Race report Ecotrail Stockholm 45 km.

Sitter i soffan och äter, (behöver jag ens skriva det?), syltkakor och grimaserar lite lätt varje gång jag sträcker mig mot bordet för att ta en ny kaka. Det svider lite lätt i fötterna när jag sätter ner dem och min mage gör fortfarande ont. Det är en konstig smärta och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är en mix mellan träningsvärk och ömhet vilket påminner mig om gårdagens lopp varje gång jag tar ett djupt andetag, går lite för fort eller spänner magen. Men jag mår, trots mina krämpor, riktigt bra. Och det är förvånande då jag var ute och dansade till halv tre inatt. Jag vet, inte riktigt frisk i skallen att köra tjejfest hos mig med 10 tjejer tre timmar efter målgång. Men sån är jag, och damn vad roligt vi hade. Men åter till loppet, hur var det? Hur mycket hatade jag livet de sista 5 kilometerna?

Rätt mycket.

Lovade mig själv att aldrig springa igen.

Jag vaknade vid halv sju med en pirrig känsla i kroppen. Nervöst stod jag och stirrade på mig själv i spegeln medan jag borstade tänderna och sa högt åt mig själv “Nästa gång du borstar tänderna kommer du vara en långdistanslöpare.” Sedan skrattade jag åt mig själv medan tandkrämen droppade och tänkte hur galet det egentligen är att från att ha hatat löpning till att befinna sig några timmar ifrån starten på ett 45 km lopp.

Vid sju kom 3 förväntansfulla tjejer hem till mig för att äta frukost och peppa inför loppet. Jag laddade upp med 3 mackor med ost och skinka samt ett ägg. Får ju extrem löparmage om jag äter gröt före långpass (kortare distanser är fine) så körde enbart på bröd. Vågade dock dricka en halv kopp kaffe samt lite sportdryck. Drog även i mig en resorb vilket senare på dagen visade sig vara typ 4 glas för lite.

Kvart över nio stod vi och peppade vid startlinjen ute vid Stora skuggan (Universitetet) och det enda jag kunde tänka på var att inte gå ut för hårt då jag har en tendens att satsa och maxa i början på lopp. Jag och Elizabeth hade bestämt oss att springa tillsammans med några dagar tidigare  snackade lite strategi och beslöt oss att ligga på ett stadigt 5:40-6:00 tempo första milen och sen utvärdera utifrån hur kroppen kändes. Det började dessutom bli riktigt varmt och jag fick lite lätt panik av att jag inte hade fått i mig ordentligt med vätska. Lätt att vara efterklok. Som alltid.

De första 8 km gick förvånansvärt lätt, annars brukar det vara rätt tungt att “dra” igång och hitta tempot, rytmen och känslan. Men vi tuffade på och lämnade Stora Skuggan och fortsatte i skogen mot Lappkärsberget och över bron till Bergshamra för att sedan fortsätta genom Ulriksdals fantastiska natur. Det var magiskt att springa längs stigarna nere vid vattnet och känns hur kroppen svarade bra på löpningen. När vi nådde Ursvik och svängde in på Extrem spåret så började jag känna av värmen rejält. Hörde hur två löpare som sprang precis framför oss diskuterade temperaturen och att den låg på runt 26 grader. Vi kämpade oss igenom den tuffa terrängen i Ursvik och svängde därefter tillbaka till Hagaparken vid 21 km.

Vid det här laget kokade huvudet och vattnet jag hade med mig var slut för längesedan. Jag kände hur irritationen började växa och jag fräste till hur fan man tänkte när man satte den första vätskekontrollen efter 21 km. Totalt fanns det 3 st vilket i mitt tycke är alldeles för lite, speciellt på ett sådant långt lopp och i den värmen. Men vi fick vårt vatten och jag passade på att stoppa 2-3 saltgurkor i munnen innan vi fortsatte för att ta oss upp på Hagatoppen som är en brant kulle på ca 100m. Fy fan vad det sög i benen, det var inte tal på att springa uppför. Det gick inte då det var så brant på vissa ställen.

Det var bara att bita ihop och börja klättringen.

När vi hade tagit oss ner igen så fortsatte vi genom Hagaparken runt till Universitet. Det var här utmaning nr 1 för mig kom. Elizabeth var tvungen att bryta och gå en stund vilket jag till en början löste med att jogga väldigt sakta samt vänta på henne då jag ville peppa igång henne och såklart ha sällskap. Men efter en stund bad hon mig att fortsätta och inte tänka på henne då hon mådde riktigt illa pga vätskebristen och värmen. Så jag fortsatte själv och letade febrilt efter något annat att tänka på än just hur förbannat varmt det var och att jag började få riktigt ont i mina blåsor på tårna.

Vid 30 km sprang jag in mot Stora Skuggan igen och förbi starten då banan fortsatte runt mot Kaknästornet. Fick lite hejjarrop av folk som stod vid vätskestationen som startområdet nu hade förvandlats till och jag grabbade tag i några saltgurkor på vägen. Hann även hälla lite vatten över mina kletiga fingrar då gelen jag hade med mig fullkomligt exploderade i handen på mig när jag skulle trycka i mig den tidigare vid Haga.

Vid 35 km började mitt humör svikta kraftigt, banan var teknisk och jag fick kämpa att hålla rätt på fötterna så jag inte skulle fasta i något rot eller trilla över en sten. Vattnet var slut igen och jag började få riktigt svidande skavsår i armhålorna och mellan låren då jag inte är en tjej som har berikats med ett “tight gap”. Jag fick gå vid två längre backar då jag helt enkelt hade slut på kraft i benen och jag fick kämpa, och då menar jag KÄMPA, mentalt att inte kasta in handduken.

Efter någon kilometers surande slog jag följe med en kille som kämpade lika mycket som mig och det var riktigt skönt att kasta ut några bittra och hatiska kommenterar om hur mycket det faktiskt sög att springa det förbannade loppet just i det tillfället. Det var som att det gav lite extra energi att morra och fräsa några minuter. Jag tände till och började fokusera på de sista 5 km genom Djurgården. När jag hade passerat 42km vrålade jag ett högt “FYFAN VAD GÖÖÖÖÖÖTT” så att paret jag sprang förbi hoppade till. Det var så jävla magiskt att passera maraton-gränsen och gå in på ultradistans. Lyckan blev dock inte långvarig då min kramp i magen blev så kraftig att jag började få svårt att andas. Jag fick ta små korta andetag och jag märkte hur min röst förändrades i med att jag var så “i hoptryckt” i magen. Pep liksom fram orden och andades med ett rosslande läte. Jag lät som Plura en söndag efter en djävligt hård helg. Ja, det är nog fan en jäkligt passande beskrivning.

Detta gjorde att det gjorde jävligt ont att försöka sig på någon form av maxning de sista 3 km längs strandvägen och upp i mål i Kungsträdgården. Jag sprang på mina sista reserver och tänkte hela tiden “mål i sikte mål i sikte mål i sikte”. Det var ett mantra som jag upprepade för mig själv om och om igen. Jag tänkte på hur oerhört glad jag skulle bli av att se mina vänner hejja fram mig i mål och hur förbannat skönt det skulle bli att sluta springa.

Efter ganska exakt 5h var jag i mål och HELVETE vad skönt det var.  Loppet var i sin helhet oerhört välplanerat (förutom vätskestationerna) och jag gillade banan. Det var riktigt häftigt att springa trail och sen avsluta med att gå i mål mitt i stan. Riktig härlig kontrast. Känslan av att befinna sig mitt i ett lopp, att springa bland hundratals människor som inte vet om det och bara anar att något är på gång för att de ser nummerlappen var riktigt cool. Det var som att befinna sig i ett parallellt universum.

Jag är så oerhört stolt över mig själv och min kropp. Jag fixade 45 km vilket är distansrekord och rev av min debut på trail dessutom. Och inte nog med det, jag tog 12e placeringen! Hur coolt?!

Det är så oerhört häftigt och jag är vet att jag inte alls kommer ha några problem med ett “vanligt maraton” utan snåriga stigar, branta backar, omarkerad terräng i svåråtkomlig skog samt öppna fält med knöligt underlag. Att springa 42 km på “flack” asfalt kommer nog faktiskt kännas betydligt lättare än vad det är.

Tycker alla som gillar att springa i skog borde testa på att springa ett trail-lopp eller börja med trail. Våga släppa asfalten och kontrollen! Framförallt om man jagar tider och är väldigt prestationsinriktad. Det är ett skönt break från klockan och tempo-hets. Det blir lätt EcoTrail igen nästa år.

Nu hoppas jag på att min mage slutar ömma och att tjejen som ska ge mina stackars fötter pedikyr på tisdag inte får sig en chock. Det var det hela, sov gott, hej!

P.S Ni vet det där om att aldrig springa igen? Ha. Sitter och googlar nya långdistanslopp i skrivande stund.

Klassiker.

16

8 svar till “Race report Ecotrail Stockholm 45 km.”

  1. Tjejen med superpannbenet!!Fan vad coolt! Du borde bli coach så oerhört inspirerande.

    Kram till dig!

  2. Kanon bra jobbat Joanna, -hatten av!
    Men fyyy tusan vad sugen jag blir! Jag sitter här gravid i sista månaden, sjuuukt vad jag längtar efter att bli av med denna mage och komma igång med löpningen igen!!

    • Grattis till bebis! Shit vad coolt! 🙂 Tänk känslan sen när du snörar på dig skorna..magiskt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *