JOANNA SWICA

Den efterlängtade race-reporten är här! Som många av er har längtat efter den. Det är SÅ roligt med race-reports och jag blir väldigt glad över att ni är så många som uppskattar mina. Jag älskar att springa lopp, jag älskar allt kring ett lopp och jag älskar verkligen att skriva om dem. Nu har loppet sjunkit in ett par dagar och jag har analyserat min prestation. Det finns mycket som jag kan göra bättre, men det finns även en hel del som under detta året tack vare stenhård träning gett resultat.

Låt mig ta det från där jag slutade i torsdags (läs pre-race inläget här). Efter några timmars jobb och frukost begav jag mig bort till expon för att möta upp Malin, Anna och Maria för lite simning. Det var mitt första simpass på sedan olyckan och jag var lite nervös. Tänk så gick det inte alls? Vad gjorde jag då? Efter lite trixande med simglasögonen då jag fick byta från Tommys glasögon till Marias som satt bättre. Jag crawlade ett par hundra meter och kände mig lugn. Gick tillbaka till hotellrummet, bytte om och gav mig sedan ut på cykeln med Anna och Maria. Vi körde ca 40 minuter och jag låg i tävlingsfart för att ”känna” igenom benen samt vänja mig vid justeringen som gjordes dagen innan. Jag kände mig lite som en kalv på grönbete och skakade lite när jag blev omkörd av ett gäng som i princip slickade sidan på mig.  Fan, det måste släppa imorgon tänkte jag när jag rullade tillbaka till Kalmar.

Efter cyklingen åt jag en väldigt klen lunch som bestod av en skål sötpotatispommes och en kula glass. Mitt energiintag var katastrofalt under hela veckan då matlusten har varit sisådär efter olyckan och att dessutom dras med tävlingsnerver gjorde inte det hela bättre. Checkade in cykeln vid fem, mötte upp Calle för pasta och ett glas rött på Ernesto och la mig sedan i sängen där jag gjorde ett svagt försök att trycka kakor. Gick sådär. Somnade med kakan på magen vid nio och sov som en stock tills klockan ringde 04:00.

Som alltid på tävlingsdagen grips jag av brutal ångest. Jag undrar vad fan jag egentligen håller på med och får en metallisk smak i munnen. Det brukar släppa vid frukosten ca 20 minuter efter uppstigning och gjorde även denna gången. Åt en 2 mackor och drack några glas juice och begav mig sedan bort till transition för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels, sportdryck och förbereda cykeldatorn.

”…just idag är jag stark, just idag mår jag bra..”

Jag minns det så starkt, minuterna innan allt drar igång och Kentas låt som ljuder över hela hamnen. Den spelas alltid vid simstarten och det är så känslosamt. Folk skrattar, står sammanbitna, fokuserar, gråter, hyperventilerar, kramas, ger varandra high fives, mumlar, stirrar stint ner i marken och sjunger med. Det är tusentals känslor samlade på en och samma plats klockan 07:00 på morgonen där havet ligger blankt och solen värmer våra våtdräktsklädda kroppar.

Jag kommer i vattnet och börjar crawla med lugna tag, det är stökigt och jag försöker parera från sparkar och slag då min näsa inte klarar en smäll till. Har lagt mig längst fram i 1.30 gruppen. Min plan om att simma på 1.20 som jag har tränat för är inte längre aktuell så nu fokuserar jag enbart på att ha en så behaglig simning i ytterkant så möjligt. Första tusen meterna går bra och får in ett flow. Vid tvåtusen meter börjar det göra ont och jag byter glasögon med ett par jag har runt låret. Fortsätter crawla långt utanför bojjarna för att inte hamna i klungan och noterar att jag kommer simma 200 meter extra denna morgon. Så får det vara hinner jag tänka innan jag får nog och drar av mig simglasögonen. Fan, det går inte. Jag får fortsätta utan simglasögon. Sista biten kniper jag hårt med ögonen då det känns som att jag ska få rabies i ögonen av det lätt stinkande vattnet. Kommer upp på 1.44 och skrattar, herregud, en full ryss hade simmat fortare än det där.

