JOANNA SWICA

Nog för att jag visste att det skulle bli tufft, annorlunda och ett kul socialt experiment. Men att det skulle bli såhär roligt och att min löpning skulle kännas såhär bra gjorde mig lite överrumplad. Ungefär hälften in i loppet fick jag ett sug att köra Ultra-varianten på loppet. Istället för 10 personer i laget så är man 5 personer vilket betyder att man kör 6 sträckor istället för 3. Det överraskade mig men när man tänker efter – har jag någonsin gjort någonting som inte har överraskat mig? Troligtvis inte.

Men nog om vad som ligger framför mig, vi backar bandet till lördagsmorgonen när vi i bil nr 2 checkade in vid växlingstation 5. Bil nr 1 hade då varit igång sedan 07:30 och sprang sina 5 sträckor från Mariefred till Eskilstuna där vi stod redo och väntade.

Bil nr 1: Felicia, Alexandra, Niklas, Helena och Oscar.
Bil nr 2: Joanna, Lovisa, Hans, Jessica och Elin.

Lite innan 13:00 hör vi speakern vråla att lag nr 2 “Team Reebok One” ska göra sig beredda då deras löpare är på väg in. Några sekunder efter ser vi Felicia komma i full fart. Jag blir så stolt över min vän, som var mer nervös än pepp när jag frågade henne om hon inte ville vara en del av laget. Och här flög hon fram med svett som sprutade åt alla håll och ett stort bestämt, men brett, leende på läpparna.

Vid 14:00 står jag redo vid växling nr 8 och gör min spellista (Summerburst 2019) samt klocka redo. Det är 26 grader i skuggan och funktionärerna ber mig gång på gång att ställa mig i skuggan för att minimera risken att bli mer överhettad. Min puls är i 110 fast att jag bara står still och jag känner hur den berömda tävlingsångesten kryper fram längs ryggslutet. För er som inte känner mig i tävlingssammanhang så får jag till 99% alltid ångest precis innan ett lopp. Jag har accepterat det och försöker hitta sätt att göra det till något användbart under loppet. Ibland går det, ibland inte. Denna gången lät jag ångesten sätta sig på min axel och pocka på min uppmärksamhet. Jag frågade den vänligt men bestämt ” är det något att ha ångest över ” och fick ett släpande “neeeej, inte egentligen..” varpå jag svarade “dåså, sitt där men håll käften då.”. En minut senare får jag det orangea armbandet på min handled av en spurtande Jessica och jag drar iväg. Min första sträcka är 14.7 km (visar sig vara 14.8km) och jag ser en svart prick långt framför mig på den böljande landsvägen strax innan Tumbo. Med dunkande house i lurarna hittar jag snabbt ett tempo som känns behagligt men ändå drivande och jag fokuserar på att hålla blicken alert efter de små blåa skyltarna som agerar vägvisare. Det är varmt, jävligt varmt, och jag börjar efter ett par km känna hur mina kinder pulserar av värme. Min klocka piper till och jag passerar 5 km på 22 minuter. Det var som fan, det känns inte som att jag springer fort. Jag svänger in på en liten grusväg med lutning uppåt och känner hur jag får äta upp min hybris när det börjar kännas tungt. Men så ser jag en svartklädd rygg med Crossfit Berlin skrivet på ryggen. Mina horn växer och mitt Polska blod börjar koka ännu mer än vad det redan gör i solen. Jag beslutar mig för att hålla mitt tempo men saktar in ett par steg för att dricka ett par klunkar från vattenflaskan Hans står och håller mot mig där jag passerar dem vid vägrenen innan jag släpper ut min långa ben igen med siktet inställt på tysken.

Landsvägen slingrar sig framåt utan någon som helst skugga. Klockan piper till på 47 blankt när jag passerar 10 km och jag tänker “sprängs jag inte nu så är det ett mirakel”. Jag känner mig som en Tjernobyl reaktor som går på högvarv. Blicken är dimmig och asfalten suddas ut framför mig. Men allt är sekundärt då Tysken nu är 3 meter framför mig och jag hör hur han flåsar högt. Jag beslutar mig för att öka i början av en längre backe för att kunna gasa på ytterligare nerför och där tjäna in ett par extra meter. Precis när jag passerar honom och hojtar “hey, come on, great work!” så hör jag hur han släpper ut ett långt och nedbrutet “fuuuuuuuccck”. Stackarn, det är inte roligt när Polska Faran är i farten tänker jag och ler för mig själv. Svänger in på en större väg mot Kungsör och ser vår minivan stå vid vägrenen. Halleluja! Tar emot sportdrycken och sprutar i mig två stora klunkar och hör hur resten av laget skriker sig hesa.

Passerar 13.8 km och börjar få panik. Var i helvete är skylten som markerar att det är en kilometer kvar? Nu gör det mesta ont och jag börjar ifrågasätta mitt val av sport. Ångesten knackar mig på axeln och undrar om det inte är dags att kasta in handduken. Det råder fullkomligt kaos i mitt huvud av värmen och jag hinner tänka att jag har sprungit fel. Men så ser jag den lilla blåa skylten och inser då att de har mätt fel, och att sträckan är längre än informerat. Okej, en kilometer kvar. Detta löser du! Springer in på 1.10 och vrålar av lycka. Helvete – är det mitt livs bästa löp? Jag tror fan det!

Skickar iväg Lovisa och sätter mig i bussen för att köra vidare för att hinna langa vatten till henne samt släppa av Hans för sin växling. Hela jag kokar. Men det spelar mindre roll för jag är så förbannat glad.

Lovisa springer på bra och hela laget hejjar på henne inne i Kungsör. Vi får reda på att vi ligger över en timme före och leder. Det är både bra och dåligt. Bra för att vi alla springer snabbare än vi har trott men mindre bra för att vi nu inser att vi har fått en alldeles för tidig starttid vilket innebär att Hans inte får gå i mål före 17:00. Gör han det så får vi penalty på en timme och blir tvungna att hänga kvar en timme innan vi släpper iväg Helena från bil nr 1. Så vi tar ett gemensamt beslut att ringa Hans och be han att maska i en halvtimme. Så Hans får promenera in Kungsör medan vi står vid växlingsområdet och håller koll på tiden. 17.01 springer han in och vi löser av med Helena. Sådärja! Först ut igen, nu har vi ca 3.5 timme innan vi går på igen. Dags för en hamburgare på MAX och lite chill.

Vi anländer till Västerås Camping efter att ha tagit en snabb dusch och har sedan en helt fantastisk kväll på bryggan. Solen skiner, folk badar och det luktar sommar. Det går inte att få mer Svensk sommar idyll. Jag känner mig lyckligt lottad som ger mig själv chansen att göra sådana här saker i livet. Tänk vad mycket jag får se och uppleva.

Klockan börjar närma sig 21:00 och vi förbereder oss för att släppa iväg Elin. Jag byter om och gör mig redo för min andra sträcka som börjar vid Västerås Flygfält, går förbi Klinta och slutar strax efter Irsta. Det är en sträcka på 8.4 km och jag ser framemot den då det börjar bli svalare och det känns pirrigt att springa elva på kvällen.

Jag drar iväg och förvånas över hur fräscha benen känns. De trummar på och när teamet kör förbi mig hör jag hur Lovisa vrålar “She is an IRONWOMAAAAAN! Kolla på STEEEEGET!”. Jag börjar nästan gråta där och då. Jag tjuter “YES I AAAAM” och vinkar där jag springer som en gasell in i den svenska sommarnatten. Åh..Jag börjar nästan gråta nu när jag sitter här och skriver inlägget. Vad löpning kan framkalla känslor. Det är helt sjukt!

Efter 4 km blir jag attack-kissnödig och får panik. Helvete, jag kan inte vika av någonstans NU?! Så jag tar ett snabbt beslut, sätter mig bakom en kon i en rondell och kissar. Två mopeder gasar förbi mig och tutar hysteriskt och jag hinner tänka att jag bjuder på den innan jag drar upp shortsen och fortsätter springa i mitt 4.20 tempo. Tyvärr hinner ett lag komma ifatt mig på den korta stunden jag har stannat på och vid 7 km spurtar han förbi mig. Jag kommer in i växlingsområdet 10 meter efter honom och kokar, denna gången inte av värme utan av någonting annat. Helvete vad lack jag är.

Efter att Lovisa och Hans har sprungit sina sträckor parkerar vi i Bålsta IP. Klockan är nu 02:00 på natten och vi alla är rejält trötta. Vi beslutar oss för att sova i bilen. Överallt omkring oss ser ligger utslagna människor i sovsäckar och det hela känns rätt surrealistiskt. Jag kryper ihop och somnar till en halvtimme innan jag vaknar igen av att fler bilar kör in på parkeringen. Sen kan jag inte somna om och när klockan ringer vid 04:00 är jag ett vrak.

Alla lag är samlade när Felicia spurtar in och Elin drar iväg på sin sista sträcka. Det går undan nu och vi har siktet inställt att ta så många roadkills så möjligt (när man springer om ett annat lag). Vid 06:00 startar jag min sista sträcka, då från Kungsängen till Görvälns slott. Här är jag inte tuff. Kroppen känns tung, jag har ätit och druckit dåligt samt fått minimalt med sömn. Dessutom är sträckan klassad som mycket svår och det skickas sms från tävlingsledningen att löpare som springer denna sträckan måste vara uppmärksamma på att följa den snitslade banan då det är lätt att springa fel i skogen. Det känns som att det är upplagt för att gå åt helvete.

Jag drar iväg och bestämmer under mina två första kilometer att hålla 4.50-5.00 tempo men att i backarna släppa på farten rejält. Det visar sig vara en bra taktik då börjar hugga i min höft redan efter 5 km. Varje steg med högerbenet känns som en skarp smäll från sidan och det strålar ner mot utsida lår. Jag blir dock inte så orolig då smärtan har en naturlig förklaring och jag är helt enkelt överansträngd. Efter 10.1 km ser jag skylten under en liten gran i skogen. En kilometer kvar – sen är jag helt färdig! Jag sänker volymen i lurarna för att inte missa om någon kommer upp bakifrån, allt för att slippa bli ett roadkill själv, och trycker på.

Hela laget, båda bilarna, samlas på Ekerö för att vänta in Hans som springer den sista sträckan och springer därefter in i mål tillsammans. Vi är trötta och svettiga men helt lyriska. Vilken grej! Vilket dygn!

Jag är så oerhört stolt över alla i laget och så glad över att få göra detta. Tack till Reebok Nordics för att ni skickar iväg mig på sånt här, det är sånt här som gör mitt ambassadörskap för er guld värt. Att få representera er i ett lag fyllt med människor som står för exakt det vi vill förmedla med vår träning är helt guld värt.

Att våga, utmanas och göra det tillsammans har varit vårt motto denna helgen och vi haft så jädra roligt. Så pass att jag redan funderar på nästa lopp. Hur coolt vore det inte att dra till typ USA eller Sydafrika och springa något liknande?

Jag tror jag har hittat min sport i livet – göra galna lopp, rapportera om dem och ha jävligt roligt längs vägen.