Solkysst hy

Många av er som har följt mig ett tag vet att jag gillar Decleor och ständigt återkommer till deras produkter. För någon månad sedan var jag på en ansiktsbehandling och fick då med mig ett par produkter från deras nya serie ”Green Mandarine”.

Dagkrämen (finns här!), som även fungerar som en CC – cream har blivit min mest använda produkt i sommar. Den innehåler eteriska oljor, hyaluronsyra och morotsextrakt som ger huden en solkysst glowig look utan att torka ut. Jag har inte använt foundation på 8 veckor utan enbart haft på mig spf50, mitt vanliga serum och därefter denna krämen. Och det har funkat hur bra som helst.

Jag fick även med mig ett nightbalm (finns här!) som 100 procent består av bi- och karnaubavax. Det känns som att man balsamerar in huden inför natten. Som en liten kokong av fukt och näring. Man blir väldig flottig, så sov med en liten handduk och tvätta ansiktet ordentligt morgonen efter.

Sist men inte minst så vill jag slå ett slag för ögonkrämen. Den är lite glowig minsann. Jajamän, det finns något där efter man har tagit på den och jag tycker att man får en lite mer ”vaken” blick. Eller så är det bara rent önsketänkande. Äsch, den finns här i allafall.

28

Behind the scenes

Så. Frankenstorm, how about that? Jag blev kontaktad av Matilda på Frankenstorm i början på året och fick frågan om jag inte ville sätta min personliga prägel på deras accessoarer. Det ena ledde till det andra och det blir ett större gästspel där jag tillsammans med designteamet ska skapa en liten kollektion. En kollektion som inspirerar andra till att göra samma sak då Frankenstorm just handlar om det. Att våga göra sin egna grej och släppa fram sin kreativitet. Tanken är inte att kränga väskor och t-shirts utan att inspirera andra att designa sina unika plan eller accessoarer. Det är häftigt, att vara en liten skjuts på vägen. Visa ett alternativ. Mina alternativ.

Det känns fint att bli tillfrågad att göra detta för vem jag är och vad jag står för. Men det är såklart väldigt nervöst också då kläderna samt accessoarerna jag har tagit fram är väldigt personliga och speglar min stil.

Låt oss säga som såhär – det är inte läge för ännu ett meltdown i livet just nu.

Nästa vecka börjar vi plåta och spela in. Sen släpps det ”på riktigt”.

Hej!

59

Göteborg

Idag börjar jag jobba. Perfekt timing. Jag är fullt seriös. Även om jag har god lust att flytta till Bali och börjar praktisera yoni-massage samtidigt som jag surfar bort dagarna. Men nej, det får vänta. Först ska jag äntligen få jobba ihop med ett företag jag har varit varit i kontakt med sedan våren. Ska berätta allt imorgon. Men som sagt, det är anledningen till min vistelse här i Göteborg. Och det är bra, jobb är bra, detta tonårsliv med att titta på Nashville halva nätterna och äta frukost klockan tre måste få ett slut nu.

Tack för allt stöd ni ger. Fick milslånga mail från många av er om brustna hjärtan och hopplöshet. Tjejer. Jag FATTAR. Förra veckan hade jag ett meltdown inne på ICA när jag såg ett par hångla med en unge mellan sig sötare än Chrissy Teigens barn. Jag fick öppna en av dörrarna till ett stort kylrum och stoppa in huvudet bland gräddfilen för att inte brinna av. Sen gick jag och drack vin med en killkompis, googlade på fula redneck bröllop och kände mig rätt bra ändå. Jag kan tyvärr inte ge mer pepp än så. För det är en jävla misär. Tugga i er det bara. Vältra er i det. Bli inte en olycklig men hysteriskt påtvingad glad människa som citerar självhjälps-böcker och självmedicinerar sig själv med ört-te och veganmat.

Den enda självmedicineringen som faktiskt hjälper är vin och träning.

Ikväll ska jag gå ut och dra göteborgsvitsar för folk. Kan bli stökigt.

Hej!

82

Att gå vidare.

