Det blev en halvtimme lugn simning för att känna på vattnet, våtdräkten och formen. Det bådade gott inför kvällens simning där planen är att köra hela IM sträckan.

På vägen hem smsade Mathilda och frågade om jag ville ha korv. Klart jag ville! Så det blev en avstickare till Sumpan där vi tog farväl av Totti, åt korv och pratade om helgen. Sen åkte jag hemåt..

.. och åt mina favoritgodisar till min favoritserie (Nashville) och somnade sedan på sekunden.

Det var denna helgen, jag ger den 12 poäng av 10 möjliga. Det får man om man heter Joanna. Puss!

12

Hörte Brygga


Det finns ett ställe mellan Abbekås och Smygehuk som heter Hörte. Där finns det en liten liten liten hamn där det ligger ett litet litet hus med ett litet litet rökeri och tillhörande lanthandel till. I det lilla lilla huset finns det en liten liten servering som serverar små små picknickkorgar med färsk rökt fisk, små burkar med olika såser, färskt bröd, syltad lök och sallad från gårdarna runt omkring. Deras filosofi är att ta vara på all mat och att sätta menyn efter vad bönderna från gårdarna runt Katslösa, Snårestad, Abbekås levererar på morgonen och vad fiskarna får för fångst.

Vi mötte upp min närmsta killkompis TB på plats idag och åt lunch. Det var som ett litet paradis. Solen sken, vattnet var helt stilla och det luktade svagt tång från havet. Det är sådana stunder det verkligen värker i hjärtat över fantastiskt vacker Skåne är. Jag blir så stolt över vilka små oaser Skåne levererar. Så som Hörte. Blev riktigt glad över tipset jag fick av en gammal bekant från Ystad, tack Carolina!

Avslutade lunchen med att köpa en mors dags present åt min mamma i lanthandeln. Blir alltid så kär i sådana små butiker, speciellt när man kan provsmaka ost, marmeland, charkisar och olika lantchips. Det är så mysigt. Men mysigast var det helt klart att äta lunch med två av mina favoritgrabbar.

Dagens outfit bestod av jeanskjol från Mango, topp lånad av Louise, sandaler från Other Stories, bälte Gucci, väska Gucci, smycken från Kranz & Ziegler, Bering samt Ralph Lauren och glajjor Asos.

3

Hur ett långpass kan se ut och mina tankar kring ämnet.

Vad äter man innan ett långpass? Är det okej att ta en fotopaus? Hur snabbt ska ett långpass gå? Hur ORKAR man?

Långpass är ett ämne som genererar många frågor och jag förstår det, för jag är en av dem som har haft, men även har en del funderingar. Jag lär mig något nytt om mig själv och min kropp vid varje långpass och det är en av de sakerna jag gillar med träning, man är aldrig fullärd och det är en process som ständigt är i rörelse.

Jag tänkte dela med mig lite hur ett typiskt långpass kan se ut för mig. Vi är alla olika och det här är utifrån mig själv och min erfarenhet. Väldigt viktigt att komma ihåg då vi är världsmästare att jämföra oss med andra.

Jag vaknade runt åtta och åt två stycken vita baguetter med ägg, ost och skinka samt drack 4 stora glas vatten. Har ändrat taktik kring min frukost då som jag har skrivit innan haft lite problem med magen. Jag springer/styrketränar/cyklar ofta på fastande mage vilket fungerar väldigt bra för mig, men det är inte riktigt hållbart när jag kommer upp i de riktigt långa distanserna. Så nu har jag börjat skippa gröt och fruktsmoothies innan långpassen och börjat testa mig fram med andra livsmedel.

Kom dock på mig själv efter att ha druckit halva kaffet att det nog inte var så bra med kaffe då det lär rassla i kistan. Aja, gjort är gjort tänkte jag.

2 timmar efter frukost bytte jag om och värmde upp baksida lår med olika stretchövningar. Försöker aktivera sätesmuskeln och baksidan så mycket jag kan innan ett löppass då jag är väldigt dominant i framsidorna (ridtjej ni vet) och då kopplas inte sätet in vilket gör att tekniken blir sämre i mitt steg.

De första 5 km såg var jag tvungen att hejda mig själv lite. Såg på klockan att jag låg i ett för högt tempo och drog ner då jag visste att jag hade 20 km kvar. Men det är väldigt lätt när det är platt och behagligt. Eller när hybrisen kickar in.

