Race Report KIA Fjällmaraton 2019

I samarbete med Kia

Att springa en fjällmara är inte bara mer påfrestande än en vanlig mara men även en mental upplevelse som slår mycket av det jag tidigare har gjort. Och när jag ligger här i sängen i mitt stora rum på Copperhill Åre med en rykande kopp kaffe vid sidan om mig som jag haltande gick ner till frukosten för att hämta blir jag varm i bröstet. Varm av upplevelsen och av människorna jag har träffat under helgen. Utanför fönstret tornar Åreskutan upp sig och jag känner i hela kroppen vad jag åstadkom i lördags.

Denna tävlingen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men samtidigt så är jag glad över den. Uppladdningen inför den var katastrofal. Med trasig höft, mindre träning än vanligt, ett par stökiga veckor privat som slutligen ledde till att jag spenderade dagarna innan loppet med att varken äta, sova eller ha någon som helst ork att ge mig själv den mentala pepp som krävs för att genomföra ett sådant lopp. Och när jag kvällen innan stod och packade väskan mindes jag knappt vad som behövdes för att springa ett lopp. Misären var ett faktum. Jag var en vrak.

Men då detta delvis är mitt jobb och jag har förpliktelser, samt skulle köra med min vän Manne som jag såg framemot att dela denna upplevelsen med så fanns det bara en sak att göra – sätta sig i bilen tidigt på fredag morgon och köra de 6.5 timmarna upp till Åre. Bilen, min Kia Niro Plug In Hybrid, en fantastisk vapendragare när det kommer till roadtrips då den rymmer allt och lite till tog oss smidigt och bekvämt upp genom ett böljande vackert Sverige och det slog mig gång på gång vilken tur vi har som lever i ett land med sådana kontraster när det kommer till natur.

Låt oss spola fram till Åre. Fredagen bestod av nummerlappsuthämtning nere Åre by, tidig middag på hotellet och därefter, som är något av det bästa inför lopp, taktikupplägg och förväntansfulla tankar om hur det skulle bli. Ni vet den där pirrande känslan. Nervositeten. Lyckorusen som forsar igenom ens kropp när tankarna snuddar vid vad man är på väg att göra.

Jag la mig 21:00 men somnade inte fören 02:00. Det började fantastiskt bra.

05:30 vaknar jag med ett ryck. Larmet tjuter och jag vänder blicken mot fönstret. Bakom dimman och de lågt hängande molnen skymtar jag berg och känner hur det hugger till i hjärtat – det finns nog inget bättre än solida höga berg som aldrig ger vika när allt annat rasar. Det skulle jag ta med mig upp. Det går inte att rasa Joanna, inte utan att resa sig upp igen.

07:30 kör vi till Trillevallen (målgång), parkerar bilen och kliver på shuttlebussen som ska ta oss till Vålådalen där starten går. En timme senare står vi i en ringlande toalettkö vid starten och börjar känna oss lite smått stressade. Ingen av oss har fått gå på toaletten och det börjar bli ont om tid. Jag ser hur Manne börjar flacka nervöst med blicken. Kommer han bajsa på sig? Han försvinner bort för att pröva lyckan på en annan toalett. Jag stirrar på klockan. 2 minuter innan startskottet går springer Manne mot mig och jag vrålar ”det var fan på håret!”. Vi skrattar åt paniken som uppstår innan loppet ens har startat och drar iväg med klungan när skottet går och jojkande visor spelas från högtalarna. Jag blir tagen av stämningen och vetskapen att jag har 6 timmars jobb framför mig. Sväljer klumpen i halsen som börjar bildas och känner hur tårarna bränner. Det är som att sorgen letar vägar ut genom andra känslor och jag tar några djupa andetag för att leda tillbaka den på plats igen.

Första stigningen, och även den längst och högsta, är upp mot Ottfjället. Efter ca 8 km och en stigning på 1200 höjdmeter börjar en lång och böljande utförslöpning ner till Nordbotten. Här är jag stark och lätt på fötterna. Jag släpper och springer. Och kan inte tänka på någonting annat än att placera fötterna rätt och hålla blicken stadig. Det ger mig ny energi och all träning i vår visar sig från sin allra bästa sida – dags att casha in allt slit!

Tyvärr så blir den andra stigningen inte lika lätt som den första. Sömnbristen och det i princip obefintliga energiintaget under veckan kommer ikapp mig. Jag är blek, yr och stegen sviktar. Manne ser oroligt på mig och trycker i mig fler gels och tvingar mig att dricka ännu mer. Stigningen upp mot Hållfjällets turiststation kallas läglig nog för ”väggen” då den både är brant och teknisk. Fantastiskt lägligt tänker jag och undrar om det är här livet kommer ta slut, på en stenbumling på ett dimmigt fjäll högt ovanför resten av världen.

Vätskestationen tornar upp sig som en hägring och jag trycker i mig saltgurka och fyller på mina flaskor. Vi sätter av mot Ottsjön via en toppassage på 900 m.ö.h. Jag får en salttablett av en man som har så snälla ögon att jag nästan inte kan motstå min impuls att krama om honom. Jag nöjer mig med att tacka innerligt med en handen på hans arm och sätter av genom skogen, bakom den outtröttliga Manne vars mission tycks vara att få med mig levande genom passagen.

Vi passerar 21 km och jag är inne i någon sorts kamp med mina tankar. Min puls är konstant skyhög då jag inte kan andas ordentligt då klumpen i min hals riskerar att explodera om jag släpper på kontrollen. Hela min tankeverksamhet läggs på att inte bryta ihop av det som händer utanför loppet och mitt självförtroende är som bortblåst. Det enda jag hör i mitt huvud är att jag lika gärna kan lägga av, för jag är ändå inte värd något. Här tänker jag en mordisk tanke om min löppartner som springer framför mig och beordrar mig att fortsätta framåt med glättig röst. Undra om någon märker om jag puttar ner honom? Jag biter ihop och väser något ohörbart. Fortsätter. Varenda steg känns som ett slag i hjärtat. Jag hinner tänka ”om jag överlever det här så överlever jag vad som helst..” men får ganska genast stanna upp när jag ser hur en kille lutar sig mot trädet med dimmig blick. Jag ger han en av mina gels och säger åt honom att andas 20 gånger med upprätt kropp och stängda ögon. Han nickar och ser mig i ögonen, jag tittar tillbaka på honom. Vi förstår varandra.

Vid 26 km händer något, jag får tillbaka livslusten och även om min puls fortfarande är högre än normalt så känns det lättare och jag får tillbaka lite av mitt självförtroende. Fjäll bytts ut mot teknisk skog och klättringen mot Ytterstvallen fortsätter. Vi stannar för lite cola och kanske de godaste chokladbollarna någonsin innan vi fortsätter mot Vällistes topp (1025 m.ö.h) innan jag trycker i mig den sista chokladbollen tittar jag på Manne och tackar honom för att hans stöd. Jag hejjar på honom när han springer framför mig och imponeras över hans utveckling. Han är stark och trivs med att ha han framför mig även det känns skönt att då och då springa före och känna mig lite stark. Jag tror dessa växlingar hjälpte mig att hålla ut när det var som värst. För även om min kropp är fräsch och hade kunnat springa på så är som att min hjärna har satt upp en blockad. Som om den hade klippt av kontrollen över min kropp och inte lyssnar alls.

Nu går det utför och jag känner hur smärtan i både knä och höft har ökat från en lätt trea till en nästintill förlamande åtta. Varje steg känns som att någon drämmer till mig med en slägga från sidan och jag tänker att nu viker sig benen. Jag börjar vråla. Det är det enda sättet för mig att fortsätta. Hålla fart, vråla ut smärtan och fokusera på att hålla bålen stark för att inte hamna i fel position. Manne springer bakom mig i lätt chock. Han skrattar nervöst när jag vrålar att det här måste tamejfan vara värre än att föda barn. Jag är förbannad. Det känns bra. Klumpen i halsen har slutat strypa min andning. Pulsen ligger stabil. Sprang jag mig igenom alla stadier av misär? ÄR DETTA ANDRA SIDAN?

Sista biten genom skogen går bra, vi springer på och jag hör Mannes röst bakom mig ”Braaa fart, nu kör vi!”. Jag känner mig levande. Jag hör mina vänners ord i mina tankar. De bär mig. Det finns ingenting jag inte är värd och framförallt, det finns ingenting jag inte klarar.

Efter 2 km på en kuperad slingrig stig hör jag bjällrorna. En liten skylt visar att det är 500 meter kvar. Vi passerar en dunge och ett litet trähus där 5 män i bar överkopp sitter i en liten pool med varsin öl. Hinner tänka att det är Ockelbomaffian (ja, vi har stalkat sönder dem den senaste tiden) och ger dem ett leende. Fyfan vad snabba de är säger jag till mig själv. Sjuka jävlar, nej blonda kenyaner! Jag dividerar med mig själv om vad jag ska kalla dessa löpargudar medan Manne springer bredvid och hetsar att vi ska öka sista biten.

Vi springer i mål och när jag tar kliver över mållinjen skriker hela min kropp, hela mitt väsen, hur förbannat lycklig lottad jag är som utsätter mig själv för detta. Jag kramar om Manne och säger åter igen hur glad jag är över att han ville göra detta med mig.

Jag haltar bort till sjukvårdstältet och ber om smärtstillande med darrande röst. En lång kille med pigga ögon läkarjacka pratar lugnt med mig och jag kan riktigt se hur han analyser mitt sinnestillstånd. Jag ler och motar bort impulsen av att ta hans pillerväska och vända den upp och ner. Vråla att han ska ge mig det starkaste han har. Jag håller ihop det. Kan inte tappa det nu. Har haft x antal timmar på mig att tappa det.

