JOANNA SWICA

Nej, morgonen kanske inte var helt genomtänkt nu när jag tänker tillbaka på gårdagen. Visst, allt gick bra men jag gillar inte att stressa som många av er vet. Men fjällopp för mig är avslappnade, jag ser det knappt som tävlingar. Jag ser dem mest som härliga långpass där jag måste trycka på lite. Det förklarar kanske vår morgon något.

För visst vaknade vi i tid, absolut. Men jag låg sedan och drog mig lite för länge, duschade lite för länge och studerade mina pannkakor till frukost lite för länge. Väl framme i bilen kastade vi omkring med grejerna och garvade åt hur stressade vi verkade vara. På väg mot starten kändes allt okej, ända tills vi svängde upp mot Trillevallen och såg den ringlande kön med bilar som stod still. Åfan, vad är klockan? 08:40. Hoppsan. Start om 20 min och jag måste kissa, sätta på nummerlapp, jogga upp och därefter ta oss till starten. Resulterade i att jag hoppade av i farten, kissade i en buske/skon tillsammans med 57393 andra och paniksprang sedan upp mot starten. 2 min innan start rättade jag till västen, gav L en puss, spände åt kepsen och sen var det dags att dra.

5 minuter in i loppet svor jag högt för mig själv. Varför la vi oss så långt bak? Vanligtvis brukar det vara en bra taktik då jag gillar att jaga. Jag kommer igång då och kan i lugn och ro ta mig framåt samtidigt som jag känner hur jag knappar in. Men nu när det bildades en flaskhals vid första stigningen och vi stod still i ca en kvart blev jag bara mer och mer frustrerad. När vi väl kom loss ägnade jag 2 km åt att öka neråt och springa om uppför. Ut på myren med stora älgkliv. Att jag inte trampade i ett hål eller rakt ner i gyttjan är en mirakel. Vid 3 km tog det stopp igen, men inte av alla människor utan för att det började bli rejält brant uppför och vi saktade ner för att gå. Det var regel 1 av 3 för dagen – gå uppför, tryck på nerför men försök hålla en jämn pace för att inte bomba ut totalt då vi har ett fjälllopp på 45 km om 6 dagar. Resterande två regler : Ha kul och håll ihop. Vilket vi lyckades väldigt bra med. Guldstjärna i alla kanter.

Men åter till loppet. Första stigningen upp till Välliste topp (1025m) var en rejäl mjölksyrefest. Oerhört brant och baksidan fick jobba rejält. Så ni kan ju tänka er känslan när det började gå nerför igen och vi kunde trycka på. Ut med armarna, låt benen rulla och stenhård fokus på den smala stigen med alla stenar. Därefter följde ett par km av fantastisk ringlande löpning där jag knappt kände av benen. De bara gick av sig själv, tuggade framåt. Vyerna var magiska och jag drog efter andan hur vackert allt var. Runners high i den alla renaste form. Jag reflekterade knappt att vi passerade första energistationen men drogs snabbt tillbaka till verkligheten när det började gå uppför igen. Dags för topp två, Grofjället (925m) och en liten motivationsdipp. Det händer alltid mig inför halvlek, var inte oroliga. Väl uppe på toppen var jag less och hade rejält med syra i benen. Helvete vad jobbigt det ska vara uppför gnällde jag för mig själv och kände en hand mot min rygg. L kom upp jämsides, blinkade mot mig med sina mörka ögon och log. “Selfiepaus?”. Så fick det bli. Inget går upp mot en bra bild. Speciellt inte när humöret dippar.

In med en gel, ner med telefonen i fickan och sen var vi igång igen. Löpet neråt gick ännu bättre än första toppen. Vid ett tillfälle skrek jag högt. “Tjoohooooooo!” dånade ut över fjälltopparna och jag kunde inte känna mig mer levande. Vi började stålsätta oss att ta den tredje toppen, Hålfjället (900m) och det enda jag kunde tänka på var att vi hade passerat 17 km. Det betydde att det var mindre än 10 km kvar. Löpningen nerför gick skitbra men det som överraskade mig mest var tempot och styrkan som kickade in vid 23 km. Vi höll 5.00 fart på den ringlande vägen som gick upp och ner över platån ner mot Ottsjö. Sprang i backarna, höll stadigt nerför och passerade löpare efter löpare. Jag kom på mig själv att förvånat titta mig omkring och undra när benen skulle ge vika. Men det hände aldrig. Inte heller vid målgång där jag spurtade upp för backen, in i mål med en fantastisk publik och L tätt efter mig.

Jag är så förbannat stolt över oss och så glad över att kroppen svarade så bra på all träning. Jag har utvecklats något enormt i min löpning nerför och har nog min bästa återhämtning just nu. Visst, jag har en del att jobba på uppför, men så länge jag aldrig stannar och bara tuggar på så är jag nöjd, vilket jag gör.

Tack alla för hejjarropen längs banan och BRA jobbat till alla er som sprang – vilka jävla stjärnor vi är.

Tack Salomon, Kia och alla inblandade för ett fantastiskt lopp. Jag förstår varför man säger att det är ett av Sveriges vackraste lopp. Det är inte sista gången jag springer det. Men nu fokuserar vi om, om 6 dagar springer vi 45 km och jag vet redan att det kommer bli hårt. Hej!