”Nu är jag ensam..” sa jag till min vän som stod med armarna om mig och kramade mig hårt. Med ens när jag uttalade ordet ensam insåg jag att ljög, att jag i mitt självömkande tillstånd red på vågen av sorg, ilska och hopplöshet. Ensamhet skrämmer inte mig. Det är min största styrka. Lustigt det där, hur verklighetsfrånvänd man blir i en kris. Min vän grep tag om mig. Ruskade. Som att hon ville att jag skulle vakna. ”Du är aldrig ensam Joanna, du är du och du har oss, du är rikast i världen..” sa hon och kramade mig ännu hårdare. Och jag grät. Jag grät som jag aldrig har gråtit förut. Jag grät av brustet hjärta, sorg över att framtiden tog en annan riktning och gå vidare från någon man delade allt med. Jag grät över besvikelsen, jag grät över ilskan, den brinnande ilskan över att inte känna sig något värd.

Jag minns hur jag den dagen hällde upp ytterligare ett glas vin och blundade hårt. Jag hoppades någonstans att det skulle stänga ute de ljud som en dragkedja på en väska gör när den stängs och lämnar lägenheten. Jag minns hur jag kravlade runt i dagar och kände hur livet rann ur mig. Jag minns det så klart.


Jag är inte ensam. Jag vet det. Mycket är jag just nu. Sårad, ledsen, förbannad, skör och uttömd. Där som en gång fanns en glöd, den glöd som gör mig till den jag är, den glöd som får mig att kämpa och ta över stafettpinnen när det är svårt. Att inte lägga mig platt och ge upp. Den glöden har svalnat. Det brukar bli så när det glöder så intensivt att det tillslut kvävs av försöken. Mycket är jag, men jag är som sagt inte ensam.

Jag säger till till mig själv när det känns som jag ska gå i sönder och min spegelbild väser ”vem kommer någonsin älska dig igen?”.

181

Race Report KIA Fjällmaraton 2019

I samarbete med Kia

Att springa en fjällmara är inte bara mer påfrestande än en vanlig mara men även en mental upplevelse som slår mycket av det jag tidigare har gjort. Och när jag ligger här i sängen i mitt stora rum på Copperhill Åre med en rykande kopp kaffe vid sidan om mig som jag haltande gick ner till frukosten för att hämta blir jag varm i bröstet. Varm av upplevelsen och av människorna jag har träffat under helgen. Utanför fönstret tornar Åreskutan upp sig och jag känner i hela kroppen vad jag åstadkom i lördags.

Denna tävlingen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men samtidigt så är jag glad över den. Uppladdningen inför den var katastrofal. Med trasig höft, mindre träning än vanligt, ett par stökiga veckor privat som slutligen ledde till att jag spenderade dagarna innan loppet med att varken äta, sova eller ha någon som helst ork att ge mig själv den mentala pepp som krävs för att genomföra ett sådant lopp. Och när jag kvällen innan stod och packade väskan mindes jag knappt vad som behövdes för att springa ett lopp. Misären var ett faktum. Jag var en vrak.

Men då detta delvis är mitt jobb och jag har förpliktelser, samt skulle köra med min vän Manne som jag såg framemot att dela denna upplevelsen med så fanns det bara en sak att göra – sätta sig i bilen tidigt på fredag morgon och köra de 6.5 timmarna upp till Åre. Bilen, min Kia Niro Plug In Hybrid, en fantastisk vapendragare när det kommer till roadtrips då den rymmer allt och lite till tog oss smidigt och bekvämt upp genom ett böljande vackert Sverige och det slog mig gång på gång vilken tur vi har som lever i ett land med sådana kontraster när det kommer till natur.

Låt oss spola fram till Åre. Fredagen bestod av nummerlappsuthämtning nere Åre by, tidig middag på hotellet och därefter, som är något av det bästa inför lopp, taktikupplägg och förväntansfulla tankar om hur det skulle bli. Ni vet den där pirrande känslan. Nervositeten. Lyckorusen som forsar igenom ens kropp när tankarna snuddar vid vad man är på väg att göra.

