JOANNA SWICA

När jag vaknade i morse hade min vrist svullnat upp till en storlek av en tennisboll. Jag har under dagen linkat fram samtidigt som jag har mumlat för mig själv “det förklarar ju en hel del” när jag har gått igenom loppet steg för steg i huvudet. Låt mig ta det från början, vi hoppar bak till 06:55 söndagen den 8 juli.

Efter en gedigen frukost bestående av en stor ciabatta-baguette med ost, 3 ägg, ett wienerbröd och kaffe drog jag på mig våtdräkten (halvvägs), packade ihop det sista och gick bort till transitionområdet för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels och sätta på vatten/sportdrycks flaskorna som jag hade preppat under frukosten.

Jag hade 4 stycken gels på cykeln samt 2 flaskor sportdryck. Planen var att göra slut på allt och sen plocka på mig mer gels under sista energi-depån. Det tog emot att använda silvertejp på mitt fina monster (har börjat kalla honom för monstret istället för Mr C) men då jag inte ville riskera att tappa några gels så fick det bli såhär denna gången. Dessutom är detta det smidigaste sättet att få loss dem fort på när man ligger och trampar i hög hastighet.

Jag var klar på tio minuter vilket kändes lite oroväckande. En annan tjej som hade cykeln bredvid mig kände samma sak och vi pratade om hur konstigt det kändes att inte längre “tänka” när vi packar våra racepåsar och tittar till cykeln på morgonen. Vi bara slänger i allt, nästan i farten, och minns knappt efteråt hur vi har packat men vi får med allt och allt flyter smidigt på.

Då jag var klar tidigt gick jag bort till Jade och Emelie för att hjälpa dem att pumpa deras däck, kolla igenom deras racepåsar och kramas. Det var deras första lopp och jag lotsade dem vänligt men bestämt framåt genom hela helgen, som en stolt kycklingmamma. Gud, jag ryser bara jag tänker på dem och alla andra grymma människor jag har mött under helgen. Vilka fantastiska prestationer och folkfest!

Så blev klockan 08:00 och uppvärmningen öppnade upp i kanalen, jag simmade upp ca 50 meter och blötte ner kroppen för att slippa få den där första “chocken” jag alltid får när jag springer ner i vattnet från rampen vid start. Letade därefter upp vart jag skulle stå, hade bestämt att ställa mig i 38 min gruppen och stod sedan och snackade skit med lite följare i simkön. Solen sken, jag var ovanligt lugn och det såg ut att bli en riktigt bra dag. Just där och då fanns det inga bekymmer, det var bara jag och tusentals förväntansfulla människor som väntade på startskottet.

PANG! Startskottet gick och kön började sakta gå framåt, tills slut var jag framme vid rampen, jag satte igång min klocka, drog ner glasögonen och gjorde mig beredd att springa ner för rampen. Hörde hur pipet från mattan ljöd och hann tänka: “där startade tiden, nu är det fokus!”

Kom igång i en jädra fart och simmade de första 500 meterna på en sjukt bra tid, sen fick jag hybris och navigerade lite fel vilket jag tappade 1-2 minuter på. Navigerade mig in på rätt kurs igen och köttade på, har aldrig känt ett sådant bra flow i simningen innan. Jag körde tretakts-andning och fokuserade på att inte bli förbannad på folk som simmade in i mig då jag vet att det ger mig ett enormt påslag och tar onödig energi. Slängde en kik på klockan när jag kom upp för rampen och noterade att den stod på 41 minuter. Kände ett sting av besvikelse då jag verkligen ville in under 40 minuter. Gav mig själv löpsträckan till transition som var väldigt lång (ca 540 meter) att sura på sen skulle jag släppa det för att ladda om mentalt till cyklingen. Transitiontid: 6.34 min.

Hakade av min påse från stället, drog av mig våtdräkten, på med hjälm, solglasögon och skor. Småsprang bort till cykeln, hakade av och kontrollerade båda däcken i farten. Allt såg bra ut, dags att rulla ut. Den första biten fram tills den omtalade långa branta backen gick enligt plan. Fokuserade på att hitta benen och hålla ett lugnt jämt tempo till stigningen. Sen började det, backjäveln som förra året dödat mig. Jag log för mig själv när jag tänkte på backarna i Marbella och att jag idag meter för meter kom upp med visserligen hög puls och mjölksyra, men med en behaglig känsla i kroppen. Revanschlusten var påtaglig och jag drog till med ett “sådärja!” när jag var uppe. Snittade 27.8 km/h de första 25 km uppför vilket jag är nöjd med, vet exakt vad jag har att jobba på när det kommer till min styrka i benen och nu fick jag ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Sträckan mellan 30 – 55 km gick bra förutom att jag hastigt fick stanna, springa in bakom en buske/skog och dra fram min tampong från sportbh:n. Bytte snabbt och sprang sedan upp till cykeln där en man cyklar förbi mig och skriker att “sånt” ska göras på en bajamaja vid energi-stationerna. Jag vrålar tillbaka till honom om han ser några jävla bajamajor här i närheten. Han fortsätter gasta om att det minsann finns regler och jag ber honom dra dessa regler till alla de män som står och pissar vid vägkanten under loppets gång. Sen trampar jag på, jag trampar på så pass mycket att jag får en rad med hejjarrop av de jag cyklar om. “Det där är riktig proffscykling!” skriker en man på en Canyon till mig och sen fortsätter vi cykla om varandra under 20 km. Varje gång någon av oss drar förbi den andra hejjar vi på varandra och det blir som en liten gemenskap. Jag njuter varenda sekund av cyklingen och ligger i en behaglig tempoposition där mina ben får jobba fritt under mig. Känslan jag har där gentemot min cykel och Canyon som har gjort det möjligt att få känna såhär är obeskrivlig.

