RACE REPORT 21.1KM SUKHOTHAI MARATHON


Så kom den dagen då jätten tog några jättekliv i norra Thailand och vann sin första löptävling. Hade det varit i Europa hade jag definitivt inte vunnit då motståndet hade varit bra mycket tuffare men nu befann jag mig i Sukhothai och jag var den snabbaste kvinnan i min åldersgrupp 30-39 på plats. Boom. Det ger mig en oerhört boost att faktiskt våga tro att jag någon dag kan bli en snabb och riktigt bra löpare. Bättre än jag är nu, även om jag just nu befinner mig på bra plats i löpningen. Jag är så satans taggad på att komma hem och lägga in mer banlöpning, mata långpass i kuperad terräng och marinera alla tips jag har fått från Malin. Men det hade jag varit även om jag hade hamnat på 100:e plats, för det är själva grejen att åka iväg och tävla som gör mig så jädra peppad. Kanske därför jag lägger in så mycket tävlingar som jag gör, för ska sanningen fram så spelar resultatet mindre roll, det är själva adrenalinet och suget efteråt jag eftersträvar. Känslan över att träna, utföra och åstadkomma något.

Kvällen innan loppet åt jag en tidig middag, drack en öl och njöt av stämningen som genomsyrade kvällen. Det vibrerade i luften av förväntan och jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi befann oss på ett riktigt behagligt sinnestillstånd.

Efter middagen åkte vi bort till tävlingsområdet och blev intervjuade av Thailändsk Press samt kollade in startområdet. Det var en rätt sjuk upplevelse att bli stoppad av så många människor och bli ombedd att vara med på bild. Kände minst 2-3 gånger under den kvällen som att jag fick alldeles för mycket uppmärksamhet för den löpare jag egentligen är. Som att man väntade på att bli ”påkommen” då alla trodde man var en stor löpare från Sverige, så som  exempelvis Malin är. Hon är ju en levande legend och jag har varje dag under denna resan kommit på mig själv att känna en sådan stor tacksamhet över att få chansen att få tillbringa en vecka i ett sällskap där hon var en av deltagarna.

Så jag tror ni förstår den bisarra känslan av uppmärksamheten man får när man vet själv att man inte riktigt ”förtjänar den”. Men det betyder inte att jag tycker det är asroligt, för tro mig, det tycker jag. Och någonstans där inne i hjärtat så vet en del av mig att jag förtjänar allt i livet, men samtidigt är jag väl medveten om att jag inte är ett unikum. Någon världsförankring har man ju.

Åter till tävlingen, efter middagen la jag mig 21:00 och somnade ganska direkt. Jag var rätt urlakad och hade känt under kvällen hur min mage började krampa och energin ebbade ut. Vid 01:00 vaknade jag med ett ryck och sprang till toaletten. Sen satt jag där, ursäkta för det grova språket, och attacksket i 2 timmar.

En liten lätt magsjuka såhär på morgonkvisten, vad härligt.

Det gjorde så j ä v l  a ont. Mina tarmar hade slagit knut på sig själva och det kändes som att de höll på att explodera. Mellangärdet brände och jag svettades litervis. Jag bestämde mig för att ta ett beslut framåt morgonen, började jag må illa och kräkas skulle jag ställa in loppet. Och med den tanken lyckades jag somna en stund innan jag vaknade av att larmet drog igång 04:00. Jag kravlade mig upp och svepte en dubbel resorb och tog sedan en iskall dusch. Inget illamående men en totalt urlakad kropp.

Kvällen innan hade jag beställt en dubbel-ost macka som låg i kylen vilken intogs i bilen bort mot startområdet. Nu i efterhand så var det inte mitt bästa beslut, men samtidigt så behövde jag näringen.

Väl på plats märkte jag hur det blev väldigt rörigt. Malin berättade på kvällen efter loppet att hon hade stått och studerat mitt beteende halvtimme innan start. Det hade varit kaos med tappade flaskor, nummerlapp som glömdes att fästas, linne som satt fel, skor som skulle knytas, stirrig blick och allmänt icke kontroll. ”Det var bra Joanna, precis rätt sinnestillstånd, du började gå in i bubblan och jag visste att fokuset skulle infinna sig när du väl ställde dig på startlinjen” sa hon under middagen. Och visst stämde det. För när jag väl drog på mig hörlurarna, satte igång min 188 BMP spellista och log mot människorna runt omkring mig så visste jag att jag var så jävla redo. Detta skulle bli kul. Magkramp eller ej, det spelade ingen roll. Det skulle gå. Jag beslöt mig dock för att avvika från originalplanen att springa på ett snabbare tempo än vad jag hade planerat på grund av magen.