Jag la mig 21:00 men somnade inte fören 02:00. Det började fantastiskt bra.

05:30 vaknar jag med ett ryck. Larmet tjuter och jag vänder blicken mot fönstret. Bakom dimman och de lågt hängande molnen skymtar jag berg och känner hur det hugger till i hjärtat – det finns nog inget bättre än solida höga berg som aldrig ger vika när allt annat rasar. Det skulle jag ta med mig upp. Det går inte att rasa Joanna, inte utan att resa sig upp igen.

07:30 kör vi till Trillevallen (målgång), parkerar bilen och kliver på shuttlebussen som ska ta oss till Vålådalen där starten går. En timme senare står vi i en ringlande toalettkö vid starten och börjar känna oss lite smått stressade. Ingen av oss har fått gå på toaletten och det börjar bli ont om tid. Jag ser hur Manne börjar flacka nervöst med blicken. Kommer han bajsa på sig? Han försvinner bort för att pröva lyckan på en annan toalett. Jag stirrar på klockan. 2 minuter innan startskottet går springer Manne mot mig och jag vrålar ”det var fan på håret!”. Vi skrattar åt paniken som uppstår innan loppet ens har startat och drar iväg med klungan när skottet går och jojkande visor spelas från högtalarna. Jag blir tagen av stämningen och vetskapen att jag har 6 timmars jobb framför mig. Sväljer klumpen i halsen som börjar bildas och känner hur tårarna bränner. Det är som att sorgen letar vägar ut genom andra känslor och jag tar några djupa andetag för att leda tillbaka den på plats igen.

Första stigningen, och även den längst och högsta, är upp mot Ottfjället. Efter ca 8 km och en stigning på 1200 höjdmeter börjar en lång och böljande utförslöpning ner till Nordbotten. Här är jag stark och lätt på fötterna. Jag släpper och springer. Och kan inte tänka på någonting annat än att placera fötterna rätt och hålla blicken stadig. Det ger mig ny energi och all träning i vår visar sig från sin allra bästa sida – dags att casha in allt slit!

Tyvärr så blir den andra stigningen inte lika lätt som den första. Sömnbristen och det i princip obefintliga energiintaget under veckan kommer ikapp mig. Jag är blek, yr och stegen sviktar. Manne ser oroligt på mig och trycker i mig fler gels och tvingar mig att dricka ännu mer. Stigningen upp mot Hållfjällets turiststation kallas läglig nog för ”väggen” då den både är brant och teknisk. Fantastiskt lägligt tänker jag och undrar om det är här livet kommer ta slut, på en stenbumling på ett dimmigt fjäll högt ovanför resten av världen.

Vätskestationen tornar upp sig som en hägring och jag trycker i mig saltgurka och fyller på mina flaskor. Vi sätter av mot Ottsjön via en toppassage på 900 m.ö.h. Jag får en salttablett av en man som har så snälla ögon att jag nästan inte kan motstå min impuls att krama om honom. Jag nöjer mig med att tacka innerligt med en handen på hans arm och sätter av genom skogen, bakom den outtröttliga Manne vars mission tycks vara att få med mig levande genom passagen.

Vi passerar 21 km och jag är inne i någon sorts kamp med mina tankar. Min puls är konstant skyhög då jag inte kan andas ordentligt då klumpen i min hals riskerar att explodera om jag släpper på kontrollen. Hela min tankeverksamhet läggs på att inte bryta ihop av det som händer utanför loppet och mitt självförtroende är som bortblåst. Det enda jag hör i mitt huvud är att jag lika gärna kan lägga av, för jag är ändå inte värd något. Här tänker jag en mordisk tanke om min löppartner som springer framför mig och beordrar mig att fortsätta framåt med glättig röst. Undra om någon märker om jag puttar ner honom? Jag biter ihop och väser något ohörbart. Fortsätter. Varenda steg känns som ett slag i hjärtat. Jag hinner tänka ”om jag överlever det här så överlever jag vad som helst..” men får ganska genast stanna upp när jag ser hur en kille lutar sig mot trädet med dimmig blick. Jag ger han en av mina gels och säger åt honom att andas 20 gånger med upprätt kropp och stängda ögon. Han nickar och ser mig i ögonen, jag tittar tillbaka på honom. Vi förstår varandra.

