JOANNA SWICA

Att detta inte skulle vara något A-lopp visste jag redan. Med mycket jobb, förkylning, möhippa och hade min träning blivit lidande och jag tänkte att jag kör på samma taktik och fart som i Paris. Jag siktade på 3.32 och tänkte att det inte skulle bli några konstigheter. Sen la jag faktiskt inte mer energi på att fundera över raceplan fören jag natten till lördagen mär jag vaknade upp med en skarp smärta samt högst oroväckande ljud från magen. Det blev två besök på toaletten och några ipren innan jag lyckades somna om igen. När jag några timmar senare vaknade igen kände jag direkt att något inte stämde. Vi åt vår vanliga race-frukost bestående av 4 rostisar med ost, drack sportdryck och tog det ganska lugnt. Jag fick kämpa i mig maten och när jag en timme efter frukost rusar in på toaletten igen börjar det gå upp för mig var det har gått snett. Där sitter jag med panik och googlar “överdosering magnesium” samtidigt som jag spolar kallt vatten på mina handleder för att dämpa mitt illamående. Kvällen innan hade L noterat att jag tog dubbelt av mina magnesium-tabletter (som jag vanligtvis mår bra av) och mycket riktigt så hade jag i min något distraherade jobb-bubbla glömt bort att jag redan hade tagit en dos och i samma veva som han tog sina under samma kväll tog jag en omgång till. Detta reagerade min kropp väldigt kraftigt på och när jag toppade upp det med koffein-tablett och sportdryck under morgonen så blev katastrofen ett faktum.

Med två timmar till start växlade jag position från soffan till toaletten samtidigt som L rusade ner till apoteket för att handla Imodium till mig. Efter en snabb överlägning med mig själv beslutade jag mig för att starta. Åtta minuter innan startskotten går sitter jag och torkar svetten ur pannan inne i en bajamaja. Tre minuter senare joggar jag till min startgrupp, hittar Helena och Vanessa och tänker, jag kör på enligt plan och skiter det sig (haha) så skiter det sig. Knip nu för helvete.

Pang. Startskottet går. Magisk stämning. NU ÄR VI IGÅNG! Vi drar iväg i en stabil 4.40/4.50 fart och det känns riktigt riktigt bra. Benen är lätta, huvudet är fokuserat och andningen är lugn. Det känns lätt och jag känner mig lugn. Kanske är det över med magen, kanske klarar jag mig. Vi passerar 10 km på 48 minuter och jag är inne i ett bra flow. Det är varken jobbigt eller för lätt, känslan är att jag kan fortsätta i samma fart i flera timmar. Perfekt. Nu fortsätter vi såhär pratar jag med mig själv samtidigt som jag ser hur tjejerna drar iväg. Jag låter mig inte dras med utan håller kvar mitt flow, rundar Kungsholmen, passerar Norr Mälarstrand och Strandvägen. Vid Gärdet ser jag TT och blir så jävla glad över att få sportdryck och gels av Nelker och Natta, hej hej på er ler jag och springer vidare. 21 km på 1.45 utan vidare ansträgning. Vad sker, håller jag detta så kan detta bli riktigt riktigt bra tänker jag och tar rygg på en kille som sicksackar sig fram genom klungan.

Men så händer det något precis kort efter jag passerar 21 km. Jag märker hur jag tappar fart, som om jag har pyspunka och meter för meter tappar lite åt gången. Solen ligger på och jag häller en mugg vatten över huvudet samtidigt som jag försöker få i min ytterligare en gel. Det tar tvärstopp och jag känner hur det vänder upp igen. Helvete. Jag kan inte spy nu vrålar jag inombords och märker hur jag snavar till. Yrseln tilltar och jag inser att jag nog har tappat lite mer vätska och salter under natten än jag har trott. Jag sänker farten, försöker få kontroll på tankar, kropp och gör upp en ny plan samtidigt som jag svänger upp mot Slussen och börjar ta mig uppför guldbron steg för steg.

