JOANNA SWICA

Det finns en speciell plats i sitt inre dit man kommer när runners high kickar in. Där bruset från omgivningen tonas ut och kanterna mjukas upp, likt träbiten på träslöjden i nian som sakta försvann i slipmaskinen. Andetagen förflyttas inåt och allt du hör sker innan för din hud och vävnader. Innanför dina muskler som arbetar för fullt och blod som rör sig som små raketer runt runt runt i din kropp. Blicken är klar och registrerar allt som händer framför dig med släpper aldrig periferin.

Det är som att allt loggas och informerar den där rösten som sitter och manar på, likt en orkesterledare som aldrig släpper taktpinnen. Du leds framåt och låter dig inte distraheras, utan noterar omvärlden samtidigt som du håller klar fokus på vad som kommer hända härnäst.

Steg för steg, kilometer för kilometer.

För mig infann sig denna känslan ca 6 km in på loppet. Jag hade passerat första sträckan uppför Guldbron och Hornsgatan i en högre fart än jag hade planerat. 4.20-tempo kändes för enkelt och jag hann inte ens reflektera över att det faktiskt gick uppför. Tackar all löpning i fjällen för det. Jag log för mig själv när jag passerade backen ner förbi Münchenbryggeriet och raksträckan mot Fåfängan.

Borta vid Thaibåten sa jag åt mig själv att sakta ner. Baksidan må kännas bra men det betyder inte att jag ska vara oaktsam för det. Dessutom hade jag 15 km kvar.

Första varvet gick fort. Jag passerade målgången och kom in på varv numer två. Noterade farten på klockan och insåg att jag passerade milen på 46 km utan att toppa varken puls eller kraft. Det kändes lätt, avslappnat och väldigt behagligt. Bra. Då håller jag detta, får ett gediget långpass och en kropp som mår bra inför 12h utmaning löputmaningen som skulle ske 6 dagar senare.

Framåt 13 km började min berömda dipp. Att jag alltid ska få domedagstankar vid den här jävla distansen. Slår aldrig fel tänkte jag för mig själv samtidigt som jag älgade fram likt en flåsande hund med alldeles för stor dreggel-reserv. Några minuter senare började baksidan hugga lite lätt och jag slog av farten från 4.35 till 5.05. Sprang så i ca 1 km innan jag började öka upp igen. Jag visste att den temposänkningen eventuellt skulle kosta mig att komma in under 1.40 men tänkte att det inte spelade någon roll då jag ändå inte sprang för PB. Jag hann även tänka på några personer som aldrig hade sänkt farten, som hade vrålat pain is temporary but glory is forever och fortsatt trycka på. Vilken tur att det inte är jag och jag nog med självinsikt att inte att jag inte springer VM. Men det är klart att tanken fladdrade förbi. Det var ju trots allt tävling.

Vid 16 km började dippen släppa och jag fick kontroll över min kropp igen. Baksidan kändes bra igen och jag ökade upp till 4.30 igen. Svor rakt ut över musiken som spelades i mina hörlurar och förbannade mig själv över att inte ha kollat igenom spellistan ordentligt. Att lyssna på de 3 första låtarna var ett rookie-misstag och jag visste bättre än så. Ändå sprang jag där med någon halvtöntig eurodiscolåt i lurarna som mest gjorde mig förbannad.

Vid 21.1 km pep min klocka till på 1.39.56. JAHA? Varför i helvete är det 500 m kvar till målgång då? Skitsamma, vad fan spelar det för roll, det är känslan som är det viktigaste och jag kan flytta berg just nu.

Mål. Ruset. Andetagen. Leendet. Känslan. Lättnaden. Glädjen.

Är så stolt över hans pangtid och Sofies personbästa. Sjukt bra jobbat av oss!

Min officiella tid: 1.41. Plats 42 i min åldersgrupp och 73 totalt av 1200. Sjukt nöjd. Sjukt stolt. Sjukt glad.

Jäklar vad roligt det var att springa asfalt igen och jäklar vilket bra lopp. Allt stämde och kroppen var pigg och redo för mer efter målgång. Jag hade mer att ge och det är exakts så jag ville känna och fortfarande gör idag 2 dagar efter loppet. Baksidan mår kanon och benen vill bara ha mer. Och jag tänker, det är dags att börja sätta fokus på ett nytt PB efter årsskiftet. Can´t wait!