JOANNA SWICA

Klockan är 05:30 när jag vaknar av mig själv i det mörka svala rummet på det lilla hotellet mitt i Barcelona. Jag reser mig direkt och kliver med bestämda steg bort mot toaletten där jag dricker 5 stora klunkar vatten, kissar och häller sedan upp en resorb. Jag stirrar på glaset medan pulvret löses upp i det kalla vattnet, jag stirrar nästan hypnotiserat medan jag står där framåtlutad naken. Kanske sover jag fortfarande. Vem vet. Men det är tomt. Riktigt tomt. Hissen har ännu inte kommit ända upp om man säger så.

Vid sextiden går jag ner till frukosten och äter 3 chokladcroissanter och en ost/skink rostmacka. Jag dricker en kaffe, 2 glas juice och tar ytterligare en resorb. Därefter går jag upp igen och lägger mig under täcket. Jag kollar igenom min Spotifylista för loppet (finns här!) och ser över min pulsklocka. Allt stämmer och jag är redo.

Vid 08:05 går jag ut från hotellet och börjar jogga upp. Mitt hotell ligger 10 meter från startlinjen och direkt när man stiger ut på gatan så står man vid målrakan. Perfekt tänker jag, då kan jag krypa in tillbaka. Solen har börjat värma de tusentals kroppar som joggar fram och tillbaka längs gatorna och jag låter kroppen sträcka ut på en raka. Stegen mot asfalten lugnar nervositeten som kryper längs ryggraden. Det känns bra. Riktigt bra.

PANG. Startskottet går. Det är som ett vrål. Min kropp vibrerar, adrenalinet pumpar och det känns som jag ska e x p l o d e r a. Håll igen din galning tänker jag och springer framför 1.30 gruppen med planen om 4.18 tempo för att sen lätta något och lägga mig behagligt bakom klungan. Jag känner mig stark och som sagt jävligt taggad. Vid 2 km tar jag min första gel och tittar på klockan 4.30. Stabil puls. Snyggt. Nu håller vi det där. Planen om att börja hårt bestämdes samma morgon. Jag har alltid gått ut lugnt men ville testa att trycka, inte full blås, men precis där det var obekvämt. Bra eller dåligt? För mig funkade det bra. Synd bara att jag inte kunde plocka fram den taktiken under andra halvan av loppet.

5 km flyter på utan att jag ens hinner reflektera över hur det känns eller går. Jag går helt efter min egna klocka/gps och klockar in på 22 minuter. Bra. Helt enligt plan då jag har siktat in mig på en negativ split med utrymme för plan B om det skulle behövas. Jag är en maskin. Självförtroendet är skyhigh och jag ler mot publiken. Är ni här för mig? Nej men hej hej hallå!

Jag lägger mig bakom en snygg spanjor. Eller är han italienare? Vem vet. Han är en mörk gud med sina bruna lockar och gyllebrun hy och hans bentatueringar är enkla att fästa blicken på. Sorry Älskling, du vet att jag älskar dig mer än allt men jag var tvungen att ta the next best thing. Vi växeldrar i ca 5 km innan han ger mig en nick och drar på. Tackåhej, off you go! Jag trycker i mig ytterligare en gel och byter sida för att springa i solen. Det känns bra och jag kommer på mig själv att le. HÄR KOMMER JAG! VAMOOS!

10 km passeras på 44 minuter och än så länge känns det bra. Enkelt. Min puls är stadig och jag behöver inte driva på alltförmycket. Jag ser hur ett gäng ravers går på gatan och dansar med i musiken och jag skrattar nästan rakt ut då det precis i samma stund byts låt i mina hörlurar och Stella Bossi kommer på. 3 days awake dunkar på och jag tänker att hur nära men så långt ifrån vi är varandra nu. Kanske är de på väg hem från festen? Mina tankar virvlar in sig i takt med att stegen tar mig bort och runt Barcelona.