Backen ner från Munchenbryggeriet är en plåga. Jag som vanligtvis har lätt att släppa på nerför kämpar för att ens hålla 5 fart nerför. HUR kan det gå så sakta? HUR är det ens möjligt att tappa fart NERFÖR? Jag är förbannad och blir ännu mer förbannad när smärtan tilltar i magen och jag märker hur jag andas i små korta stötar. Svetten rinner och jag häller vatten över mig själv för att vakna till. Herregud vad händer mumlar jag för mig själv och tar sikte på varenda lyktstolpe jag kan hitta. En åt gången, meter för meter, steg för steg. Farten sänks ytterligare. Jag känner mig nästan febrig när jag ser Helena dyka upp igen. Hon springer jämsides och tittar på mig med förvånad blick. Vad händer?! Vid det här laget kan jag knappt prata och för första gången någonsin överväger jag att bryta ett lopp. Jag väser att jag måste gå ett par meter och ser hur allt fler löpare har saktat av. Det ligger löpare utslagna längs trottoarkanten och sjukvårdare cyklar fram och tillbaka samtidigt som sirener hörs i fjärran. Jag tittar på klockan, den har passerat 28 km och jag noterar klockslaget. Som i ett avsnitt i Greys Anatomy när man noterar time of death. Min kropp har checkat ut men huvudet är med mig. Jag springer på tills jag kommer över Västerbron och kan ta Blåa linjen hem till Sundbyberg tänker jag. Vi har börjat springa igen och jag finner mig själv öka på stegen uppför Folkungagatan. När vi väl kommer ner i tunneln är det som den underjordiska kylan ger mig ett lugn. Nu är jag så djupt inne i mig själv att jag nästan missar killen som faller ihop framför oss. Jag och Helena stannar. Han vrider sig av smärta, av kramp, av utmattning. Vi håller upp hans fötter, pratar med honom och efter en stund vinkar han iväg oss. Det är okej, kör på säger han och vi ger oss av igen.

Ut från tunneln, ut i solen. Herrejävlar vad jag hatar mitt liv tänker jag där jag springer uppför Västerbron. När jag väl har passerat Rålambhovsparken skrattar jag åt min idé om att kliva av och tänker att jag ska in i mål om jag ska rulla in. Vid det här laget springer jag så lugnt att det formodligen hade gått snabbare om jag de facto rullade fram.

Jag passerar vänner, bekanta och PT-kunder. Jag ler, vinkar och försöker hålla ihop det och det är nog just det som tar mig framåt. 3 kilometer kvar skriker Helena när hon kommer upp vid mig igen. Nu kör vi sista. Det är inte långt kvar nu. Mitt mantra ekar i huvudet. Ett steg i taget. Stanna inte. Vad du än gör. Stanna inte. Jag ser stadion torna upp sig och gör ett sista ryck. Antingen kräks jag, skiter på mig eller svimmar. Det blir spännande tänker jag och ökar.

Målgången är dimmig. En lättnad kantad av smärta. Jag minns att både jag och L som redan är inne i mål ligger på den varma löpbanan bland hundratals åskadare, löpare och funktionärer. Vi ligger där bland jublet och euforin inne på Stadion och insuper allt. 42.2 km i en stad som aldrig har känts så levande som idag. Vi ligger där och kramar varandras händer skrattande åt misären och vansinnet. Mitt hjärta är på bristningsgränsen för allt jag gör för löpningen och allt löpningen gör för mig. Allt jag känner och någonsin har känt.

Stockholm Marathon, du slet mig i stycken men jag hade gjort om det, och kommer göra om det, igen och igen och igen. 3.53 blev definitivt inte vad jag hade tänkt mig men inget jag förkastar.

Stort tack till er alla för pepp, utan er hade det varit riktigt svårt. ♥︎