Efter 10 km stannade jag till och drog av mig västen, hade gjort en miss och tagit på mig för mycket kläder. Men då det brukar blåsa rätt friskt på den skånska slätten så tänkte jag att en vindtålig lätt väst skulle funka. Fail. Det kändes som att mina tuttar var instängda i en ångbastu. Tog en snabb bild och fortsattes sedan med att tänka på vilka oerhört fina cykelvägar det fanns och att raksträckan framför mig hade varit perfekt för mina 8 minuters intervaller. Fick mig att spåna på en ide kring ämnet vilket resulterade i ny energi i steget.

Som vanligt när jag passerar 13-14 km så går jag in i en lätt vägg. Benen blir stumma och jag känner hur jag tappar hållning. Vilket även hände denna gången. Jag fick en lätt ”sittande” position i mitt steg. Stannade till, sträckte på mig och skakade loss kroppen. Fortsatte sedan och fokuserade på hållning och stolta korta steg med fokus på framfoten. Jag hade en raksträcka på ca 7 km framför mig med havet som granne och jag lekte med farten mellan varje sten, träd eller postlåda. Efter någon kilometer släppte det och jag fick tillbaka den där lätta känslan igen. Ni vet när benen trummar i takt mot marken, andningen är lätt och armarna pendlar rytmiskt, lätt och obehindrat längs kroppen.

Någonstans runt 17 km insåg jag på sättet jag svettades och hur det kändes rent fokusmässigt att jag hade druckit på tok för lite och gav mig själv en fet läxa att bli ännu bättre på att få i mig vätska. Sprang sedan förbi en familj som åt glass. Började visualisera den perfekta glassen samtidigt som jag lyssnade på hur Henrik Orre berättade hur han gödde Sky Team cyklisterna i Tyngres podd. Insåg ganska snabbt att jag inte hade passat som tävlingscyklist då efterrätter inte tillhör vanligheterna.

Lämnade havet och svängde jag hemåt igen och nu började det riktigt jobbiga. Det blev lätt lutning och mitt psyke hade liksom redan ställt in sig på att det snart var slut, och det var som att de sista krafterna inte riktigt ville kicka in. Mellan 19 och 24 km fick jag jobba kraftigt med att hålla uppe farten där jag skulle ligga samt inte tänka på min ländrygg samt vrist som började smärta. Asfalt i all ära, men det finns en anledning till varför jag inte har hoppat på ett maraton som går på asfalt – för kroppens skull.

Jag stannade snabbt till vid en järnvägsövergång som lägligt hade bommarna nere och bytte avsnitt på podden, klickade fram ett mer rivigare ämne med livliga diskussioner och började sedan debattera med dem i tanken när jag drog iväg 30 sekunder senare. Detta är ett knep som jag brukar ta till när det även börjar bli mentalt jobbigt (läs tråkigt). Fann ett tempo som funkade och började nöta.

Vid 24.5km hade jag ca 600m kvar och då beslöt jag mig för att gå den sista biten. Behövde sträcka ut benen och låta ländryggen vila lite.

Jag har svårt att äta direkt efter ett långpass, så jag brukar göra en smoothie på exempelvis banan, proteinpulver, hallon och kefir eller hasselnötsmjölk. Nu befinner jag mig nere hos mina föräldrar och de enda de hade hemma var banan, hallon och kefir – så då fick det bli det. Svårare än så är det inte.

Ca 2 timmar efter passet brukar jag äta en större måltid. Sedan fyller jag helt enkelt bara på under dagen. Dagen efter så kör jag lättare träning som exempelvis en promenad, simning eller yoga. Ibland har jag gått till gymmet och kört överkropps styrka.

Men jag går mycket på känsla och kommer mitt ländryggsbesvär fortsätta kommer se över mina skor samt be någon kika på ryggen. Jag tror väldigt mycket på att ha skor anpassade för det ändamål man använder dem för. Och kanske behöver jag byta långdistansskor då jag nöter rätt många mil. Jag får se helt enkelt.