Vid 13 km tänker jag att det snart är dags att börja öka. Men jag håller igen och fegar. Jag fegar fan ta mig. Jag trycker i mig en gel och fortsätter beta av en kilometer för att sedan se mig om. Folk ser starka ut och jag hinner knappt tänka klart innan jag blir omsprungen av 1.35 gruppen. Vad i hela jävla helvetet är det som sker?! Jag ökar och lägger mig precis framför dem. JAHA?! ska ni ligga och flåsa mig i nacken nu? Märkbart irriterad ökar jag frekvensen på stegen och byter sida där det finns mer plats. Här inser jag att min plan om 1.30 inte är realistisk. Inte idag. Men jag ger inte upp, för även om 1.30 inte är nåbart så är 1.34 det och jag gör en snabb uträkning att det inte ska vara några problem att lösa.

16 km är en raka där man passeras av löparna som ligger före på rakan tillbaka. Mentalt påfrestande då man ser hur de som är snabbare försvinner bort mot vattnet där man springer de sista kilometrarna in i mål. Jag lägger mig bakom en man som helst plötsligt får för sig att stanna. Jag springer rakt in i han och hinner precis återfå balansen och ser hur han sätter sig ner på trottoaren. ”Are you OK?!” skriker jag lutad över honom och försöker läsa av honom. Hjärtinfarkt? Stroke? Väggat? Han vinkar mot mig och gör tummen upp. Han har väggat. Okej. Jag börjar springa igen och tänker, där försvann minst 1 min.

Rakan bort mot bron och 18 km känns bra. Jag ligger på stadig 4.30 och känner mig hyffsat stark. Jag försöker undvika att kolla på klockan då jag vet att den börjar närma sig 1.30 och den vetskapen kommer bara göra mig stressad. Sen kommer bron och en svag lutning uppför samtidigt som det hugger till i min mage. Jag slår av på farten något och biter ihop. Håll?! Ska jag på RIKTIGT få håll nu? Nej. Aldrig i hela jävla livet. Spring. Spring förihelvete. Så jag springer. Jag springer och grimaserar samtidigt som jag väser ”din jävla amatör” åt mig själv. Irritationen är märkbar.

Sista 2 kilometrarna är en blandning mellan eufori, besvikelse, stolthet och irritation. Jag kommer in i mål på 1.35 (enligt min klocka) och 1.36 officiell tid. Men då det är klockan och den data jag går och tränar utefter så kör jag på de splittiderna för träningen.

MÅL. Jag är i MÅL! Helvete vad skönt. Vilket lopp! Vilken jävla lopp! Ett av de roligaste och detta MÅSTE jag göra om igen. Jag joggar ner, high-fivar med lite olika personer som jag har sprungit ”med” under loppet och ber en tjej ta lite bilder på mig. Medalj i handen och analys av loppet. Tankarna virvlar. Jag sätter mig på trottoarkanten och stirrar rakt ut.

Fan.

Jag är besviken över tiden men nöjd över min insats. För rent konditionsmässigt och kvalitetsmässigt så var det ett oerhört starkt lopp. Jag var jämn och stark under hela loppet. Det var lätt och kändes enkelt. Vilket också är problemet här. Det ska inte kännas enkelt när man ska pressa de tiderna. Och det var här jag gjorde min miss. Jag skulle börjat trycka tidigare och inte väntat på bättre jäkla tider. Jag fegade ur. Det är min akilleshäl. Jag håller igen på löpet. I allt annat gasar jag men i löpningen, det finns en del mentala grejer att jobba på.

Men allt detta är oerhört värdefullt inför den träningen som börjar nu (Mattias är mer än redo) och jag är så oerhört stolt över mig själv. Tänk vilken utveckling. Tänk vad kontinuitet och gnetande ger. Nu växlar jag upp och framförallt – jobbar med min jävla hjärna. Tack Barcelona för ett grymt bra lopp. Jag kan varmt rekommendera det.

Vi ses igen nästa år, revansch.