UPPDRAG RESEREPORTER

Ända sen jag var liten och tittade på När och Fjärran som gick på fyran så har jag velat resa. Drömmen om världen, kommunikation, sammanföra och att få dela med från mitt perspektiv har alltid funnits. Att dela med mig av livet i stort, både via skrift och bild har alltid varit rätt självklart för mig. Men just resandet har varit en punkt som jag har varit väldigt passionerad för då jag ser mig själv som en världsmedborgare. Att se, känna, lukta och smaka nya upplevelser. Utmana min åsikter och vidga dem för nya. Möta kulturer och framförallt: människor.

Det är ingen slump att jag valde att läsa till Internationell Resekonsult och även en av anledningarna att jag tackade ja till ett jobb som delvis fanns nere i Marocko. Allting jag har gjort har mynnat ut till vad jag gör idag. Vem jag är idag.

Så därför är det oerhört häftigt att få lägga till resereporter på mitt CV. Ja, ni hörde rätt! Nästa vecka åker jag och Louise på uppdrag för Maltas Turistbyrå och Resia på en 4 dagars intensiv jobbresa ner till Malta där vi ska producera en reseguide.

Vi kommer fota, skriva och filma allt själva och har tillsammans med Maltas turistbyrå kommit fram till vad som borde lyftas. Vi läser på, dubbelkollar körschema och ska jag vara helt ärlig så övade jag en stund framför spegeln igår morse.

Detta är väldigt stort för mig och det är så fruktansvärt häftigt att i juni månad betala ut en lön till mig själv delvis bestående av arvodet från ett resereportage jag har gjort med min partner Louise. Friendcation har banat väg för något mycket större än vi trodde och låter oss nu förverkliga en dröm. Ta det till er. Låt INGEN förminska dina drömmar och våga dröm. Våga uttala det högt. Våga ta ut svängarna. Knäpp dem på näsan. Det finns inget ”rätt sätt” det finna många olika sätt.

Vänta..jag ska bara… OOOOUIIIIIAIIIIIIIIIIAIIIIII!

Så. Det var mitt exalterade ”kiss i byxan” lyckoskrik.

Detta är Joanna Swica, rapporterandes från en klippa i Malta..hej!

38

Cykelbyxans comeback!

Kan vi ta ett par minuter och prata om cykelbyxor? Alltså inte som i shorts med vadderad padding i rumpan när man cyklar. Utan de tighta lite längre shortsen som går att styla i all oändlighet. 90-talet är helst klart en stark aktör under våren och sommaren 2019 och jag måste säga att det mottages med glädje av mig. Jag gillar att twista till min stil där min identitet inte placeras i något fack utan lever fritt, men även ibland kan härledas till något. Och cykelbyxan är ett sådant plagg för mig. Jag kan klä upp, eller ned, beroende på hur sportig jag vill vara.

Bär byxan som jag gör på bilden, denim på denim med sneakers och en magväska. Eller så kör man ett par enkla svarta (klicka!) med en t-shirt med hög polo, större kavaj och ett svarta pumps. Enkelt, stilrent och jäkligt snyggt. Man kan även låta cykelbyxan sticka ut genom att välja dem i leopard (klicka!) eller snakeprint (klicka!) med en lös vit t-shirt och ett par sandaler. Jag gillar även dessa (klicka!) från Arket. Tricket är att satsa på volym upptill!

Mina shorts (klick!) är från Weekday och har hög midja samt väldigt mycket stretch i jeanstyget. De är redan en favorit i garderoben.

Och glöm inte magväskan för guds skull – årets fulaste men coolaste accessoar!





