JOANNA SWICA

Nu är jag tillbaka på banan igen, behövde 2 dagars paus och helt koppla bort tävlingen. Är det någonting jag har lärt mig stämmer och som jag alltid ska lita på så är det min magkänsla. Vilket veckorna innan tävling inte har varit så bra. Jag har känt på mig att det skulle bli tufft och att jag inte skulle göra en så bra prestation som jag skulle önska. Vilket såklart visade sig stämma och jag fick helt enkelt inte till det, det var brutalt vissa sektioner och jag fick mina svagheter serverade på ett svettigt silverfat.

Klockan 05:30 vaknade jag med en dov känsla av nedstämdhet i kroppen vilket lättade under morgonen när jag drack mitt kaffe och åt min gröt. 06:15 gick jag in på området och fick tag på en pump som en gullig amerikanare lånade mig. Jag stod bland alla proffs då jag är AWA och låg bland de 500 första vilket består av mestadels proffs och riktigt riktigt grymma atleter. Fnissade för mig själv när jag stod och pumpade mina billiga däck (släpper alltid ut luften kvällen innan för att slippa punktering) bland alla 80.000 kronors cyklar och snabba atleter. Under tidens gång droppade Rebecca, Mikaela, Martin, David och Viktoria in och vi peppade varandra samt diskuterade simningen. Det såg ut att vara lugn sjö och jag kände mig redo. Nedstämdheten var som bortblåst. När det var 20 minuter kvar sprang jag och kissade en sista gång, drog upp våtdräkten och satte på mig simglasögonen.

Ställde mig mellan 37- 40 minuters gruppen och sen gick det jäkligt fort. Jag glömde bort hur kallt det var i samma sekund som det pep till och jag var över mattan som tickade gång min tid. Efter 500 stökiga metrar insåg jag att jag hade tagit fel glasögon då de läckte vilket resulterade att jag fick mängder av saltvatten i ögonen. Jag skrek rakt ut och det blev inte bättre när jag svängde runt tredje bojen och insåg att den lugna sjön inte alls var så lugn. Vågorna vällde över mig och mitt tempo stördes gång på gång av folk som navigerade fel, stora vågor och starka strömmar. Det störde mig då jag hade en riktigt skön känsla i simningen mellan varven men började bli orolig när jag såg hur många som plockades upp ur vattnet. Vilket resulterade i att simningen kortades ner från 1900 m till 1500 m. Jag fick kämpa en del på slutet och tappade lite fart, men i helhet är jag nöjd med simningen. Slet av mig simglasögonen de sista 400 metrarna och kom in på 34 minuter. Jag kunde inte ens crawla 100 meter för 1.5 år sedan utan att stanna, så det börjar ta sig, sakta men säkert. Transition gick OK, drog i mig en gel och gav mig iväg på cykeln. Första biten var raksträcka och jag fick upp farten. Yeah, det här går bra tjöt jag vilket jag ångrade bittert när jag svängde upp på vägen mot Ojen där klättringen började direkt. Farten gick från 32 km/h till 12km/h och jag sänkte blicken och förberedde mig på 3,5 riktigt grisiga timmar. Efter ca 7 km klättring där det kändes som att man i princip stod stilla på cykeln kom första böljande utförsåket ner för branta serpentinvägar. WOW, det är det här alla pratar om. Nu fattar jag. Jag hade aldrig förr cyklat i sådana backar (Husqvarna-backen i Jönköping räknas inte) och visste liksom inte riktigt hur benen skulle reagera. Det går inte att ”träna” sig till ben som håller i backar genom att nöta tunga intervaller på trainern, visst blir man starkare, men för mig funkar learning by doing. Dvs: jag måste ut och nöta mer cykling. För även om jag hade en stadig pace uppför och lyckades hålla 60-70 km/h nerför så var det på alla ”mellanrakor” jag tappade farten och det var det fick mig att cykla 90.1km  på 4 timmar och inte 3.5 timmar som jag hade räknat med. Och det stör mig. Det stör mig som fan.

Sista backen uppför på tillbaka vägen förbi Ojen var jag riktigt slut i benen. Jag beslöt mig för att trycka på de sista 2 milen nerför och därefter på raksträckan tillbaka till transition. På vägen nerför cyklade vi förbi en riktigt otäck krasch vilket fick mig samt ett gäng andra tävlanden att hastigt sänka farten. Det tog mig ett par minuter att få upp farten igen, men när jag väl hade hittat flowet igen lyckades jag hålla 32 km/h sista sträckan hem.

Helvetes pisscykling. Jag var lack men fokuserade om på löpningen.

Fan, detta var inte bra. Benen kändes som två stockar och jag sänkte farten från 5:50 till 6:30. Så länge jag höll mig till att springa första milen på 55 minuter så höll jag mig till planen. Vilket jag gjorde, men vid 14 km jag tappade jag min mojo. Det var här jag skulle ligga på en 5.30 fart som skulle stegras upp till 4.50. Dvs jag skulle verkligen trycka på. Huvudet var redo, kroppen ville iväg men benen, det gick inte. Jag kom inte fram. Jag erkände mig besegrad, la mig i ett behagligt tempo där benen bara fick rulla och jag betade av meter för meter. Jag sprang in på 5 minuter sämre tid än förra året vilket stör mig då jag är i betydligt bättre löpform i år.
Den här känslan. Helvete. Dessa sista sekunderna är som en drog. När man svänger upp mot målgång och låter de senaste timmarna passera i revy. Att ett par få sekunder kan få flera timmar att kännas så värda. Det liksom summerar ihop alla känslor och tvivel till ett enda stort leende. Det är därför jag tävlar, för just denna känslan.

Jag kom på plats 38 i min age group och det beror helt på mig själv. Jag vet att banan var oerhört tuff och bestod av 70% klättring rakt uppför samt att händelserna vid simningen kanske inte var helt optimala. Men alla körde samma race och alla tävlanden hade samma förutsättningar. Som jag skrev i mitt inlägg på Instagram så är jag glad över att detta inte var min A-race utan att jag mer såg det som träning och att det absolut viktigaste för mig inte är placeringar eller tider – utan att jag inte bryter. Det är för mig helt otänkbart att bryta för att jag inte orkar eller tycker det är roligt. För det ÄR INTE KUL alltid. Jag hatar livet hälften av tiden under ett lopp vilket är en av anledningarna till att jag faktiskt gör det. För jag blir lite starkare, lite tuffare och lite klokare efter varje gång och den bästa motivationen är trots allt att se sina brister i print. För jag är så oerhört redo att börja fila på min träning och sträva efter att bli starkare och snabbare. Det kanske inte går så fort som jag hade velat då jag har så mycket annat i livet som pågår. men det går och jag är stolt över varenda minut jag lägger ner på väg mot mitt mål.

Jag kan varmt rekommendera IRONMAN 70.3 Marbella, för även om det var skitjobbigt både mentakt och fysiskt så var det ett oerhört vackert och väl arrangerat lopp. Nu flyger jag hem igen, det är dags att förbereda sig inför GFNY Gdynia och IRONMAN 70.3 Jönköping som kommer härnäst. Hej!