43.5 km löpning upp för 3 toppar med sammanlagt 2100 höjdmeter. Låt det sjunka in. Jag börjar tro att det är någon sorts förbannelse att jag ska köra mina mest utmanande lopp när jag är som mest trasig. Jag skrattar när jag skriver detta.

Man blir väldigt ödmjuk i sin löpning efter ett sådant lopp. Jag blir något mjukare. Men framförallt blir jag inspirerad att spendera mer tid i fjällmiljö. Mycket av dessa känslorna beror på att tävlingen, fjällveckan i Åre (Tour de Fjällmaraton) var riktigt bra arrangerat. Funktionärerna var helt fantastiska och aldrig förr har jag fått så god energi under ett lopp. Banan var och kommer att vara en av finaste jag har sprungit. Jag är oerhört tacksam över att få göra detta och att Kia vill jobba med mig. Jag hoppas verkligen det blir ett nästa år, för ni verkar onekligen vara en hel del som vill hänga på då. Jag kan verkligen tänka mig att vara uppe under hela veckan då. Hade velat springa Salomon 27K, Copper Trail samt Fjällmaran.

Innan jag avslutar vill jag bara tacka er som kommer fram och hälsar mig på mig. Jag uppskattar det så oerhört mycket. Det är häftigt när stora löpare ger mig en klapp på axeln och berättar att det är roligt med min avslappnade inställning till allt jag tar mig för. Och du som kom fram och gav mig en kram när jag stod lutad bakom ett träd och stirrade på en buske. Tack.

Nu återstår det bara för mig att klura ut hur jag på enklast sätt löser en träningsvecka till fjälls. Men det är ett kommande projekt. Hej

114

16 svar till “Race Report KIA Fjällmaraton 2019”

  1. Starka starka du Joanna. Du genomför allt du gör så imponerande. Även om du kanske inte alltid ser det själv. Men jävlar vilken förebild du är!!!

  2. Du är så galet grym!! Sitter med tårar i ögonen och läser… Och blir så peppad och inspirerad av dig ?

  3. Kan inte annat än hålla med ovan, du är en sån jäkla förebild, vilken prestation!! & vilken race-report, jag har skrivit det innan, men alltså din förmåga att sätta ord på känslor, väldigt imponerande! Vad som än pågår i ditt liv så kommer du ta dig genom det; ’feel the pain until it hurts no more’ ♡ massa kramar!

  4. Åh wow!!! Stor styrkekram till dig för prestation och för det du jobbar med vid sidan av. ❤️❤️❤️

  5. Jäkla vilket pannben av stål du har!!!! Grymt jobbat!! Ät, drick och vila nu!! En massage skulle du säkert också behöva!

  6. Du är en inspiration för tränings Sverige. Jag vill gärna vara med och springa fjällmara nästa år! Mer än gärna.

  7. Omg? Fan vad bra du kan uttrycka dig o skrift! Sitter och gråter när jag läser (med dottern och hennes kompisar springandes runt??‍♀️) Du är stark, men det är ok att vara svag ibland med. Grym insats av er båda??

  8. Det här är helt galet och underbart! Börjar gråta av din RR. Fan vad fantastiskt grym du är! Helt otroligt❤❤❤❤ sån inspiration Joanna!❤??

  9. Wow, wow, wow, bara wow.
    Sitter och gråter så jag nästan hulkar när jag läser din report. Av sjukt oklar anledning men är så imponerad av dig ända innifrån märgen!

    Du är så ball, så cool, så häpnadsväckande och allt man kan vara.

    Som dig vill jag bli när jag blir stor, tänker jag nästan 24 år gammal.

    Sprang mitt första lopp på 5 km för någon månad sedan, det var tufft för mig som inte identifierat mig som en löpare innan. När det blev tufft hörde jag min inre röst skrika ”spring, spring som Swica!!” Och jag sprang snabbare och kände mig som du.

    Du är bara så häftig på alla sätt och alla plan.

    Ta med dig det, du är fan den coolaste bruden jag vet om ❤️

    • Tänker jag med, femtioett år….? Önskar det funnits förebilder som Swicapower när jag var yngre!?? Men då fanns ju knappt internet….?

  10. Så jäkla grym du är, så inspirerande! Älskar också att du vill och orkar vara ärlig om både med- och motgångar <3

  11. Att läsa detta är tröstande och läkande när man har det jävligt privat och inte riktigt orkar … ”det går inte att rasa, utan att resa sig igen” – precis så tänker jag också och det får mig att fortsätta och få kraft att göra det jag vill och måste gå igenom.
    Är anmäld till Berlin maran och jag har inte fokuserat mycket på löpning, trodde jag skulle få till fina långa pass under semestern i Sverige men energin fanns inte riktigt. Jag är vältränad men skulle behöva några fler km i benen innan Berlin. Jag kommer behöva kriga mig igenom loppet men jag ska tänka på dig och det kommer att hjälpa mig och jag kommer att klara det – det vet jag (även om jag kanske rasar först…).
    Skulle för övrigt drömma om att löpa i de svenska fjällen, har aldrig varit där.
    Stor varm kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *