JOANNA SWICA

I samarbete med Kia

Det är något speciellt som händer inom en när man springer på ett fjäll, tar sig över toppar, känner hur fötterna tar sig fram längs upptrampade stigar i en skog som liknar något från en sagobok. Samtidigt som musklerna skriker och blicken söker sig framåt, meter för meter, efter en bra plats att sätta ner steget på hinner man tänka både en och tre tankar. Jag tänkte en hel del under loppet i lördags, mest på ta mig framåt, men även på vad jag gjorde och hur tagen jag gång på gång blev av vyn, av snön vi passerade på de högsta topparna och på det faktiska – att jag sprang för egen maskin, från punk a till b i 45 (enligt min klocka 46.34) kilometer.

Men vad som skulle ha blivit ett lopp med nytt personbästa och ett försök till en hyffsad placering blev istället ett lopp där jag fick gräva djupt och hålla igenom tårarna. För även om jag på pappret hade alla förutsättningar att göra ett riktigt bra lopp, med bra träning, förberedelser, energiintag som rullade på och ett huvud samt kropp som inte ville något annat än att springa så gick det inte min väg. Och det gjorde mig väldigt ledsen, dels för att det är ett av mina absoluta favoritlopp men även för att jag blev så oerhört besviken på mig själv. Så pass att jag i ett par kilometer under loppet tvivlade på min egna förmåga att springa.

Som jag skrev på Instagram häromdagen: “Igår var en sådan dag då allt på pappret stämde. Utomordentlig löpform, panglopp, förberedd och redo. Men så går det inte och besvikelsen sköljer över en som en stor blöt filt. Kan jag ens det här? Ska jag ens fortsätta springa?” Det är lite det löpning handlar om för mig – att jag aldrig riktigt vet säkert och att det finns dagar som dessa. Dessa låga dagar får mig att värdesätta de dagar där allting klaffar något oerhört.

Men låt mig ta det från början. Det började bra, starten i Vålådalen var stark och vi höll ett starkt tempo uppför. Första stigningen ligger på ca 1200 höjdmeter upp över Ottfjället och tar runt en timme innan man slutligen börjar ta sig nerför mot de 5 resterande topparna. Redan efter 3-4 km började min baksida krampa lätt. Jag saktade ner och tänkte att det skulle släppa. Kroppen kändes fräsch och jag såg framemot att börja ta mig uppför. Log. Tjoade. Hejja oss! Vid 6 km och nästintill uppe på toppen började det krampa rejält och jag slog av ännu mer, varvade gång med lätt trippande jogg för att hålla igång. Jag började märka av ett energitapp och drog i mig en gel. Äsch tänkte jag, vem blir inte trött efter den stigningen, och fortsatte uppåt med blicken fäst på snöhögarna.

Det var när jag sträckte ut och började trycka på nerför mot energidepån vid Nordbottnen jag kände hur krampen släppte men att det istället högg till rejält i baksidan. Är det fästet som spökar? Drog jag något? Helvete, vad sker? Miljoner av tankar virvlade runt och jag saktade ner något. Vi stannade vid energidepån, drack lite sportdryck och stretchade ut. Jag tittade på klockan och insåg att jag med denna takten inte skulle ha någon chans att ta den tid jag har tänkt och tränat inför. Den insikten var allt annat än rolig och jag kände hur klumpen i magen bara blev större när jag satte sedan kurs upp över hållfjället med L hack i häl. Vi stannade till på toppen, stretchade, och fortsatte sedan upp till Grofjället där jag sprang med tryck över bröstet och tårar i ögonen. “Gråt inte, gråt inte, gråt inte..” mumlande jag för mig själv samtidigt som jag tvingade mig själv att gå när smärtan tilltog. Min puls låg på 180 och ångesten tog tag om mig. “Detta är bara tankar, jag mår bra, det är bara tankar, jag mår bra..” upprepade jag för mig själv och snuddade vid tanken att bryta. “Jag kanske bryter” hörde jag mig själv säga högt till L samtidigt som jag kliv för kliv tog mig uppför. “Jag gör vad du än vill göra älskling..” hörde jag honom säga bakom mig samtidigt som han la handen på min axel och puttade mig lätt uppför. Sekunden efter jag hade sagt dessa orden blev jag förbannad men samtidigt lite lättad. Klart som fan jag inte ska bryta sa jag högt och tackade mig själv för att jag tillåtit och gett mig själv möjligheten att bryta. Bara den tryggheten gjorde mig ännu mer säker på att jag skulle in i mål och fick mig att fortsätta med förnyad energi. Jag VET att distansen inte är några problem och detta är något jag har tränat för. Det vill säga att logiken och fakta är starkare än tankarna som sviktande. Skitsamma om jag inte tar min tid. Skitsamma om jag måste gå uppför. Skitsamma om jag måste sänka farten. Jag är här, jag har ett fantastiskt fjäll framför mig och jag har mindre än 20 km kvar. Framåt!

Efter ca 10 min möter vi en löpare som är på väg nerför, vi ser hur hon haltar och jag frågar henne om hon behöver telefon eller något annat. Vi hjälper henne av mer skon, sätter oss ner, stöttar upp och lindar om hennes fotled som svullnat upp likt en tennisboll. L har kinesiotejp i väskan som vi drar åt, önskar henne lycka till ner till depån och fortsätter upp mot Gromyrarna och 30 km.

Löpningen ner från Välliste är tung och snårig. Leden går rakt igenom en myr och jag känner hur varenda steg balanserades på olika rötter och myrklumpar. Det är tungt och tycktes aldrig ta slut. Vid 38 km undrar jag om vi någonsin ska komma fram. Jag drar i min ytterligare en gel och hejjar på ett par löpare som satt vid sidan av den snåriga stigen. Tempot börjar mattas av och jag ser hur fler än jag kämpar sig fram. Tänker att jag snart är klar. Att jag snart har gjort det. Att det är jobbigt som fan, men jag är här och vill göra det. Sista kilometrarna in i mål går i ett. Jag minns inte så mycket från dem. Det enda jag vet är hur fokuserad jag är på att komma fram och jag minns hur förvånad jag blir när jag väl står där i mål och inser – jag är klar. Den känslan är så brutalt härlig. Det finns inte mycket som slår den.

Nu när några dagar har gått så har besvikelsen lagt sig och jag ser tillbaka på loppet som det var – ett fantastiskt lopp med otroliga arrangörer och funktionärer. Det gick inte hela vägen denna gången och jag kan inte påverka det. Vad jag däremot har kunnat påverka är stämningen och känslan under Fjällveckan och den har alltid varit på topp. Detta är en av årets roligaste veckor och jag är så tacksam för att få möjligheten att delta på den tillsammans med Kia.

Bra jobbat alla ni som sprang, det gjorde vi bra och jag hoppas vi ses nästa år igen.