Race Report GFNY GDYNIA


Då var det äntligen dags för racereport. Det är alltid lika roligt att skriva dessa efter ett lopp då det känns som att man återupplever loppet igen samt att man reflekterar över sin insats med en annan distans och känsla än vid målgång/samma kväll.  Det är något speciellt med tävlingar, även denna, trots att jag hela tiden innan, under och nu efter har sett det som en ren träningstävling för att bygga styrka i benen. Man tackar liksom inte nej till ett långpass på avstängda vägar och i vackra omgivningar, att man sedan dessutom får medalj är ju ännu bättre.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så blev jag nerbjuden av Sport Evolution att delta i loppet. Jag kom i kontakt med Piotr som är min kontakt nere i Poland redan förra året när jag åkte ner och körde IRONMAN 70.3 Gdynia (läs mer om det loppet här) då även som gäst då jag är ambassadör för IRONMAN i Sverige. Sedan dess har vi haft kontakt och när jag fick frågan om jag ville åka ner och köra GFNY Gdynia så var jag inte svår alls. Jag visste ju redan från förra året vilken mysig stad Gdynia är samt vilka välarrangerade lopp Sport Evolution anordnar. Det är alltifrån maratonlopp, halvmaror, triathlon och IM till nu cykellopp där GFNY för första gånger startar i Polen.

Vi anlände sent i fredags kväll där vi blev upphämtade på flygplatsen av Piotr som körde oss till det officiella hotellet där inbjudna athleter, eventpersonal och andra personer med koppling till tävlingen oftast bor. Efter en lång sovmorgon var vi redo för frukost och därefter en långpromenad nere vid stranden. Registreringen vid expon öppnade inte fören 12:00 så vi hade gott om tid att mecka ihop cyklarna och bara njuta av dagen som levererade pangväder. Strax efter lunch registrerade vi oss och jag fick även shoppat lite nya cykelkläder. Man kan aldrig ha för många snygga cykelkit. Det är lika viktigt som rätt kulör på läppstiftet eller nödlåda rödpang hemma.

Givetvis insåg jag att både slangar och meck-kitet låg kvar hemma i cykelrummet vilket fick min puls att stiga en aning. Inga problem hojtade Piotr som några timmar senare smsade en bild på både pump, kit och samt två slangar till mig som stod redo och väntade på mig nere i expon. Perfekt! Nu fanns både Decathlon och Shimano på plats i expo-området men de hade inte exakt det jag behövde då jag var ganska specifik i min beställning. Men sånt löser dem, inga problem. Så har det alltid varit. De är väldigt omtänksamma och måna om att hjälpa till. Sånt betyder oerhört mycket och man känner sig aldrig i vägen.

Resten av kvällen spenderade jag åt att sova. Slocknade vid nio och hade nog kunnat somna redan vid sju om det hade varit möjligt. Jag har varit så oerhört trött dessa veckorna och nu börjar kroppen kräva sömn. Och då är det bara att snällt ge den det.


06:00 på söndagsmorgonen ringde larmet. Vaknade med en chock och undrade vart fasiken jag befann mig. Klassisk grej för mig på tävlingsmorgonen. Chocken byts ut mot ångest samt den eviga frågan: ”varför gör jag det här nu igen?” Tur att det alltid släpper vid frukost när man har ”tinat” upp lite.

Helt plötsligt var klockan kvart över sju och vi fick bråttom. På med skor, snabba brillor och hjälm för att därefter snabbt cykla ner till startområdet och vips så var det dags att rulla in i startfållan för att några minuter senare dra iväg efter startskottet. Men innan vi drog så fastnade jag med blicken på en engelsk man stod bredvid oss. Bakom sig hade han sin handikappade dotter i en vagn som han drog efter sig på olika lopp. Det var så oerhört fint att se, speciellt när hennes ansikte lyste upp så fort musiken började spela och det började dra ihop sig till start. Man kunde se hur hon lystrade till speakern och sjöng med. Det fick min närvaro i loppet att stiga och jag återkom ofta till just detta ögonblicket under dagen, speciellt när det kändes motigt.