11

Borgskål, matmarknad och Italienska fraser

I samarbete med Resia Sverige

Jag vaknade tidigt på lördagen. Det lät som att vi hade en flock fåglar i vår lilla stuga. Jag tror faktiskt inte jag någon gång har hört naturen så tydligt som jag har gjort dessa tre nätter på Terreno. Jag är uppväxt på landet och är van vid alla skogens läten. Men detta var något speciellt. Jag sträckte på mig, tassade upp och drog upp rullgardinerna. Hej Italien! Sämre vyer har man vaknat upp till sa jag till Louise som precis också hade vaknat. Jag tittade ut över de Toscanska kullarna och gav sedan ifrån mig ett högt glädjetjut.

Idag var en speciell dag. Inte nog med att jag och Louise firade vårt 4:e år som vänner, det tar dessutom Friendcations 2:års dag. Det var exakt på dagen iden till Friendcation föddes och vi tog steget att skapa FB gruppen som idag har mer än 5000 medlemmar. Det var även på The Winery hotel iden föddes och det gjorde att vårt besök på Terreno, som är The Winery Hotels vingård, blev extra speciellt.

Vänskap ska firas och det är precis det vi planerade att göra med dagen. Tillsammans med 18 stycken andra vänner.

Frukosten var precis så bra som förra året. Nybakat bröd, färska tomater direkt från gårdens egna grönsaksland, youghurt, rostad granola och färsk frukt. En kopp grapejuice och en perfekt tillagad kaffe och vi var på väg mot dagens första äventyr. Matmarknad i Greve!

Jag tog täten och ledde tjejerna genom vinfält, små pittoreska vingårdar och lummiga grusvägar. Efter 40 minuter svängde vi in på en större asfalterad väg in mot byn där bilar tutade uppskattat på oss. Gatorna blev mindre och husen tätare. Vi passerade små söta trattorior, caféer och bredvid oss på vägen swishade män förbi på dyra Bianchi-cyklar. Efter en stund nådde vi marknaden där det var fullt pådrag. Säljarna i sina små stånd stod och ropade ut sina varor, smakprover delades ut och höga röster med stora gester fyllde det lilla torget. Jag skrattade högt samtidigt som flera av oss försökte hänga med så gott vi kunde med i Italienskan. ”Bella Bella Bella…!”

Några ord och jag blev ett med den festliga stämningen. Jag kände ett lyckorus bubbla inom mig. Åh vad jag ÄLSKADE detta. Kanske var jag italienare i mitt förra liv?

Några av oss tog täten mot ost-ståndet för att köpa parmesan medan ett annat gäng gick bort till väskaffären för att utöka garderoben. När klockan närmade sig tolv möttes vi alla upp på restaurangen som vi hade förbokat för lunch. Påsar med färsk pasta, pesto, ost, tryffel och andra godsaker trängdes under bordet och stämningen var, som alltid, väldigt god.

Pasta och bröd beställdes in, det delades på rätter och glasen fylldes på. Det var en sådan lunch som man aldrig ville skulle ta slut. Vi satt i över två timmar. Sådana luncher är så härliga, när klockan spelar mindre roll och man bara njuter av sällskapet där och då.

Jag och Louise beslutade oss för att promenera hem ganska direkt efter lunch för att jobba lite samt hinna vila innan fördrinken. Så framåt tre traskade vi tillbaka till Gården med påsar från varje hand och ett brett flin på våra läppar – pasta pasta oh pasta!

Solen gick ner och jag stod med armen om Camilla som i sin tur hade Anna i under sin andra arm. Vinden fick min långa klänning att fladdra och det bubblade i magen av lycka. Solen började gå ner och bubblet fylldes på. Vi var alla uppe vid borgen, ni vet där vi bodde förra året när vi var på Terreno? Det var så oerhört fint däruppe så vi bestämde oss att fråga Sofia om vi inte kunde få ha vår fördrink däruppe innan middagen nere i restaurangen. Vilket vi kunde, för det är så Sofia och gänget på Terreno är – det är aldrig några problem och de är väldigt måna över att ordna den bästa upplevelsen för sina gäster. Och tillsammans med Resia blir det då väldigt roligt att arrangera dessa resor.