När jag passerar 90 km blir jag lite besviken, är det redan över? Detta är ju asroligt och jag är inte ens trött i benen? Snittar 33km/h de sista 3 milen och får ett snitt på 30,25 km/h på totala sträckan vilket ger mig en totaltid på under 3 timmar. YES! Prickar av ett nytt personbästa och hinner tänka att om jag bara slipar till formen så att benen orkar sätta igång tidigare samt att jag blir starkare i backen kan jag utan problem kapa ytterligare 15 minuter med en snittid på 35km/h. Mer än så hinner jag inte fundera då det plötsligt är dags att hoppa av cykeln, ställa av och springa bort till sista påsen för att byta om till löpskor. Transitiontid 2: 02:44

Springer ut och försöker hitta en rytm, kollar klockan och ser gps-funktionen samt kopplingen till pulsbandet har lagt av. Blir att köra på känsla då jag varken ser min hastighet eller puls. Det är djävulskt varmt och jag känner direkt av att jag har slarvat med vätskan. Har druckit 1.5 flaska sportdryck när jag egentligen ska ha fått i mig 3 stycken. Trycker i mig en gel i ren panik och springer det första varvet i ett behagligt drivande tempo. När jag kommer in på andra varvet, precis efter parken vid energi-depån stannar klungan framför mig hastigt till då de helt plötsligt bestämmer sig för att gå i bredd och dricka. Detta gör att jag girar till vänster samtidigt som jag skjuter ifrån med min höger fot så den vrids. Tappar balansen och kanar fram på asfalten, får hjälp upp och känner direkt en ytlig smärta i knäet som är uppskrapat samt en “djupare” smärta i vristen som blir värre för varje steg. Pulsen stiger och jag känner hur jag pga chocken och besvikelsen är beredd att brista i gråt. Tvingar mig själv att ta mig samman, springer 100 meter och hyperventilerar innan jag lyckas få ordning på pulsen och kaoset inom mig. Hittar tillbaka tills samma tempo och smärtan domnar bort på grund av adrenalinet. Jag kommer dock på mig själv att undermedvetet inte våga trycka på sista två varven. Jag ligger och mesar samt spenderar alldeles för mycket tid att jogga/gå i två av vätskestationerna. Får håll två gånger pga värmen men springer bort det relativt snabbt, den smärtan känns dock idag, känns som att jag har fått en ordentlig smäll i magen pga hur jag har spänt mig under löpningen.

Resten av löpningen är en varm historia, jag springer om så många som har börjat gå då värmen har slagit ut dem totalt. Några ger jag en uppmuntrande klapp på axeln medan vissa ger oss som springer förbi ordentligt med hejarop. Publikstödet är fantastiskt och jag får gång på gång höra mitt namn skrikas ut av alla er fantastiska människor som står och hejar. Det ger så oerhört mycket och jag blir alldeles rörd av engagemanget.

Sista kilometern börjar foten göra sig påmind igen och jag bryr mig inte ens om att spurta in i mål då jag inser att mitt tidsmål är long gone med 8 minuter och jag gör en sämre löptid (1.56) än förra året med 2 minuters påslag. Snittar 5.32 km/h och kommer in totalt på 5 timmar och 45 minuter vilket ger mig en 22:a plats i min age group. Helt klart godkänt med tanke på vilket starkt startfält det var.

Är dock oerhört glad inne i målfållan, all tvivel gällande min cykling är som bortblåst och jag känner mig äntligen lite bra igen. Har sedan IM Marbella känt mig fruktansvärt misslyckad när det kommer till min cykling. Nu fick jag ett kvitto på att den är på rätt väg och att jag har det i mig, då jag har reserver kvar när jag går in i mål. Visst är jag besviken över löpningen, men samtidigt så vet jag att löpning är något jag är stark i, jag behöver bara korrigera lite småsaker samt bli lite lättare i steget. Vi packar ihop allt och beger oss hemåt, i bilen är jag pigg igen och kroppen känns fräsch. Vilken otrolig återhämtning!

Det är så många moment som ska klaffa i en IM-tävling och det är mycket som hinner gå snett under dessa timmar man är igång. Man kan få punktering, problem med kedjan, få värmeslag, få muskelkramper, tappa simglasögonen, få en smäll i vattnet etc..det är SÅ mycket utom din kontroll som kan påverka en annars väldigt bra dag rent formmässigt. Det är det värsta men samtidigt det bästa med sporten. Idag klaffade allt formmässigt, men små utomstående detaljer påverkade helheten. Och det är fine, det viktigaste är att jag rör mig framåt i min utveckling, att jag känner att träningen ger något, att jag mår bra under tävlingar och jag är fine med att det är jävligt. För det är det, det är för jävla jobbigt med  IRONMAN. Både mentalt och psykiskt.

Nu blir det 1-2 dagar lugnare aktivitet innan jag sätter sista planen inför IRONMAN Kalmar den 18.e augusti. Det kommer bli min första heldistans efter fyra stycken IM halv-distanser. Dubbelt upp av allt och förhoppningsvis målgång på 12 timmar. Vi får se, allt kan hända.