JOANNA SWICA

Visst är det lustigt det där med löpning. Hur normaliserad en distans blir efter ett tag. Hur man kommer till en punkt där man utan att reflektera över distansen säger ja till en startplats till Stockholm Halvmarathon då man ”ändå ska springa långpass” den dagen. Ni får ursäkta, det kanske låter nonchalant och jäkligt pretto men det fantastiskt häftigt för mig att ha kommit så långt i min löpning och faktiskt kunna ta så lätt på en distans som 21.1 km. För ja, jag ska ju ändå springa den distansen – så varför inte göra det med tidschip och en jädra folkfest?

Så med den inställningen så bestämde jag mig en vecka innan att köra vilket dessutom Natalie också skulle göra, så vi beslutade oss att teama upp och springa ihop då vi båda skulle köra på relativt samma tempo. Mitt mål var att komma runt på ett jämt tempo utan att blåsa ut mig totalt. Det var trots allt ett träningspass men kände ändå att jag ville köra på under 1:45.  Det är en realistisk tid som är fullt möjlig men med rådande situation så visste jag helt enkelt inte hur det skulle gå. Jag sover ju som sagt fortfarande rätt dåligt, nacken strular och min energi tar tvärstopp vissa dagar. För kunde jag dippa men ändå ha 30% kvar att bränna på med men nu är det helt stopp. Jag har fortfarande inte fått tillbaka glöden helt, varken psykisk eller fysiskt.

Vid 14:00 hämtade vi ut våra nummerlappar och snackade lite strategi. Det var varken nervöst eller stressigt, vi är båda rätt vana vid lopp och vi skämtade om att det kändes lite märkligt att springa utan att ha simmat och cyklat före. Stötte på Anna och Desiree som också skulle springa. Kramkalas och powerpepp av magiska kvinnor. Stämningen var på topp…tills jag upptäckte att jag saknade min mobilhållare vilket jag i panik fick ringa ner Calle för som lyckligtvis var hemma. Jädra tur man bor nära Slottskajen. Pjuh! Sen blev det lite bråttom att lämna in väskorna och det var mitt i allt tumult jag tappade bort Natalie. Jag provade att ringa henne ett par gånger samt skrev ett par sms. Det ekade tomt på svar så jag beslöt mig att ställa mig i startfållan och leta efter henne där då vi hade sagt tidigare på dagen att starta i grupp B.

Jag missar helt i jakten på Natalie att ställa mig vid 1.45 gruppen och hamnat bakom 1.50 gruppen. Helvete. Jävla miss av mig och blir irriterad över vad som väntar mig. Tanken på att kryssa mellan hundratals människor och redan vid start börja pressa gjorde mig lite irriterad men jag lyckades skaka av mig det rätt fort. Solen sken, folk var taggade och jag hade precis fått en kram av en tjej som hade anmält sig på grund av mig. Hybrisen över detta faktum gjorde mina steg lätta när väl startskotten gick.

De första 5 km gick bra. Jag tappade fart på att kriga mig fram de första två kilometrarna men sen lossnade det och jag rundade Kungsholmen med lätta steg och ett leende på läpparna. Kollade på klockan och såg att jag hade kört 5 km på 25 minuter vilket jag var oerhört nöjd över, speciellt när jag knappt var andfådd och hade bra tryck i benen. Fortsatte förbi Rålis och fram på Norr Mälarstrand när jag plötsligt hör mitt namn…

….där kom Calle på cykel och vrålade mitt namn! Tjoho! Hej hej! Det gav extra tryck i steget och jag fick fart. Passerade 10 km på 49 minuter vilket jag blev lite missnöjd med nu när tävlingsdjävulen kom igång i mig och farten hade skärpts. Skärpning Swica väste jag för mig själv, det är ingen hets läxade jag upp mig själv. Fortsatte vidare in mot Gamla Stan, passerade 14 km och kom över till Södermalm när jag kände hur ryggen sakta men säkert började låsa sig. Fan i hela helvetets jävla skit helvete. Inte nu när jag hade ett flow. Jag saktade in och fokuserade på ett jämt, löst och ledigt löpsteg med blicken fast i nacken på killen som sprang framför mig. Tuggade på med en sinande energi och norpade åt mig en gel som delades ut nere på Söder Mälarstrand. Blev livrädd att energin helt plötsligt skulle ta slut och jag skulle vägga. Man vet ju aldrig med mig nuförtiden muttrade jag bittert och fortsatte mala kilometer efter kilometer.

När jag passerade 19 km tryckte jag på det sista och hann tänka att det faktiskt hade gått rätt fort ändå. Det kändes bra rent löpmässigt och hade jag inte haft min lilla fadäs med nacken som strålade ner mot ryggen hade jag nog kunnat ta ett PB. Den insikten fick mig att sträcka på mig och ta jävligt stora steg in sista biten mot målet. Att gå i mål var liksom…nej fan, det var ingenting jämfört med den insikten. Jag insåg där, efter 20.8 km bara ett stenkast från målet hur långt jag hade kommit med min löpning. Med min träning. Jag hann tänka på nästa år och fantiserade var jag skulle befinna mig då. Om det känns såhär lätt att springa på 1.46 när jag för ett år sedan krigade mig fram att ens klara av 1.48 så finns det ju inga gränser på var jag är om 1, 2 eller rentav 10 år. Kroppen är fantastisk och jag har inte bråttom. Allt har sin tid och bara jag har roligt på vägen så kommer allt lösa sig.

Ser redan framemot nästa års halvmarathon för det var sjukt roligt. Vilken folkfest och dunderpublik! Så oerhört bra arrangerat och riktigt kul att springa ett lopp på eftermiddagen för en gångs skull. Vi ses nästa år, då jädrar ska förutsättningarna vara lite bättre för mig.