Jag och Louise fick jobba hårt med kameran däruppe. Inget oss emot, vi båda gillar att fotografera och vet hur uppskattat det är med bra bilder. Vilket även tjejerna som följer med på resorna får ta del av och använda hur de vill. I slutändan så är det deras resa och vi vill ju att de ska ha det så bra så möjligt. Och framförallt – fånga ögonblicken.

Vidare ner till restaurangen. Vin serverades och kvällen fortsatte med tre-rätters, avec och långa samtal. Ett gäng stannade uppe till halv två medan några gick och la sig vid elva. Det är inga konstigheter, alla gör som de själva vill. Vi har ett schema, men det är inte späckat och vi håller stenhårt på att det ska finnas luft och utrymme för att göra lite som man själv vill. Detta är en resa som man främst gör för sig själv. Vi behöver inte mer tider att passa, vi behöver utrymme att få prata, andas och reflektera.

Planen var att vi skulle cykla på söndagen, men då vädret var opålitligt och visade regn så tog vi det säkra före det osäkra och avbokade cyklarna. Nu kan man ju tro att det förstörde söndagen. Åh nej, vi gjorde det bara bättre. Efter frukost samlades vi i olivlunden (smaka på ordet, oliiivlunden) där Sarah hade en halvtimmes sinnesmeditation med oss som avslutades med en visuell vinprovning. Flummigt tänker du, givande säger vi. Framförallt under rundvandringen med tillhörande vinprovning av Spartacus på gården där meditationen förhöjde och förbättrade upplevelsen.

Lunchen spenderades ute i fält. Precis som för alla de personer som årligen skördar druvorna. Vi åt Sofias hemlagade papa al pomodoro, ost nere från byn, färskt bröd, tryffelsmör och sallad. Till det drack vi iskallt vitt vin En riktig skördelunch helt enkelt som vi ut på varsin yogamatta med utsikt över ägorna. Hur många njutpoäng var detta? Över hundra.

Resten av dagen spenderades med ytterligare en promenad ner till byn medan vissa hängde kvar vid den lilla poolen och läste. Det som skulle bli en regnig dag sprack upp till en strålande vårdag innehållandes allt.

Fortsättning följer..


 

13

Jag vägrar vara krukväxten i hörnet, jag är den dåliga stämningen, det obekväma, sårskorpan på armen som kliar något förbannat. Jag brinner av.

Jag spelade in en story där jag pratade om varför jag reagerade på när min kille sa ”Grattis på Internationella Kvinnodagen”. Jag tog upp varför jag har så svårt för det och radade upp ett par skillnader som i allra högsta grad är aktuella. Jag tog upp rädslan för att som kvinna gå hem från krogen själv,
rädslan över rättssystemet där du som kvinna tyvärr blir ifrågasatt snarare än hjälpt, löneklyftan, stressen över att behöva ”planera” sitt liv efter ett eventuellt barn, om man nu kan få barn, vilket också är en stress i sig. De ständiga ifrågasättanden, respektlösheten och hopplösheten som man känner. Jag reagerade på rätten till att inte få bestämma över sin kropp.

Jag fick mängder av gensvar, men så fick jag detta, och jag kände hur hela min kropp började brinna. För det är en sak att läsa om denna ignorans i olika kommentarsfält och höra pojkar/män/gubbar yla vid bardisken. Ibland tar jag diskussionen ibland inte. Men att få kommentaren direkt till mig, av en person jag förvisso inte känner men vet vem det är, som jag blev en smula förvånad över. Det fick mig att brinna av samtidigt som jag kände – kommer de någonsin förstå? Vilja förstå?