Men grunden i mina långpass är helt enkelt känslan. Ja, jag har ett visst tempo jag måste hålla och passen måste göras. MEN det är inte så att jag plågar mig igenom löpningen om jag en morgon vaknar och känner att jag helt enkelt inte har kroppen med mig. Jag ger mig ut, men jag anpassar både tempo och vilken runda jag tar efter hur jag mår. Jag är väl medveten om att det inte kommer gynna mig på tävling då jag där inte har något val än att springa den rundan som är utmätt och i det tempot jag har inplanerat. Men ”no pain no gain” tänket funkar inte på mig. Och då får jag väl helt enkelt vara några minuter långsammare, det är det värt för att faktiskt få njuta av min träning fram tills d-day.

Och magen den höll, hela vägen.

6

AI RAMEN

Förra veckan käkade jag på Ai Ramen på Erstagatan 22. Har hört lite om det från olika håll och då jag tycker det har varit rätt glest på den fronten i Stockholm blev jag riktigt glad när alla rekommendationer höjde stället till skyarna.

Menyn är väldigt enkel med 4 förrätter (perfekt för sharing) och 4 st varmrätter varav en rätt som ej är Ramen soup.

Jag gillar konceptet där det ska gå snabbt att beställa och menyn är sparsmakad men genomarbetad och det ändå känns som att det finns rätter att välja mellan och man faktiskt blir sugen på. Det är så trist att gå ut och äta på ställen där man bara känner att det inte finns någonting man vill ha från menyn och man lika gärna kunde stuvat makaroner hemma och fått ut mer av det. Fan. Nu blev jag på riktigt sugen på stuvade makaroner och mamma Scans köttbullar.

Vi började med att ta in slider x 2 vilket var små urgoda pankofriterade soft shell krabbor i ångbuns och Goyza som var helt vanliga friterade dumplings. Gillade att de var lite spicy.

Jag hade blivit tipsad om Spicy Miso Ramen så jag gick helt enkelt på det och tur var väl det för den var riktigt riktigt jäkla panggod. Äggen var perfekta, ni vet sådär löskokta men utan att bli slajmiga, vildsvinsfärsen smälte i munnen och majsen var knapriga och smakade sommar.

Det kommer bli svårt att testa en annan soppa då jag redan har bestämt att jag måste dit snart igen och käka Spicy Miso.

Om jag rekommenderar Ai Ramen? Svar ja.
Ca pris: Börjar på 65 kr och slutar på 135 kr. Prisvärt!
Atmosfär: Hipster.
Service 3/5.

P.s De har god öl! Hej!

5

Q & A

 

Här kommer videon som egentligen skulle kommit upp förra veckan men då jag hade lite problem med redigeringen och att vissa klipp försvann så fick jag göra en ny ändrad version. Men den funkar. Sörjer dock lite den första versionen, den var riktigt rivig. En sak är som är på priolistan är att få till kvalitén på filmerna, första utkastet var grymt med kristallklar upplösning. Får djupdyka på nätet efter GoPro inställningar.

Mina redigeringsskills är som sagt inte något att skryta med och jag lär mig för varje video jag gör. Samma sak med hur jag själv är framför kameran, men nu är jag i alla fall så avslappnad att jag utan problem kan spela in när Calle är hemma. Stackarn, han får utstå så mycket i vårt förhållande. På tal om Calle så är han med på ett hörn i videon, både i en fråga och som..ni får se! 🙂

Önskar ni mer ”djupdykning” i något ämne så får ni hojta till. Gjorde ca 10 olika outfits, men insåg snabbt att filmen skulle bli över en timme lång och SÅ roligt är det inte att lyssna/titta på mig.

Men hörrni, är ni beredda på att spendera 50 minuter av ert liv lyssnandes på en virrig skånska som inte riktigt vet vad läppennan heter, men har desto större koll på sin triathlonträning, visar vad som är snyggt till skinnkjolar, har en bestämd åsikt om sporttoppar på gymmet och är lite av en mästare på trippel-dejting?

Tryck play.

Hej!

(Var tvungen, det rimmade.)

 

 

10

5km är ibland värre än 10km.

 06:03 Fräsch som nyslagen nyponros på en grönskande skånsk äng.

06:28 Nyponrosen avled hastigt på grund av översvämning av en saltflod.

Eftersom  jag ska sitta i en bil hela kvällen ner till Skåne passade jag på att riva av ett pass imorse. Dock var tiden knapp då jag har möte om en timme så det blev en favorit i repris. Passar bra rent distansmässigt med då planen är långpass imorgon. Ser så framemot att nöta landsväg  runt om Snårestad och Ystad.

1km 5.50 – 1km 4.50- 1km 5.00 + 5 incline backe – 1km 4.50 – 1km 5.50.

Kort, effektivt och svettigt. Hej!

 

 

 

3

Animal.

Här kommer en outfit från helgen. T-shirt:, PLAY Comme des Garcons. Kjol: Maison & Scott. Skor: Filippa K. Smycken: Kranz & Ziegler, Bering och Sophie by Sophie. Glajjor: Asos.

Brukar skämta om att min kärlek till djurprint kommer från mitt påfågels alter ego som träder fram på sommaren. Lite som en Marbella-kärring efter 2 flaskor vin. Stort, guld och mycket mönster. Kraa kraa!

Eller en ryss, nu när jag tänker efter.

5

Swica goes IRONMAN.

Jag är en person som har väldigt lätt att köra på utan att reflektera så mycket vad som händer runt omkring mig. Det som var galet för några år sedan, är idag vardag och mina gränser suddas ut för varje år som går. Jag inser mer och mer att det inte finns några begränsningar och jag har format en acceptans för mitt sätt att ta plats, skrapa på ytor som inte alltid vill bli skrapade på och helt enkelt sätta ner mig själv på inte helt självklara platser eller händelser.


Idag är en sådan dag jag stannar upp och reflekterar. För idag går jag tillsammans med IRONMAN Sverige ut med att jag är deras Ambassadör för säsongen 2017 och att IM Polen har bjudit ner mig att delta och rapportera IM Gdynia 70.3 i Augusti.

Det är helt fantastiskt jäkla roligt att bli tillfrågad och att kunna vara med och inspirera människor att våga. Triathlon är den sport som växer mest i Sverige och därför behövs bredden och acceptansen växa med och inte mot.

Jag började nosa på Triathlon för knappt 2 år sedan och här är jag nu.

Och tänk att allt började med ett inlägg där att jag var förbannad på sporten.

”Befann mig i omklädningsrummet samtidigt som några triathlon tjejer/kvinnor som jag känner till via sociala medier för en tid sedan. De diskuterade huruvida det är okej att använda sin Ironman ryggsäck om man bara hade gjort en 70.3 distans. Jag som stod längre ifrån, runt hörnet, stelnade till och min första tanke var: de driver säkert. Sedan väntade jag på att diskussionen skulle bytas av mot skratt och något skämtsamt. Men det kom aldrig. Det fortsatte raljeras över vem som ansågs vara en ”riktig” triathlet och hur ”aaaaalla” nuförtiden skulle göra ett triathlon trots att de knappt kunde ta ett simtag. Jag lämnade simhallen med en förvånad känsla i kroppen. Fördomar och översitteri finns i alla sporter, tyvärr. Naivt har jag trott att just denna sporten var befriad från sån skit. Tyvärr inte. Då återstår frågan, kommer jag använda min 70.3 ryggsäck som jag givetvis ska köpa tillsammans med min finisher tröja efter Ironman Jönköping? Svar: Hell yes. Det finns ingenting som kan underminera min prestation eller allt jobb jag kommer ha lagt ner när tävlingen väl går av stapeln i Juni. Jag kunde inte ens crawla 50m för 1.5 år sedan. Det om något förtjänar en tröjfan. Det tråkiga är att jag tyvärr har fått kommentarer liknande denna ” Äh, den mesdistansen, gör en RIKTIG Ironman istället, häng med till Kalmar!” allt för ofta nu. Och jag blir så ställd varje gång. Vadfan, är alla omkring mig några jäkla supermänniskor? För mig är inte 70.3 någon mesdistans. Den är helt klart genomförbar och jag är inte orolig över att jag ej kommer fixa det. Men det betyder inte att jag tar den med en klackspark eller ej har respekt för distansen. Har nivån för oss vanliga motionärer flyttats fram så hårt att vi numera anser allt under Kalmar för att inte riktigt räknas? Är djupt imponerad av alla som kör men finner inte riktigt mig inspirerarad alla gånger, för det har blivit så jäkla hetsigt. Det ska gå fort fort fort och tävlingarna ska prickas av i ett rasande tempo. Och kvar står jag, viftandes med min 70.3 ryggsäck och undrar: om jag gör allt nu – vad har jag kvar sen? Kommer vi någonsin bli nöjda? #swicapredikar”

Detta skrev jag den 13 mars. Responsen blev skyhög och det rasslade in kommentarer och mail från amatörer, erfarna atleter, proffs och nybörjare som nosade på sporten. 98 procent höll med mig, klimatet var inte allt för välkomnande och många kände att det hade blivit en sort personlig jakt för dem, en jakt på acceptans.

Det som hände sen var att Frida, marknadschef på IRONMAN Sverige uppmärksammade och kommenterade inlägget. Några månader senare återkopplade hon till mig gällande ett ambassadörskap. Jag visste sedan innan att inlägget hade rört upp lite känslor inom triathlon-världen, så när Frida berättade att det hade diskuterats länge och väl på kontoret nickade jag bara och log – detta var exakt det jag ville. Lyfta upp saker och ting till ytan, diskutera och belysa. Det handlar inte om rätt eller fel, det handlar bara om att våga bredda sig, öppna ögonen och hänga med i den utveckling som sker i sporten och hos oss glada motionärer som mer och mer börjar bli glada elit-motionärer.

Jag är inte ute efter att förringa de atleter som lägger ner sin själ i sporten, jag är heller inte ute efter att peka finger och säga ”såhär ska det vara”. Jag vill bara visa att det finns flera typer av atleter, flera typer av livsstilar och flera typer av dedikation. Att en grupp av människor inte äger rätten att kalla sig triathleter. Att Sofia som femte året i rad kör sin olympiska distans är lika mycket atlet som Henrik som toppar listorna i sin age-group i Kalmar. Eller att Gunilla som fick en sprint startplats i femtioårspresent har lika mycket rätt att kalla sig triathlet som Karin som ägnar timmar på sin cykel, som dedikerat tränar alla helger, kvällar och ledig tid. Vi är alla olika, med olika mål, men vi har en sak gemensamt och det är att vi älskar det vi gör och vill genomföra en IRONMAN.

Det handlar inte om att jag ska topp-placera mig i Jönköping eller Gdynia. Det kan vi redan nu utesluta. Det är inte därför jag är där, och det är inte heller varför IM Sverige har valt att samarbeta med mig. För låt mig vara helt ärlig, vet ni vad det första jag sa till min kille när jag blev kontaktad av IM?

”Nu lär det storma.”

Låt mig förklara så enkelt så möjligt vad jag menar med det. Det finns en ett gäng triathleter som kommer ifrågasätta valet och tycka att det finns andra kandidater som representerar sporten så mycket bättre än mig. Jag är väl medveten om detta, för tro inte för en sekund att jag lutar mig tillbaka och tänker: det här kommer bli plättlätt.

Det är inte plättlätt att tävla och representera något när man nu har extra mycket ögon på sig.

Innan jag somnade gick jag igenom min kalender och började sätta av ännu mer tid för träning. Jag började flytta på inbokade saker, formulera ursäkter till min kille för att kunna träna mer och började räkna ner dagarna till start.

När jag vaknade i morse insåg jag hur dum jag var. Jag ska inte ändra på någonting, jag tränar redan mycket, jag sätter redan av mycket tid och mitt schema är redan satt inför Jönköping. Jag ska bara köra på enligt min plan, ha kul och må bra. Jag har ju min grej, min balans, min livsstil som jag står hundra procent bakom.

Det enda som ändras är att jag kommer avbryta min semester i Marbella 3 dagar tidigare och flyga direkt till Gdynia den 4e Augusti för att sen tävla den 6e Augusti. Vilket innebär att jag måste tänka om lite rent träningsmässigt efter löpresan till Mont Blanc den 21 juli. Men mer om det i ett annat inlägg, för ni kommer få hänga med på alla tankar, funderingar och förberedelser. Och framförallt, hänga på under tävlingshelgerna.

Nu kör vi och gör detta tillsammans, och som svar på den frågan jag får mest:

”Får jag lov att kalla mig för IRONMAN fast jag bara har kört 70.3.”

Självklart. Det kommer jag göra sekunden efter jag går i mål i Jönköping. 

 

 

22