Vid 26 km händer något, jag får tillbaka livslusten och även om min puls fortfarande är högre än normalt så känns det lättare och jag får tillbaka lite av mitt självförtroende. Fjäll bytts ut mot teknisk skog och klättringen mot Ytterstvallen fortsätter. Vi stannar för lite cola och kanske de godaste chokladbollarna någonsin innan vi fortsätter mot Vällistes topp (1025 m.ö.h) innan jag trycker i mig den sista chokladbollen tittar jag på Manne och tackar honom för att hans stöd. Jag hejjar på honom när han springer framför mig och imponeras över hans utveckling. Han är stark och trivs med att ha han framför mig även det känns skönt att då och då springa före och känna mig lite stark. Jag tror dessa växlingar hjälpte mig att hålla ut när det var som värst. För även om min kropp är fräsch och hade kunnat springa på så är som att min hjärna har satt upp en blockad. Som om den hade klippt av kontrollen över min kropp och inte lyssnar alls.

Nu går det utför och jag känner hur smärtan i både knä och höft har ökat från en lätt trea till en nästintill förlamande åtta. Varje steg känns som att någon drämmer till mig med en slägga från sidan och jag tänker att nu viker sig benen. Jag börjar vråla. Det är det enda sättet för mig att fortsätta. Hålla fart, vråla ut smärtan och fokusera på att hålla bålen stark för att inte hamna i fel position. Manne springer bakom mig i lätt chock. Han skrattar nervöst när jag vrålar att det här måste tamejfan vara värre än att föda barn. Jag är förbannad. Det känns bra. Klumpen i halsen har slutat strypa min andning. Pulsen ligger stabil. Sprang jag mig igenom alla stadier av misär? ÄR DETTA ANDRA SIDAN?

Sista biten genom skogen går bra, vi springer på och jag hör Mannes röst bakom mig ”Braaa fart, nu kör vi!”. Jag känner mig levande. Jag hör mina vänners ord i mina tankar. De bär mig. Det finns ingenting jag inte är värd och framförallt, det finns ingenting jag inte klarar.

Efter 2 km på en kuperad slingrig stig hör jag bjällrorna. En liten skylt visar att det är 500 meter kvar. Vi passerar en dunge och ett litet trähus där 5 män i bar överkopp sitter i en liten pool med varsin öl. Hinner tänka att det är Ockelbomaffian (ja, vi har stalkat sönder dem den senaste tiden) och ger dem ett leende. Fyfan vad snabba de är säger jag till mig själv. Sjuka jävlar, nej blonda kenyaner! Jag dividerar med mig själv om vad jag ska kalla dessa löpargudar medan Manne springer bredvid och hetsar att vi ska öka sista biten.

Vi springer i mål och när jag tar kliver över mållinjen skriker hela min kropp, hela mitt väsen, hur förbannat lycklig lottad jag är som utsätter mig själv för detta. Jag kramar om Manne och säger åter igen hur glad jag är över att han ville göra detta med mig.

Jag haltar bort till sjukvårdstältet och ber om smärtstillande med darrande röst. En lång kille med pigga ögon läkarjacka pratar lugnt med mig och jag kan riktigt se hur han analyser mitt sinnestillstånd. Jag ler och motar bort impulsen av att ta hans pillerväska och vända den upp och ner. Vråla att han ska ge mig det starkaste han har. Jag håller ihop det. Kan inte tappa det nu. Har haft x antal timmar på mig att tappa det.

43.5 km löpning upp för 3 toppar med sammanlagt 2100 höjdmeter. Låt det sjunka in. Jag börjar tro att det är någon sorts förbannelse att jag ska köra mina mest utmanande lopp när jag är som mest trasig. Jag skrattar när jag skriver detta.

Man blir väldigt ödmjuk i sin löpning efter ett sådant lopp. Jag blir något mjukare. Men framförallt blir jag inspirerad att spendera mer tid i fjällmiljö. Mycket av dessa känslorna beror på att tävlingen, fjällveckan i Åre (Tour de Fjällmaraton) var riktigt bra arrangerat. Funktionärerna var helt fantastiska och aldrig förr har jag fått så god energi under ett lopp. Banan var och kommer att vara en av finaste jag har sprungit. Jag är oerhört tacksam över att få göra detta och att Kia vill jobba med mig. Jag hoppas verkligen det blir ett nästa år, för ni verkar onekligen vara en hel del som vill hänga på då. Jag kan verkligen tänka mig att vara uppe under hela veckan då. Hade velat springa Salomon 27K, Copper Trail samt Fjällmaran.

Innan jag avslutar vill jag bara tacka er som kommer fram och hälsar mig på mig. Jag uppskattar det så oerhört mycket. Det är häftigt när stora löpare ger mig en klapp på axeln och berättar att det är roligt med min avslappnade inställning till allt jag tar mig för. Och du som kom fram och gav mig en kram när jag stod lutad bakom ett träd och stirrade på en buske. Tack.

Nu återstår det bara för mig att klura ut hur jag på enklast sätt löser en träningsvecka till fjälls. Men det är ett kommande projekt. Hej

109

Åre

Jag och Manne spenderade 6.5 h i min Kia och hamnade här – i fantastiska Åre. Är så jädra tacksam för denna helgen just nu och framförallt att få göra det med en vän som proppar mig full med lösgodis, diskuterar vadslagning om vem som bajsar på sig först på fjället (löpmags-humor) och nördar löpning.

Jag tror det kommer gå bra imorgon. Jag hoppas det. Jag behöver det.

Näst efter en stabil mage.

Hej!

44

Torsdag

Dagarna flyter samman och jag går på halvfart. Eller nej, ingen fart alls. Jag har checkat ut. En urladdning skulle man kunna säga. Eller..jag vet inte vad man ska kalla det just nu.

Åker till Åre tidigt imorgon bitti. Jag och Manne ska springa Kia Fjällmaraton (läs mer om det här) och på lördag vid denna tiden kommer vi vara i full gång. Så jag tänker att i hörs när jag är där uppe, ville bara titta in och säga hej. Njut av ledigheten.

Kram på er,

48

Längtan efter träning i andra former

Ska jag berätta en grej för er? Jag längtar tills höstens alla svettiga styrketräningspass. Till cirkelfysen. Till maxlyft, spontana pass på Barrys och förhoppningsvis PT-pass. Missförstå mig rätt, jag kommer aldrig sluta med triathlon, men jag behöver dessa höstpauser alt längre pauser för att hålla motivationen vid liv och även ge min kropp annan typ av träning. Jag behöver stärka, forma och bygga upp min kropp igen för att den ska orka och ja, helt ärligt, för att jag vill känna mig stark och sexig igen. Jag känner mig som allra sexigast när jag känner mig stark, fast och muskulös. Det är inte riktigt fallet just nu, men jag har i princip tappat all min råstyrka, mina muskler och former.

Tights (klicka här!), linne (klicka här), sporttopp (klicka här), skor favoriter (klicka här!)

Jag tränar inte för att se ut på ett visst sätt i kroppen eller väga en specifik siffra, det handlar inte om det. Men jag är mån om hur jag känner mig i min kropp och när säsongen är över, tävlingarna är klara och prestationsträningen är avslutad. Ja, då lutar jag mig lite tillbaka och fokuserar på annat. Och när jag gör det, då ökar jag mitt välbefinnande för jag gör exakt det jag känner för. Jag vill kunna hårdträna enligt ett schema, pressa tider och utmana mitt psyke likväl som jag vill köra ett benpass i två timmar tills min rumpa håller på att trilla av. Eller klättra i berg, springa i fjäll eller köra cirkelpass med vänner. Allt detta gör mig till den jag är.

Hösten, jag är snart redo för dig. Min kropp är redo att bli vass på frivändningar och sumolyft igen. Men framförallt är den redo att bygga upp styrkan och bli bra i höften igen som inte riktigt mår som den ska.

64