”Läser statistik på Universitetet nu. Första exemplet som läraren tog upp är vilka variabler som kan tänkas påverka lön i den heta frågan på om löneklyften. Och faktum är att vad man har mellan benen inte är den direkta orsaken. I studierna som gjorts så är det snarare bakom- och mellanliggande faktorer. Typ som att kvinnor i regel arbetar mer i hemmet och om och när de blir mammor inte kan arbeta övertid lika mkt osv. Den förenklingen som har blivit slagord för feminister stämmer inte. Sen är det nåt skumt som händer i Sverige när vi inte kan gratulera någon när deras dag uppmärksammas. Kan vi inte stå med varandra och titta på problemen? I Ukraina eller Ryssland bara som exempel så är kvinnodagen en tid för att lyfta och uppmärksamma kvinnor. De får blommor i skolan och firas helt enkelt. I Sverige har vi hamnat i mentaliteten att vi måste fokusera på det dåliga hela tiden och det är så tröttsamt. Jag står vid din sida i allt för kvinnors befriande men all polarisering.”

Jag började mitt svar sakligt, för jag uppskattar ändå denna typen av välformulerade kommentarer. Det märks att det är något innanför pannbenet på avsändaren. Jag tog upp att vi har ett val att inte vara mer i hemmet, och att många av oss kvinnor inte ens vill vara det, men att i många hushåll så är det inte ekonomiskt möjligt att låta mannen ta merparten av föräldraledigheten. Sedan 1974 har män kunnat ta ut föräldraledighet. Ändå väljer män att bara ta ut en fjärdedel av föräldradagarna. Det är de hårda värdena, sen att kvinnor får ta ofantligt mycket skit när de väljer att jobba under sin föräldraledighet eller gå tillbaka tidigare, det är de mjuka värdena men gör nog mest ont.

Så på vilket sätt är inte vad vi har mellan benen orsaken här?

Det blir ett moment 22 och tro mig, vi är många som inte vill hamna under ”kvinnor i regel..”.

Att ta upp Ryssland och Ukraina fick mig att sucka tungt samtidigt som jag skrattade bittert. Oh boy. Du har ingen aning. Berätta inte för mig hur det är i dessa länder. Jag är själv från Polen där de jämställdhet precis har börjat uttalas som ett ord, samtidigt som de nu börjar backa tillbaka i utvecklingen. De har lång väg att gå. Jag har släktingar i Ukraina och har en del vänner som har jobbat i Ryssland. Det är som dag och natt. De har inte samma styrka och möjligheter att kräva förändring. För ja, det är något som vi i Sverige har kommit långt i. Att sätta ner foten och säga ”Nej, jag vill inte bli gratulerad på en dag som belyser problematiken för kvinnor i världen”, ”Ge fan i min kropp.” eller ”Jag väljer karriär OCH barn.” Det sätter ett statement och vi banar förhoppningsvis väg för andra länder. Och kanske är det där skon egentligen klämmer. Att vi inte längre sitter som små söta nickedockor, som våra kära grannar i Öst, och tackar. Att vi ryter ifrån, att det börjar bli obekvämt och att vi faktiskt står med varandra och tittar på problemet men numera även agerar när dagen i många länder helt förlorat sin politiska innebörd och liknar mest alla hjärtans dag, en dag då män uppvaktar kvinnor med en röd ros och säger grattis på kvinnodagen. Då vill man helst inte förstöra dagen med att demonstrera, ta upp problem med jämställdhet och prata om orättvisor. För då blir det jobbigt. Tröttsamt.

Men för vem är det egentligen det är tröttsamt för? Jo, männen.
Bra. Låt det vara jävligt tröttsamtför vi har bara börjat .

Säg inte åt mig att känna tacksamhet för något som SKA vara en mänsklig rättighet, något som ska vara en självklarhet. Det är som att be mig, oss kvinnor, att tacka för att vi får leva. Att få vandra på samma jord som er män. Precis så känns det. 

Att sedan vakna idag och mötas av nyheten att Alabama säger ja inför totalförbud för Abortgför mig så jävla förbannad. Det slår över och jag går runt som en vulkan och bubblar. Det är som att slå på strömbrytaren, allt blir synligt och jävligt verkligt.

