JOANNA SWICA

Här kommer en kombinerad ”min helg i bilder/Race Report”. Förbered er på ett låångt inlägg. Kunde inte sova inatt, så det var väldigt lägligt att påbörja min helgroman 01:13. Eller inte, men nåja, trevlig läsning!

Fredagen började lugnt, vaknade tidigt, jobbade undan lite och packade det sista. Klockan var runt halv tio när vi startade bilen. Tidsnazin inom mig jublade – före utsatt tid och ingen stress. Ljuvligt.

Jo men tjena.

En timme senare hade vi fortfarande ej lämnat Stockholm utan satt istället på Audi i Sjöstaden och fick beskedet att vi ej kunde köra vidare med bilen. Som tur var löste Audi en lånebil över helgen åt oss och vid tolv var vi på väg  ner mot Jönköping med siktet inställt att hinna till Live Stream sändningen vid Rådhuset och Race Briefen vid 16:00. Väl framme lämnade jag in min cykel för en sista koll samt bad dem byta båda mina däck då de var slitna och jag inte hade bytt dem alls efter förra säsongen. Registrerade mig, tog en massage och träffade Frida som jobbar som marknadsansvarig på IRONMAN Sverige och som är min kontakt då jag är ambassadör för tävlingen. Stötte på flera av er som läser och peppade loss med er för att sedan ta mig till briefingen där jag nästan fällde en tår för det var så mäktigt att sitta där med alla andra imponerande athleter.

Vid sex hade Calle bokat bort på ett ställe vid vattnet som heter El Gordo. Det var en av restaurangerna som fanns med på listan över ”pasta-partyn” där man som athlet erbjöds fri pastamiddag mellan 15:00 och 19:30 under fredagen. Dock så verkade restaurangerna sätta sina egna regler för när vi kom dit, blev placerade vid bordet och jag sträckte fram min pasta-biljett meddelade den sura servitrisen att de inte längre serverar pasta då de måste ta hänsyn till betalande gäster. Det är i mitt tycke otroligt fult och oseriöst vilket resulterade i att vi gick till en annat ställe som serverade pasta. Där var det kaos. Men maten gick ner och vi lämnade fort för att ge plats åt andra hungriga triathleter. Det handlar inte om gratis mat. Jag hade kunnat betala för en köttbit, pizza, eller whatever. Det handlar mer om principen. Och jag blir väldigt envis när det kommer till sådant. Det är dock det enda jag har att anmärka på hela helgen. EN grej. På ett arrangemang som tog hand om över 2000 personer, styrde upp en hel stad, skötte det logistiska utmärkt och bjöd på en helt fantastisk tävling. Så att restaurangerna överlag misslyckades att leverera bra service (inte bara pasta-incidenten) och helt verkade ha missat att stan skulle invaderas av hungriga athleter, supporters och branschfolk. Det är en droppe i havet.

Efter middagen så gick vi till Coop och köpte lösgodis. Därefter gick vi hem, såg några avsnitt av ”Myteriet” på SvtPlay varpå jag somnade redan halv tio.

(Tack Anna Jansson för bild!)

Vaknade med ett ryck på lördagen, åt en stor stadig frukost med Calle och begav mig sedan ner till bryggan vid simstarten där jag och Anna Wretling hade dragit ihop till ett simhäng för alla grymma powertjejer. Jag simmade halva banan och konstaterade nöjd att vattnet var friskt men väldigt skönt och att simningen kändes väldigt bra. Jag var inte alls nervös för den och det gav en lugn känsla att ha med sig när jag hämtade cykeln på hotellrummet och gav mig ut för att rasta benen i 2 mil. Jag cyklade runt i stan, längs vattnet och runt  halva munksjön. Lät benen trampa lugnt och fokuserade på att bara njuta av läget, ingen stress, bara jag och min cykel. Några av de andra tjejerna skulle cykla banan men jag tror på att det ger otur att veta banan innan (för mig) och vill helst inte veta vad jag står inför. Jag vill ta mig ann det där och då.

Framåt tvåtiden rullade jag bort till transition för att checka in min cykel, få mitt tidschip och placera påsarna med mina skor/kläder/gels rätt. Det spöregnade jag och kunde inte låta bli att fnissa åt den grupp män som stod bredvid mig och surade över att deras fina 100.000 kronors cyklar blev blöta. Upplägget med påsarna var som så att när man kommer in från simningen så tar man sin blåa påse som hänger på en ställning.  Du hittar påsen då den hänger under ditt startnr plus att alla påsar är märkte med ditt startnr. Du tar påsen, springer vidare in i tältet, byter om till att cykla, lägger ner våtdräkt, simmössa och glasögon i den blåa påsen och lämnar den sedan till en funktionär (som hänger den rätt). Samma sak gäller vid cyklingen, du kommer in, ställer din cykel, tar din röda löp-påse och byter om.

Efter att ha släppt ut lite luft från däcken, kollat påsarna för en tredje gång och pratat med lite härliga tjejer och killar samt nördat loss ordentligt bland alla snygga cyklar så kom Calle förbi. Vi tog oss sedan bort till hotellet, vi bodde ca 500m från transition och start/mål så läget kunde inte vara mer perfekt, och la oss sedan för att vila 2 timmar. Jag åt lite kakor som jag hade fått med bud upp av min fantastiska kollega Kristin som hade bakat syltkakor till mig med sin son Elton och vi drog ytterligare ett avsnitt av Myteriet. Läget var under kontroll.

Framåt sextiden packade jag det sista inför tävlingsdagen och vi begav oss sedan till Tokyo 11 där vi skulle äta sushi med Anna och hennes två vänner som också skulle köra. Jag festade till det med en ordentligt laddning och efter en timmes triathlon-snack och mental uppladdning inför vad som skulle hända dagen därpå rullade vi tillbaka till hotellet för att inta mer energi. När jag skriver energi – läs kakor.

SÖNDAG! Dagen D. Race-day. Dagen vi alla har längtat efter. Nu var det äntligen dags. Vaknade av mig själv runt sex och började med att klämma i mig en halvliters elektrolyt-drink. Hade vaknat under natten och haft tokpanik att jag inte hade druckit tillräckligt så under nattens gång hade jag klämt i mig 2 pet-flaskor med vatten. Det resulterade i niagarafallen av kiss. Vid sju gick jag ner, tryckte i mig två mackor i farten och tog mig sedan bort till transition för att pumpa upp däcken, fylla på mina två flaskor som innehöll vatten och sportdryck, ladda påsarna med gels och kolla det sista innan jag smörjde in mig med vaselin, drog på mig våtdräkten och promenerade bort till simstarten.

Min plan med simningen var att simma lugnt och få en bra känsla inför de andra momenten. Den planen höll jag. Jag la mig i 38 minuters gruppen, började att simma de första 1000 meterna väldigt lugnt, nästan som om jag vore på semester och lallade runt med en pina colada. De sista 900 meterna började jag dra på lite och testade att öka gradvis för att känna om det var något jag skulle kunna hålla en längre sträcka i Polen. Kom upp ur vattnet på runt 43 minuter, vilket var 3 minuter långsammare än planerat, men som sagt, ingen fara. Känslan i kroppen var pigg och jag var glad under hela delen av simningen, inte en enda gång tyckte jag det var jobbigt eller tråkigt. Bara det var en vinst i sig. Jag insåg då att jag hade kommit över tröskeln, jag hade hittat grejen med simningen, det tog mig bara 1900 m på tävling för att hitta den, ha!

Upp ur vattnet, ner med våtdräkten i farten, därefter en lång löpning till transition. Av med våtdräkt, snabbt på med skor, hjälp och glasögon och rulla ut cykeln till linjen för att hoppa på och påbörja cyklingen. Transition tog 6 minuter och det är jag helt nöjd med med tanke på att bara löpningen säkert tog runt 3 minuter. Kommer nog kunna kapa någon minut i framtiden, men det är petitesser.

Första 20 km på cykeln var riktigt tråkiga. Jag drog i mig en gel och kom fram till den där jädra backen alla pratade om. Det var en långdragen serpentin-klättring som var irriterade seg. Den var dock lättare än jag trodde, men seg. Jag kunde inte riktigt hålla den farten jag hade velat och min plan att försöka hålla 24km/h uppför backen sket sig ganska fort. Jag trillade ner på runt 17 km/h. Efter 40 km hade jag hittat min rytm och låg mestadels i tempo-position. Drog i mig en gel till och brassade på, tittade på klockan och insåg att jag skulle komma in på runt tre timmar – planen höll! Banan var fantastiskt fin och väldigt ”enkel” efter den första backen. Jag njöt av alla hästgårdar jag cyklade förbi, skogarna och alla små söta sjöar som gav liv åt landskapet. Framåt 50 km, vid en skarp sväng kände jag hur min växel började knaka. Jag växlade upp och tänkte att jag växlar ”igenom” växlarna så att kedjan hamnar rätt på klingan om det skulle vara något sådant. Det rasslade till, knakade sedan till ännu en gång varpå en man som kom upp bakom mig ropar ”din kedja hänger, sakta in!”.

Helvetes jävla förbannade skit.

Mängden svordomar som skreks ut på den lilla landsvägen mitt ute i förbannade ingenstans var många.

Jag fick snabbt rulla in på gräset för att inte orsaka en massiv Tour de France krock, ställa mig i diket och dra på kedjan med stressiga fingrar medan jag såg hur 30-40 stycken personer svishade förbi mig. Efter tio minuter var jag på gång och hade fått upp farten igen. Dock gick det trögt och jag var på helspänn hela tiden. Det var som att det hade satt sig mentalt och helt plötsligt var benen trötta. Jag drev på och drev på men det lossnade inte. Jag var rasande. Svor inombords varje gång någon cyklade förbi. Svor när jag insåg att tiden skulle bli sämre än min plan. Svor åt att jag var så svag. Svor åt att jag satt där och svor åt mig själv.

Sista 25 kilometerna fokuserade jag enbart på damage control. Försökte rädda det som gick räddas och susade nerför backarna i rasande fart med en gel i mungipan. Kom in på 03:20 efter 90 km och satte av cykeln snabbt som fan, blängde på kedjan och morrade ”du är på min shitlist”. Sedan sprang jag in och kissade på blanka 5 sekunder innan jag fortsatte för att hämta min röda påse och byta om för löpningen.

Löpningen bestod av 3 varv runt Munksjön. Vid varje avklarat varv fick man en gummisnodd. Gul för 1 varv, blå för 2 varv och röd för 3 varv. Planen var att försöka hålla ett tempo på runt 5:30 km/h. Benen var stumma de första 4 kilometerna men jag gav mig inte, det enda jag tänkte på var EcoTrail och att de faktiskt hade fixat 45km två veckor tidigare. Dessutom var jag förbannad över cyklingen så jag bet ihop och höll 5:12km/h de första 4 kilometerna. Därefter låg jag mellan 5:23-5:32 km/h resten av tiden. Förutom under 1-2 kilometer runt 14 km där jag saktade ner för att få i mig lite energidryck och banan. Jag hade bestämt redan innan att inte dra på snabbare även om benen känns fräscha. Detta för att jag helt enkelt inte ville bränna ut mig då jag har 170 km traillöpning om 2 veckor samt en till halv-Ironman (samma distans) i Polen om 25 dagar. Benen måste hålla, det är en sak att bränna loss på cykel, där återhämtar de sig ändå relativt fort men för mig att gå all in på löpning, det blir inte bra. Löpningen som bestod av 21 km fick helt klart godkänt på 1:54 minuter. Förra året gjorde jag enbart halvmaran på 1:47 min. Så det känns som att löpningen verkligen har förbättrats i år. Här finns definitivt tid att kapa.

Sista kilometern, efter att ha fått det röda bandet kring handleden, var helt magisk. Jag log hela vägen in i mål och den känslan kommer jag alltid ha med mig. Publikstödet var något helt enormt och jag blev så rörd att se alla er som hejjade och ropade mitt namn. Några tjejer från vår grupp på Facebook hade kommit ner med plakat, hur otroligt fint? Jag är speciellt tacksam till min kille som var med mig under hela helgen, agera fotograf, filmade och peppade på sitt sätt. Det är inte alltid lätt att vara den som ”inte tävlar” och försöka hålla jämna steg med tävlingsnerver och allt som händer. Men vi hade otroligt roligt och jag hoppas att han följer med ner till IM Gdynia, för det tror jag kommer bli en riktigt fantastisk upplevelse.

Som jag skrev på Instagram så lämnade jag Jönköping med en lätt gnagande irritation i bröstet. Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte jagar tider och att all prestation är grym prestation, oavsett placering. Det tycker jag fortfarande. Det som gjorde mig lite nedstämd var helt enkelt att jag hade satt en drömtid helt för mig själv bara några dagar innan loppet. Fram tills förra veckan har min officiella ”go for” tid varit 06:10. Men sakta har hoppet tänds om 05:59 ju närmare tävlingen har kommit, och efter de sista träningarna där allt har känts så bra har jag liksom vågat hoppats på att jag skulle fixa under sex timmar. Så det är mer besvikelsen över att jag hoppades och gick in för det, sen så blev det 06:08 istället.

Men så är det ju, ibland går det inte enligt plan, och det är idag helt okej. Jag har fått sura, sova på saken och idag är jag bara revanschsugen och mer medveten om mina brister och vad jag måste fila på i träningen. Det är fantastiskt hur väl kroppen återhämtar sig, för det enda som gjorde ont efter loppet var att fiffi var öm och mina blåsor på fötterna skavde lite. Och dagen efter så var det bara fötterna som var lite ömma då det hade gått hål på blåsorna. Thats it! Jag cyklade till jobbet idag och ska köra styrka senare ikväll. Är riktigt fräsch! Ska sanningen fram så var loppet väldigt skonsamt och behagligt. Det var definitivt inte det jobbigaste jag har gjort. Jag är stolt över min prestation och jag kommer aldrig sluta hoppas och drömma stort. Många av mina vänner gjorde helt fenomenala insatser på grymma tider. Det är lätt att börja jämföra sig och tycka att ens prestation är mindre värd. Gör inte det. Vi alla har olika förutsättningar, olika liv och tid för träning. Du gör så gott du kan efter din förmåga. Det är något som jag själv jobbar med att försöka acceptera. Det är lätt att ibland slitas mellan att vilja helfokusera på träningen, säga nej till allt annat och bara satsa. Men när det väl kommer till kritan..så är det inte där jag befinner mig i livet. Det finns så mycket annat än träning, även om träningen är min stora passion i livet.

Och då blir det såhär ibland – att man önskar och är arg på sig själv för att man kunde gjort mer. Fast man innerst inne vet att ens prestation är mer än enough.

Tack för en riktigt bra tävling IRONMAN 70.3 Jönköping – vi ses nästa år!