Jag fick syn på ett par killar som såg ut som att de med enkelhet hade kunnat springa milen på 40 minuter. Dvs: betydligt snabbare än mig. Så jag tassade fram och ställde mig snett bakom deras smala gängliga kroppar i små små New Balance shorts och lösa linnen. Startskottet gick och jag rasade fram tillsammans med första klungan och höll mig tätt bakom gänget på 10-12 personer som snabbt urskiljde sig från resten av klungan. Jag höll blicken snett neråt på väldigt snygg häck som tillhörde en snabb kanadensare (sorry Calle, men alla behöver vi en morot). Tempot var högt, alldeles  för högt för mig, men jag hade en plan att ”springa” in det jag skulle komma att tappa senare. Efter 5 km började luckan mellan mig och klungan sakta med gradvis ökas. Mina lungor brann och jag föll in i ett behagligt tempo där la mig bredvid två stycken män från Bangkok. Jag tittade mig omkring och insåg: inte en enda tjej i sikte.

Känslan jag hade här var fruktansvärt euforiskt. Jag såg mig själv ovanifrån och kände nästan hur jag flämtade till av vetskapen vart jag befann mig. Jag sa högt till mig själv ”Tänk att du är i Thailand och springer lopp” som att det skulle bli lättare att ta in om jag uttalade orden på riktigt.

Vid 7 km kom första dippen, som alltid, det slår aldrig fel. Jag tappar alltid fart mellan 7 och 9 km. Benen blir sega och jag tappar lusten totalt. Så var det även i detta fallet. Dessutom vred det sig i magen som om jag hade tarmvred och svetten höll på att förblinda mig. Det var så ohyggligt varmt och man kunde nästan skära igenom luften så tjock den var.

Helt plötsligt känner jag hur hela kroppen stelnar till, jag får kramp och viker mig nästan dubbelvikt. Helvete, nu kommer jag bajsa på mig tänker jag i ren panik. Jag springer några meter med handen för magen och en dimmig blick varpå jag blir invinkad av en liten söt bonde som står utanför sitt lilla bambuskjul och tittar på tävlingen. Han pekar på min mage och frågar”You no good?” Varpå jag skakar på huvudet och pekar på samma ställe. Sen går det fort. Han lotsar in mig i ett litet skjul där det är ett enkelt litet hål i marken, trycker en näve servetter i handen på mig och stänger dörren. Ner med shortsen, do your thing och sen ut igen. Jag tackar honom samtidigt som jag joggar ut mot vägen igen med servetter fastklistrade mellan mina bröst och sport-toppen.

Nästa smäll kommer vid 13 km. Jag känner igen smärtan direkt och praktiskt taget kastar mig ut i djungeln där jag lirkar fram servetterna. Väl uppe på vägen fokuserar jag på jämn fart och tar mig person efter person framåt så jag ligger bakom de två männen igen vars klunga har utökats med 4 st killar till. Jag frågar med andfådd röst om jag får lägga mig i deras klunga varpå de nickar och sluter om. Sen springer jag där, i mitten av 6 stycken thailändska män i mycket små shorts. Jag tänker medans vi småpratar att det är synd att det snart är över och njuter trots magkaoset av den fantastiska naturen.

När vi passerar 17 km löses klungan upp och var och en börjar fokusera på sig själv. Precis då vänder vi upp mot parken där Fun Run 10km och Mini Fun Run på 3.5km har sin bana. Vilket är fruktansvärt enerverande då jag har hundratals människor framför mig om GÅR. Jag biter ihop och börjar sicksacka mig fram genom folkhavet. Jag märker hur jag tittar mig omkring efter röda nummerlappar (21.1km röda, 10 km blåa och 3.5km fun run) men hittar inga alls. Beslutar mig för att försöka hålla ett snyggt löpsteg med jämn fart sista biten och springer ut på gräset där jag har någorlunda fri väg fram till rakan mot målgång.