Och nu sitter jag här vid mitt köksbord och vibrerar. Hela dagen har jag skrivit, pratat och ventilerat. Jag har ifrågasatt världen, samtiden och människors syn på ett lika värde. Att Alabama inför fängelse för abort är ingen chockerande nyhet, men en jävligt tung påminnelse om hur rätten för våra egna kropp tas ifrån oss kvinnor. Ännu en gång. Att få höra att vi borde vara tacksamma. Att se ett gammalt klipp på en präst som ömkar för en våldtäktsman och inte för det egentliga offret. Att höra hur samhället diskuterar Metoo och uppmanar till att höja våra röster men backar undan när det foten väl ställs ner. Jag vägrar vara krukväxten i hörnet, jag är den dåliga stämningen, det obekväma, sårskorpan på armen som kliar något förbannat. Jag brinner av.

Och ja, det är jävligt obekvämt.

69

3 x Swica

God kväll, hur mår du som läser detta? Kanske har du precis som mig precis kommit hem från en middag? Eller har du kanske varit och tränat? Kanske sitter du kvar på jobbet eller så ligger du redan i sängen med ett avsnitt av Game of Thrones. Såg det förövrigt igår och utan att spola för mycket, HERRJÄVLAR! Äntligen lite jävla female balls!

Jag mår i alla fall bra. Vaknade tidigt i morse och drog till Kronobergsbadet för 45 minuters distans. Stack sedan hem för att jobba två timmar, hade avstämning med min coach (nytt träningsblock startar på torsdag) och skulle därefter ha löp-coachning men det blev flyttat till en annan dag. Synd, men passade egentligen väldigt bra då jag ändå hade väldigt tight om tid då jag skulle möta upp min mamma och syster som ska spendera tre dagar häruppe. Jag, mamma och syrran ska hänga för första gången bara vi på väldigt länge. Det kan gå hur som helst. Tänk er 3 st versioner av Swica. Sen kan ni gånga det med 100 och då förstår ni explosionen av karaktärer.

Vi har dock haft en jäkligt trevlig dag. Började med att checka in på hotellet och tog därefter lunch på Kitchen and Table på Kungsholmen då det låg på väg hem till mig och jag älskar deras Urban Garden sallad. Har blivit tjenis med personalen där med då jag brukar sitta och jobba där. Bra med stammishäng. Gillar det.

Mamma hade dock ett mission direkt när hon steg av flygbussen vilket var att hitta systembolaget. Ja, alltså – det var ingen svår jakt direkt, men ni förstår. Det är väldigt viktigt att det aldrig får bli torrt, speciellt inte vid festliga tillfällen (alla födelsedagar, livet, ja men ni fattar oss polacker) så lagom till eftermiddagskaffet korkade mamma upp en flaska bubbel på terrassen hemma hos oss. Det fick vara torrt hos mig med tanke på de senaste dagarna. Det var ett par minuter av chock och kallades till familjemöte – men sen var allt frid och fröjd igen.

Bad mamma ta en bild på mig, det blev en i farten. Nåväl. Imorgon blir det fotokurs!


Kvällen spenderades med middag på Nytorget 6 och let me tell ya – de friterade risottobollarna var fan en dröm! Testa dem! Fick förresten en svår söderlängtan idag. Fan så härligt det är, speciellt på sommaren. Skulle lätt kunna tänka mig en vindsvåning runt Nytorget, Mosebacke eller vid Mariatorget.

Gillar ni förresten ”vardagsinlägg” som dessa? Ja? Nej?

Ha en fin kväll, hej!

71

Tillbaka på Terreno – Första middagen, vinprovning och början på något nytt.

Denna resan är ett samarbete med Resia Sverige

Det var en spänd grupp som anlände till ett blommande Italien. När bussen körde upp på den långa (numera omtalade) backen så började luften vibrera av förväntan. En sista suck från bussen, som att den pustade ut från den ansträngande klättringen, och dörrarna öppnades.

