JOANNA SWICA

Jag var rätt obrydd kvällen innan loppet. Vanligtvis brukar jag gå igenom utrustning, energi och bensträckningen ett par gånger innan läggdags. Men just denna kvällen halvlåg jag i Annas stol och läppjade på ett glas rött medan jag lyssnade på hur de andra pratade om morgondagens äventyr. Framåt elva drog vi oss bort till vårt rum i den lilla lägenheten som vi numera ser som vår av paret vi hyr den av.  Tror jag somnar framåt tolv då jag som vanligt inte kan slita mig från en av alla de serier jag kopplar av till. Men trots en sen kväll vaknar jag lättsamt till alarmet som ringer 06.40 och byter snabbt om innan vi går bort till de andra för gemensam frukost. Jag äter det jag alltid brukar. 2 mackor och en kopp kaffe. Flätar håret i min sedvanliga raceflätor och bestämmer mig för att lämna löpryggan hemma och enbart köra med bälte från Salomon. Temperaturen visar -1 och jag undrar om hösten hade bestämt sig för att ta semester just i år. Men samtidigt vet jag att det kommer lätta under dagen och solen kommer värma oss vilket kommer ge oss perfekta förutsättningar då krispig fjälluft passar mig perfekt att springa i. Kyligt innan man sätter igång men aldrig för varmt när man väl ökar tempot.

Vi parkerar ca 10 min innan start och jag skrattar för mig själv när jag tänker på den fatala framförhållningen. Hejjar på några andra löpare som kommer fram och drar 2 clifblocks. 1 minut till start ropar speakern. Jag vänder mig om och kramar hela gänget innan förbetereder klockan, rättar till solglasögonen och känner på min egna puls. Den börjar ticka upp. Bra. Nerverna lever och jag är inte helt avtrubbad. Jag behöver adrenalinet. Den lätta nervositet. De där minuterna innan ni vet? Tankar som virvlar och ett ifrågasättande.

Kan jag? Ska jag?

Jag hinner inte tänka mer fören startskottet går och jag drar iväg. Planen är att hålla ett lugnt men drivande tempo fram till första stigningen där jag oavsett hur pigg jag är ska gå uppför första 12-13 km. Detta för att jag helt enkelt inte riktigt litar på min baksida som smällde i Åre. Den har återhämtat sig men jag vill inte riskera något långsiktigt. 

Vi passerar 800 höjdmeter och jag håller igen något på spången ner mot Högfjället. Det känns riktigt bra. Oroväckande bra. Jag kastar en blick bakåt och ser hur L och Karl ligger ett par huvudet bakom mig på spången. Jag ökar något och börjar springa förbi en efter en på spången. Vid Högfjället ligger jag i 4:fart och tvingar mig själv att sakta ner. Det är för tidigt för hybris Joanna mumlar jag och börjar gå uppför den långa stigningen mot Högfjället. När jag passerar 900 meter ler jag stort. Det värsta är förbi. Börjar springa mot Storfjällsgraven och kommer på mig själv att springa med ett leende. I periferin ser jag fjällen ner mot Tandådalen och märker hur pulsen ökar. Vi passerar platsen där han friade i somras och kommer på mig själv att kipa efter andan. Han springer bakom mig och jag vet att han tänker på exakt samma sak som mig. Jag hör hur han ökar upp, lägger sig jämsides på den steniga stigen som tar oss uppför fjället och jag möter hans blick. Den är lika tårögd som min. Och där och då. Just i den sekunden finns det ingen annan än vi.

Vi passerar Storfjällsgraven med starka kliv, jag drar i mig en gel och med ens blir det tekniskt. Stora klippblock och vassa stenar gör löpningen utmanande. Vi passerar ett gäng som verkar ha ramlat omkull. Jag ropar om de är okej. Det är de. Vi fortsätter och får en svans av löpare efter oss. Några ligger alldeles för nära och jag känner då och då hur jag sparkas på hälarna. Ropar bakåt att det är okej att springa om, jag kan hålla höger men får till svar att det är ok. Tempot är bra. Okej, lets go! Jag ler för ler för mig själv och konstaterar att jag numera pacear oss upp till hemfjällstugan.

Nu är det en stigning kvar. En lång, seg och mentalt tröttsam stigning. Jag har sett framemot den. Sommarens löpning exakt här har gjort gott. Jag är redo. Jag springer uppför, sakta och stadigt i exakt samma tempo mot Stensjön. Pulsen ligger stadigt och sekunden jag passerar den högsta toppen ökar jag. NU får du ha hybris gomman ropar jag rakt ut och börjar trycka på. 4-fart nerför. Fötter som dansar fram och en blick som gång på gång byter fokus. Jag sneglar på klockan och inser att jag har gott om tid på mig. Håller jag detta tempot så kommer jag komma in under 2.15. Jag ler. Hejjar på ett gäng löpare som jag passerar och undrar när fan jag ska bli trött.

Vi är en tight grupp nerför och jag får tillslut nog av att ha folk tätt tätt bakom mig. Jag saktar ner och tänker att det är en risk jag får ta. Jag får springa in det jag tappar på flacken. Sekunden efter jag har saktar ner och får springa på egen hand slappnar jag av ytterligare. Jag höjer blicken och börjar ta ut steget igen, denna gången utan att oroa mig för att bli påtrampad.

Sista kilometerna nerför går i snäva serpentiner med hala stenar. Jag passerar en skarp kurva och ser hur 4 män står mitt i stigen, snackar, står med sina telefoner. Ser hur folk springer ut på sidorna. Jag skriker högt till dem att de inte kan stå mitt i vägen, det är halt och folk kommer i hög hastighet. Det är inte läge för konferens nu tänker jag irriterat när jag passerar dem (självklart flyttar de inte sig) och hör hur den ena mannen vrålar tillbaka “men skynda dig ner till mål då!” Förvänta dig inget av lågbegåvat folk tänker jag och fortsätter neråt.

Sorlet från publiken ökar, jag hör hur speakern välkomnar löpare efter löpare in i målgång. Helvete är jag redan klar tänker jag besviket och vilja över att springa mer sköljer över mig. Tittar på klockan och noterar 2.13. Ja men se på fan. Spurt in i mål. Glädjetjut och hångel med min framtida man som kommer tätt efter.

Vilket jäkla lopp. Baksidan höll och kroppen var genomgående stark. Fanns inte en enda dipp och hade jag inte hållt igen så hade jag kunnat klättra ytterligare placeringar. Men vet ni? Jag är så otroligt nöjd. Jag fick revansch från sommarens lopp och hade en fantastisk morgon uppe på fjället. Plats 40 dam av 433. Bra jobbat gomman!

Tack för ett fint lopp, vi kommer definitivt tillbaka.