Kommer upp från vattnet, drar av mig våtdräkten, trycker i mig en gel och drar på mig hjälm, skor och nummerlappen. Rullar ut med cykeln och hör ett vrål. ”KOM IGEN NU SWICAAAAA!”. Herregud, hur många är ni egentligen hinner jag tänka och fylls av värme. Drar iväg på cykeln och känner mig stark. Plockar en efter en uppför Ölandsbron och snittar 30.5 km/h. Det känns bra, det känns riktigt jävla bra och börjar mentalt övertala mig själv att våga trycka på. Motar bort rädslan och tänker “det här är terapi, upp på hästen igen Joanna”. Den känslan håller tyvärr inte i sig och vid ca 40 km smäller det till i nacken. Jag reser mig hastigt upp från tempoposition (när man ligger ner i aerodynamisk position i tempopinnar) och skriker rakt ut. Helvete, vad var det som hände? Sträcker på mig och rullar ett par meter innan jag lägger mig ner igen men får sätta mig upp igen. Det går inte. Det hugger i nacken och jag börjar kippa efter andan. Börja för helvete inte gråta nu säger jag åt mig själv och växlar upp till tyngsta växeln. Börjar trampa på ståendes och gör en översiktsplan i huvudet. Min nacke fick sig en ordentlig smäll i olyckan och har uppenbarligen inte hämtat sig ännu och även om jag har justerat inställningen på cykeln så orkar den inte. Hur mycket tappar jag om jag växlar mellan tempo och sittande ställning de resterande 140 km? Jag bestämmer mig för att dela upp rutten i etapper och börjar trampa i sittande position. Jag är bitter. JAG ÄR SÅ JÄVLA BITTER.

Passerar Degerhamn med sammanbitna käkar och trycker ytterligare en gel. Smärtan strålar ner i ryggen och jag blir omcyklad av en (förlåt) gubbjävel på en alldeles för dyr Cervelo som hånfullt vrålar ”Ska man inte utnyttja tempopositionen på en sådan fin cykel?!”

Vill mörda honom.

Ägnar sista biten till Alvaret åt att fantisera hur jag ska fälla honom på löpningen och precis när jag svänger upp mot raksträckan mot den berömda kyrkan så passerar jag en krasch. Hela jag stelnar till och får svårt att andas. Ambulanspersonalen plåstrar om killen som ser OK ut men det räcker för att utlösa något inom mig.

Blicken framåt och andas.

Andas.

Drabbas inte av panik.

Paniken river i mig och jag snyftar till men lyckas få ordning på kaoset och trampar på. Styr in tankarna på annat och gör upp listor i huvudet för jobb, träning och andra saker i höst. Tittar på klockan och inser besviket att jag inte kommer klara min uppsatta tid. Trycker på så gott jag kan och tar mig över Ölandsbron tillsammans med en lång karavan av cyklister. Nu återstår det ”bara” 60 kilometer och jag skymtar Adam som är på väg ut på löpningen när jag rundar rondellen. Jag vrålar och humöret lättar, det må gå dåligt för mig med det finns de som har riktigt jävla bra dagar. Som Adam som exempelvis kniper en placering och även kvalar till Kona. Vilka jävla supermänniskor det finns tänker jag och trampar på. Sista milen är vidriga. Det går trögt, det svänger och underlaget är inte det bästa. Nederdelen av ryggen är avdomnad, det strålar i axeln, och nacken låser sig gång på gång. Kostar ändå på mig en spurt in för att öka självförtroendet och hör hur Calle vrålar mitt namn. Stänger av klockan och noterar 6:20. ÄH! Släpp det och ladda om.

Byter om i en rasande fart men safear upp med att gå på toaletten innan jag springer ut och påbörjar 42.2 km. Det första som händer är att jag möts av Alexandra och Johanna som står och hejjar på mig. Blir så glad att jag kramar dem båda och fortsätter sedan springa med starka ben. Efter 3-4 kilometer ser jag Calle och springer fram och ger han en puss. Första milen känns bra och jag springer på i ett bra tempo. Jag är glad, publiken är MAGISK och slingan runt villaområdet förbi Neptunusvägen ger mig gåshud. Slår av på tempot och bestämmer mig för att lägga mig i 6:00 tempo resten av banan för att inte riskera något. I slutet på första varvet möter jag Kristina som går, stannar av och går en stund med henne innan vi börjar jogga igen. Jag har ingen tid att passa och känner ingen stress. Blir omsprungen av Emma Graaf som är inne på sitt sista varv och fullständigt köttar sönder. Skriker till henne att det ser grymt ut och slår sedan följe med en annan tjej i Powerwoman trisuit. Vi snackar lite om dagen innan jag fortsätter bort mot stadion. Hinner tänka att det här med maraton inte är så dumt ändå.

Fortsätter på andra varvet som känns betydligt tyngre. Det känns som att nacken hamras ner mot ryggraden vid varje steg och jag försöker trippa fram lite nätt. Slår av på tempot ännu mer och stannar sedan vid en vätskekontroll där jag äter lite chips, dricker 2 muggar cola och stoppar på mig en gel. Kommer igång igen och ökar på när jag passerar Terrible Tuesdays som hejjar på. Det känns skönt att länga på stegen och jag fortsätter en stund innan jag blir tvungen att sakta ner igen då smärtan gör sig påmind igen. Ser en rygg jag känner igen, ökar på stegen och se på fan! Är det inte gubbfan som hånade min cykling några timmar tidigare. Han tittar på mig och jag på honom, sen ler jag och springer. Jag springer allt jag kan och tänker “går det åt helvete nu så har jag i alla fall gått om med hedern i behåll”.

Lättnaden när jag går in på tredje varvet är så stor att jag börjar gråta. Ser Calle och ylar ynkligt till honom att det är tungt. Han peppar på och jag joggar vidare bort mot festen i villakvarteren. Ser en blond tjej som går i samma dräkt som mig. Det är ju Stina! Springer upp jämsides med henne och ser smärtan i hennes ansikte. Tanken slår mig att om jag fortsätter springa så kommer jag komma in under 13h men beslutar mig för att gå en stund med henne. Jag har nästa år på mig att faktiskt ta den tiden jag är kapabel till och har tränat för, i år ska jag bara komma runt och må bra av att ens ha kommit till start. Efter en stund ger jag henne en kram och fortsätter jogga de sista 6 kilometrarna mot mål. Passerar Lantto och vrålar ”stannar jag så dör jag” och får massor av pepp tillbaka. Blir alldeles lycklig i själen och tuggar på, meter för meter. Framåt för helvete, nu är det inte långt kvar!

Vid stadion springer jag nästan in i Anna som kommer ut från toaletten. Hon skriker att jag ska fortsätta och inte stanna. Jag kramar om henne och fortsätter in förbi sista kontrollen där jag får mitt sista armband. Nu är det 4 kilometer kvar och jag ler, jag ler med hela min själ, min kropp, mitt ansikte. Om bara några minuter så är jag i mål. Springer in mot Kalmar centrum, in genom tunneln, hör hur folk skriker mitt namn och ser Frida som håller i något svart. Är det en handgranat? Vad sysslar kvinnan med?!

”Här ta den! DRA i snöret!”

Får handgranaten i min hand och ser att det är en rökfackla. Åfan, det här blir roligt! Drar i snöret samtidigt som jag växlar upp farten. Röd rök väller ut och tårarna väller fram. Hör hur folk skriker och kan bara tänka på en sak: Ramla för helvete inte nu.

“Joanna…YOU are an IRONMAN!”

Känslan. Åh herregud. Börjar gråta bara jag tänker på det. Det är helt galet och jag faller ner på knä samtidigt som allt bara brister. 13:03 timmar har jag varit i gång. Av dem har 10 timmar varit i konstant smärta. Men det har inte funnits en enda gång då jag har varit nära på att bryta även om tanken glidit förbi många gånger.

Det är något som händer med en under ett sådant långt lopp. Man går in i sig själv på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Och det som återstår sen när man är i mål, när man står där på sina darriga ben och fladdriga hjärta, är ett konstaterande att det finns ingenting i världen som man inte klarar av.

Jag går iväg till puben i hotellet och folk jublar när man kommer in, alltså på riktigt ställer sig upp och klappar när man kommer in med sin medalj. Vrålet är öronbedövande och känslorna stormar. Vi dricker en öl, eller försöker rätta sagt, men jag inser ganska fort att det är inte här jag vill vara. Jag vill vara vid målgång och hejja in de som kommer in. Så jag går tillbaka och ser Stina gå in i mål, gör två intervjuer och hämtar sedan cykeln innan jag går tillbaka och dansar lite lätt ståendes med ett stort leende på läpparna under heroes hour. Det var det sjukaste någonsin, vilka hjältar! Vilka prestationer. Tårarna började rinna igen när folk krigade sig in under den sista timmen. När min underbara Anna springer in. Jag var så stolt och glad över att få vara en del av allt och att jag faktiskt vågade köra.

Tack till er alla som var på plats och hejade på mig, till Calle som ännu en gång fanns där för mig på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Tack till er tusentals som följde mig under helgen, till er som skickade pepp och stöd. Tack till Kalmar och IRONMAN som levererade förstklassig publikstöd och stämning. Till alla funktionärer som gör denna tävling möjlig och såklart – alla er som tävlar och kämpar. Vi är alla vinnare och jag är så jävla stolt över oss alla.

Efter 4 stycken halv-Ironmans har jag nu min första hela och vet ni? Jag tänker redan på nästa.