”Välkomna till Terreno tjejer!” Både jag och Louise slog ut armarna och vände oss mot gårdsplanen där personalen från Terrenos vingård redo för att ännu en gång ta emot oss.

Vi var äntligen tillbaka på platsen som fick mitt hjärta att slå dubbla slag förra året. Platsen där minnen skapades och vi insåg att det här är något mer än bara en resa med gott vin och bra mat. Platsen som för många innebär början på något nytt.

Klockan var närmare sex på kvällen när vi delade ut nycklarna till tjejernas rum. Nästan hälften av alla 18 tjejer saknade roomie, vilket bestämdes i bussen från flygplatsen. Modigt och väldigt häftigt. Bara det att anmäla sig till en resa som arrangera av oss (som för många är okända) tillsammansResia är för många ett stort steg. Att dessutom åka själv, inte veta vem du ska dela rum med och möta upp dessa okända tjejer på flygplatsen – DET är ett rejält steg utanför sin comfortzone. Jag beundrar och kommer alltid beundra dessa tjejer.

En halvtimme senare stod en uppdaterad grupp tjejer på gårdsplanen igen. Reskläderna var utbytta till klänningar, klackar och pigg blick. Vad skulle hända härnäst? För nej, vi avslöjar aldrig helt vårt schema. Det släpper vi bitvis under resan. Det är så vi jobbar och har kommit att bli väldigt uppskattat.

Kvällen började med vinprovning ledd av Spartacus, tredje generationen som för gården vidare, en kille som vi alla enades om var Terreno. Så oerhört duktig, genuin och intressant kille som verkligen andades den italienska livsstilen och där lugnet, kärleken till vinet och passionen för landet präglade allt han sa och gjorde.

Spartacus kommer vara kvar på gården under sommaren och förmodligen även hösten, så ni som ska ner under sommaren får hälsa från oss!

Vinerna vi drack är gårdens signatur viner. Alla viner är ekologiska och gården har minskat produktionen från 150 000 flaskor årligen till 100 000 flaskor, för att prioritera kvaliteten framför mängden vin som lämnar gården. Vinerna vi drack på vinprovningen var Terreno Bianco di Stella , Chianti Classico och Il Momento. Rekommenderar alla tre väldigt varmt. Det kändes helt rätt att få dricka dessa igen. Även om jag köpte med mig ett par lådor förra året och även denna gången så är det något unikt att få sitta på den faktiska vingården och dricka vinet som ligger i stora ekfat under jord. Och inte vilka fat som helst, ett av dem innehåller faktiskt vinet som vi var med och skördade förra året när vi besökte Terreno.

Vidare från vinprovningen till de berömda middagarna. Det är på dessa middagar som mycket av vad Friendcation står för sker. Det är här samtalen börjar och det är här vänskapen utvecklas ytterligare. Murar sänks och känslor sipprar fram. Vi blir starkare som grupp och medmänniskor – och jag tror allas hjärta öppnas upp ytterligare.

Minns ni Fabian? Vår grymma kock från förra året som lagade all mat åt oss. Han var tillbaka, dels för att ha hand om gårdens nya restaurangsatsning men även (främst) för oss. Med sig hade han sin oerhört fina flickvän Amanda. Vi hade även den stora turen att ha Adam och Sarah från Winery Hotel på plats. Tillsammans utgjorde de med resten av de anställda på gården ett superteam som tog hand om oss tjejer.

Det är nu dags för kvällens höjdpunkt. Jag sätter ner min gaffel, tuggar klart och tar sedan upp kniven för knacka den mot mitt vinglas. Med ens avtar sorlet och de höga skratten i rummet. Fokuset vänds mot mig och därefter till Louise som också reser på sig. Vi hälsar alla välkomna ännu en gång, pratar lite kort om vår vision med Friendcation och berättar sedan om vår grej, ”Round the Table”, som vi alltid gör på alla våra, resor, events och staycations. Vi ber Frida börja, en person som har kommit att betyda väldigt mycket för både mig och Louise, en person som vi lärde känna på vår resa till Krakow och som med sin ofiltrerade ärlighet, värme och hunger på livet berikar vilken aktivitet vi än tar med gruppen på. Frida börjar och det dröjer inte länge tills jag känner klumpen i halsen. En efter en delar tjejerna med sig och efter en stund märker jag hur en hand kramar min. Camilla ler med tårar i ögonen mot mig och jag skrattar till samtidigt som jag torkar mina tårar som rinner. Jag ser hur Louise tar upp en servett, och jag märker hur Linnea, Daniella och Anna torkar sina tårar. Ingen lämnas oberör. Det är naket, ärligt och oerhört fint. Det är dessa stunder som påminner mig om varför Friendcation är så viktigt och hur värda alla timmar vi lägger på gruppen och resorna är.

När 18 tjejer har fått ha sin stund skålar vi för vilka vi är och det mod vi har. Sen fortsätter vi dricka vin, äta dessert och prata långt in i småtimmarna.

Efter första dagen känns det som det har gått 10. Det är början på något nytt. Och jag tror jag talar för alla när jag säger att det var med ett leende och förväntan man somnade i sin stora fluffiga säng efter middagen.

Fortsättning följer..


 

14

Önskerubrik: Saker som gör min dag/vecka bättre

Jag gillar struktur. Det kanske inte märks alltid då jag kan verka som en person med många bollar i luften och väldigt mycket ”gasen i botten”. Men jag mår bra att ett planerat kaos. Jag trivs med att ha en planerad kalender och jag går verkligen igång på när saker och ting klaffar. Som ett tetris-bygge där alla klossar passar perfekt.

Ett exempel: Jag hade ett frukostmöte på söder förra veckan och kunde lägga mitt lunchmöte två kvarter därifrån vilket resulterade i att jag kunde cykla till Maria torget i lugn och ro vid åtta, ha mötet och därefter sitta kvar och jobba effektivt i 3 timmar innan jag klar för dagen kunde stänga av datorn och promenera ett par hundra meter för nästa möte. Därefter cyklade jag bron hem, tog min träningsväska som stod preppad vid dörren och tränade. Var hemma igen vid halv fyra och kunde spendera resten av dagen hemma. Det är gör min dag. Att slippa onödiga tidstjuvar.

En annan grej som jag har märkt som gör min vecka bättre är när jag får starta måndagen med att ha en sovmorgon till sju, dricka kaffe i sängen och spendera förmiddagen hemma för att sedan dra igång dagen vid tolv. Det gör väldigt mycket för mitt välmående och är något jag kommer fortsätta med.

Jag försöker alltid ha minst en middag inplanerad med vänner under en vecka. Det berikar mitt liv och jag får så oerhört mycket energi av dessa kvällar. Sen har jag alltid någon frukost eller lunchdejt.

Förutom det så är det ju såklart träningen som gör mina dagar väldigt behagliga. Visst mår jag som bäst av rörelse och men de dagar jag har vilodag njuter jag även till max för då behövs vilan och jag har sett framemot den ett tag. Det är en del av träningen och jag får aldrig någon ångest när jag inte tränar. Livet är för kort för ångest. Det är inte min grej.

Det krävs inte mycket för att dagen eller veckan ska vara bra. Jag försöker göra medvetna val med vilka jag träffar, vad jag stoppar i mig och hur jag strukturerar dagarna. Sen det viktigaste av allt: egentid. Jag planerar alltid, jag upprepar, alltid in egentid. Det finns inget bättre än att spendera ett par timmar eller rentav en dag helt själv. Inget snack, knappt någon musik. Bara helt själv med min egna agenda.




24