Spurtar in i mål, stoppar klockan på 01.45.11, får ett diplom som jag inte tänker mer på själva tävlingen då jag vid 14 km gav upp tanken på att satsa på 01.38 som var mitt mål. Jag hittar resten av gänget ganska fort, kramar om dem alla och springer sedan vidare till en toalett. När jag kommer tillbaka säger Jenny och Robin att jag placerade mig. Jag skrattar bort det och sedan går det en stund innan Malin säger åt mig att kolla leader board då hon inte har sett någon tjej i min distans komma in före mig och att jag kom in tätt efter vinnarkillarna.

Jaja, tänker jag trotsigt och går mot bestämda steg mot skärmen som om jag skulle bevisa motsatsen.

Det var som fan. Vinnare damer i åldersgrupp 30-39 Joanna Swica Sweden.

Sen blir det bråttom, då det redan har gått en bra stund från att jag kom in och jag inte har ”claimat” och skrivit under på att jag vann så får jag snabbt rusa bort till tältet för att få min vinnarbricka så jag kommer åt scenområdet där prisutdelningen ska ske kort därpå.

Det visar sig att det bara var en tjej som sprang fortare än mig, och det var en tjej i åldergrupp 20-.29 år, och hon sprang någon minut fortare än mig. Så¨det blir lite av en ny chock att jag kom 2:a i hela tävlingen på 21.1km distansen och totalt 38:e plats overall (menas bland både kvinnor och män hela tävlingen).

Vilken bra grej ändå att springa lopp utomlands med lättare motstånd. Man känner sig som ett proffs.

Summan av summarum så var det ett väldigt väl arrangerat lopp med vätskestationer varannan kilometer och väl markerad bana. Det enda som arrangören måste göra bättre tills nästa år är att inte släppa iväg Fun Run / 10 km löparna efter 21.1km gruppen. För det var totalt kaos när man kom in mot parken för att köra de sista 5 km. Det gick inte att komma igenom alls och både jag och Malin fick springa långt ut på gräset samt stoppa flera gånger för att någon helt plötsligt stannade och skulle ta en selfie.

Men förutom det så är jag riktigt imponerad över hur de kunde hålla en sådan stor tävling så strukturerad och bara några timmar efter loppet ha städat undan en hel park efter nästan 6000 startande. Det är en logistisk som man inte ser överallt. Sen vill jag bara dela med mig att denna bilden på en 60 årig man från Malaysia som reser runt och springer marathon barfota i sin pyjamas. Han tassar fram och ler genom hela loppen, fortfarande på väldigt bra tider och utstrålar en sådan glädje och löplust att jag blir alldeles varm i hjärtat. Han har sprungit 130 marathon och kommer inte sluta på ett bra tag. Det kommer jag ta med mig nästa gång jag har en dålig dag och tjurigt tänker”jag är ingen löpare”. Det är vi alla, bara vi tar det där första steget.

Nu vill jag bli snabbare och lättare i steget. Drömmen om 01.38 finns kvar och jag ska nå dit.

0

  1. Fan vad coolt! Och bra jävla jobbat! Och tack för att du är så öppen med bajs-delen. Det är ett sånt problem för många men alla vågar inte prata om det!

    1. Hej!

      Tack så mycket! 🙂

      Ja, alltså, jag bryr mig inte så mycket om sånt. Nu blev jag magsjuk och så var det med det, men har även haft väldiga problem med löparmage problem tidigare men har lärt mig att hantera den. Kram

  2. Kul läsning, och grymt jobbat! Tänk ändå vad många faser man går igenom under ett lopp. Man känner sig som 3 olika personer typ 😉

    Det är den här bra känslan du hade som du får ta med dig till kommande tävlingar, hur bra du är!!!

    1. Ja men så sant, så många olika stadier man går igenom. 🙂

      Tack så mycket för all pepp! 🙂

  3. Hur f-n kunde du njuta av loppet med ont i magen, och vinna trots toabesök längs vägen?! Att du ens startade efter den natten – respect! Och grattis!!

    1. Hej!

      Jag zoonade ut helt enkelt. Jag visste att jag skulle ha ont vad jag än gjorde. Så la all min energi på att tänka på annat. Men Det var riktigt jävla pissjobbigt mestandels av tiden, kanske därför de stunder jag faktiskt njöt blev så påtagliga. Tack! 🙂

  4. Vilken hjälte du är! Att köra på och vinna trots magont och stopp på vägen. Wow, säger jag bara! Fantastiskt bra jobbat!
    Kram Charlotte

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *