I lördags hade vi en rätt utmanande simträning som har hängt kvar i tankarna ett tag. Anledningen till det min reaktion och hantering av feedback. Det är ingen hemlighet att jag prestationstränar och strävar efter förbättring. Jag lägger ner mycket tid på min träning och drivs av mätbara resultat och en stark känsla genom hela utövandet. Lika mycket som att jag vill ha en stark allroundkropp som orkar dra en spontan halvmara en helg så vill jag se och känna progression. Det är min motivation och mitt varför.
Jag har på sistonde börjat intressera mig mycket för det mentala och läser en hel del om idrottspsykologi. Det får mig att uppmärksamma mina egna reaktion och hantering av vissa situationer. Som exempelvis i lördags.
Passet bestod av 200 meter insim och därefter olika typer av teknikdrills. Efter ca 800 meter var vi uppvärmda och redo för att köra våra individuella pass som vi hade fått. Dessa var baserade på våra simtester dagen innan där CSS mättes upp och en nytt tröskelvärde implementerades. Mitt pass bestod av 30 x 50 meter intervaller där varje 25m intervall skulle simmas på 27 sekunder vilket innebar 54 sekunder per 50 m. Vila mellan intervallerna var max 15 sekunder innan man skulle dra iväg igen.
När jag fick passet gjorde jag direkt en grimas, vilket visade tydligt vad jag tyckte om det hela. Redan där var min negativa inställning ett faktum. När jag sedan fick höra att de andra (förutom Karro) skulle simma x antal färre intervaller blev jag lite sur inombords trots att jag VET att vi tränar för olika distanser och befinner oss på olika nivåer. Ni vet, som en gnällig treåring. Buäää, jag vill inteeeeeee, varför ska jaaaaag?
Ja men ni hör ju, sätt en napp i flabben på snorungen.
Men så satte jag igång. De första 10 intervallerna gick bra. Visst tänkte jag mörka tankar. Men jag matade på och låg på 54 sekunder. Jag märkte dock att jag hade lite kämpigt med att hantera den korta vilan emellan. Vilket lite är tanken med sådana här intervaller. Det ska inte vara behagligt att simma sådana pass. När jag hade passerat 15 intervaller hör jag hur Simon frågar hur det går varpå jag flåsande grymtar något ohörbart till svar. Blicken är tom och min teknik har försämrats. Nu krigade jag bara på, vilket Simon såg och säger “Sänk vilan till 20 sek och sänk farten med 2-3sek, kvalitén och teknik får ej bli lidande..”
Här borde jag bli lättad, vilket jag tror jag blir när jag simmar intervall nr 19, 20 och 21. Men jag märker ganska fort att det är något som händer med mig. Jag märker att jag har ökat men samtidigt slutat flåsa. Jag ser hur varven klockas på 53 och hur jag lugnt och metodiskt drar iväg efter 15 sek.
Det var som att så fort Simon sänkte förväntningarna så lossnade det för mig. Jag sänkte inte farten eller ökade vilan, utan jag fortsatte men kroppen lugnade sig och mitt mindset ändrades. Jag fick en glöd och den gnälliga 3 åringen slutade gnälla och blev istället förbannat envis. “Jag SKA!” Och visst kunde jag för min upplevda ansträngning var inte så hög som jag först trodde. Och det kom ikapp mig till slut.
När den 29e längden påbörjades var hela jag lugn och relativt obrydd. Simmade klart, tog ett par längder bröstsim och gick därefter upp.
Visst är det konstigt hur man tar till sig och hanterar vissa saker? Jag har en del att jobba på, det vet jag. Men jag är oerhört glad över att jag lyckades hålla ihop det. För hade det varit för ett par månader sedan hade jag nog sänkt farten men varit lite besviken efteråt. Nu kopplades mitt pannben in, jag involverades i tankarna men samtidigt fortsatte jag köra på och efteråt insåg jag att det visst gick. Jag måste bli bättre att tillåta mig själv att vägga. Även på pass där man inte ska upp i det zonerna. Där pratar jag om att vägga mentalt. Jag har insett att jag tror jag är nära, men i själva verket är jag en bra bit ifrån. Jag måste våga lita på utvecklingen och mig själv. Är jag flummig nu? Äsch. Simning är knepigt. Thats for sure.
0