De första 15 km var ren transportsträcka ut från stan och jag kände väl igen mig då det var samma sträcka som på IM Gdynia. Den första långa backen kom efter ca 10 kilometer och slingrade sig igenom en massiv grön skog som aldrig tycktes ta slut. Vi var överens om att ta det lugnt och stanna till vid andra vätskedepån som skulle komma vid 40 km. Den planen ändrades då C behövde kissa vid 25 km vilket gjorde att jag tog ett beslut att fortsätta utan stopp till åtminstone 60 km då vi hade bra med vätska (sportdryck + vatten) samt dadelbars på oss.

Vi gjorde första 50 km på 1 timme och 53 min vilket helt klart var godkänt då det efter 40 km började bli mer tekniskt med mycket backar och aldrig riktigt läge att kunna sträcka ut. Men efter 55 km hände något och båda kom in i en svacka. Det gick trögt och mina ben svarade inte alls på alla backar. Jag kände hur modet sjönk och den välbekanta känslan när man känner sig så jävla värdelös kom över mig. Jag började tänka på flickan jag såg i startfållan, på IM Marbella, på Coach Simons mentala pepp och slutligen på att detta inte var en tävling utan mer som träning. För hur ska jag någonsin få starka ben om jag inte utsätter mig för just det jag är svag i? Att cykla snabbt på Ekerö där backarna är snälla och raksträckorna enkla bygger inte mig som cyklist. Jag hade aldrig varit där jag (för mig väldigt långt) om jag inte gång på gång tvingade mig själv att ställa upp på sådant som kanske inte helt är min grej.

Loppet fortsätter och jag håller humöret uppe trots att det känns tungt och kämpar på längs böljande landskap och helt otroliga vägar fram tills 80 km där jag stannade till för att vänta in Calle samt fylla på med ISO innan vi fortsätter. När vi passerade 100 km skylten tar jag ett djupt andetag, ber benen att hålla ut ett litet tag till och säger sedan åt Calle att lägga sig på rull bakom mig så jag kan dra honom. För er som inte vet vad ”ligga på rull” betyder så är det i korta drag att personen som cyklar först tar all vind och personen som ligger bakom (ca 20-30 cm beroende på hur säker man är) får det lite lättare i cyklingen. Principen som klungcykling bygger på är att luftmotståndet minskar med cirka 25-35 % när du ligger bakom en annan cyklist. Har du en hel grupp framför dig kan det minska så mycket som 50 %.

Sagt och gjort, jag drog ca 1.5 mil innan vi tog spurten nerför sista backen mot Gdynia igen. Fördelen med att börja med backe är man avslutar loppet med just en backe, men denna gången nerför. 100 procent själslig orgasm. Jag får in ett skönt jämt tempo där jag lyckats ligga i 30-34 km/h på raksträckorna ner mot målgång. Tyvärr så smäller Calles bakdäck ca 500 meter innan målgång vilket göra att fart tappas och jag stannar til en kort sekund. Blir ombedd att fortsätta vilket jag gör och spurtar in i mål på ca 5:10 medan Calle springer in med cykel bredvid sig.

134 km rakt in på cykelkontot, tack för det benen.

Lyckan över att loppet är avklarat och att jag inte hatade livet en enda minut så som jag brukar göra under lopp är stor efter målgång. Det går mot rätt väg konstaterar jag medan jag dricker min öl och jag tror mycket handlar om att jag har accepterat det faktum att jag är en relativ svag cyklist, men att det inte gör något och istället blir varje timme som jag faktiskt spenderar på cykeln ett steg mot förbättring. Jag menar, jag är idag en mycket bättre cyklist än jag var innan loppet. Bara det att jag trodde tillräckligt mycket på mig själv och min kapacitet att våga dra Calle i slutet på ett lopp, att trycka på fast det gjorde ont, ligga lite snävare i kurvorna samt hitta ”feelingen” är ett par stora kliv framåt för mig.

Kan varmt rekommendera detta loppet då det är välarrangerat med avstängda vägar. Stämningen var verkligen på topp av alla medtävlande och jag upplevde inte en enda gång någon aggressivitet när man cyklade om klungor eller kom för nära någon. Man släppte in varandra, peppade och kollade hela tiden om den andra medtävlande var okej när man exempelvis passerade någon som stod vid vägkanten.

Tack för ett bra lopp, vi ses nästa år!

0

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *