Raceplan & tankar gällande prestation.

För någon vecka sedan när det var som mest jobbigt mentalt fick jag rådet av min coach Simon Forsberg att skriva ner förväntningarna inför loppet och ha dem som en mental kompass. Vilket jag gjorde, men tog det ett steg längre och beslutade mig för att skriva ner min raceplan steg för steg. Detta för att jag ska kunna zoona ut allt annat och gå efter min plan. Det kommer även vara nyttigt i efterhand när jag ska utvärdera loppet och skriva en racereport som jag tillsammans med Simon kommer gå igenom och med hjälp av den sätta träningen inför kommande lopp denna säsongen. Efter en avstämning med honom i onsdags gällande pulszoner samt  energiintag med hans grymma syster Louise Forsberg som är en hejjare på kost landade vi en bra plan och jag har sedan dess etsat fast den i tankarna och nu finns den även nerskriven.

Jag fick en kommentar under ett inlägg som handlade om just tävlingsnerver och att mentalt kraschlanda. Personen ifråga tyckte jag skulle låta bli att blogga under uppladdningen och jag tror en del kommer tycka att det även är lite märkligt att jag lägger ut min raceplan för allmän beskådan. För mig är det inget konstigt, att dela med mig av hur jag känner inför exempelvis tävling, både när det är förjävligt och strålande bra är en form av bearbetning. Se det lite som att alla mina tankar jag har, de far runt runt runt i huvudet på mig. Sätter jag mig och skriver ner dem, då överför jag dem från mig själv till ett word-dokument. De lämnar mig inte helt, men jag bearbetar dem till ord och lättar lite på trycket. Sen att jag får många att må bättre genom mina texter, att jag kanske ger en tankeställare eller ett gott skratt – det är fantastiskt att kunna påverka på det sättet.

Att dela med mig av min racerplan är inte heller en fråga om prestation för mig. Jag tävlar mot mig själv, för mig själv. Vill man jämföra mina tider med sina egna eller med andra så får man göra det, bara man låter mig slippa höra det. Samma sak gäller råd gällande prestation under tävling, sådana tips undanbedes. Jag ser inte det som en svaghet att våga erkänna att man har tränat hårt och VILL prestera, sen är triathlon en sport som man kan påverka till 99%. Den resterande procenten där något kan gå fel, bara för någon minut kan avgöra en hel tävling. Det kan vara penalty, cykelstrul (som kostade mig 15 minuter i Jönköping förra året), punktering, höga vågor, hal asfalt, osäkra medtävlanden som vinglar ut i höga farter etc. Det är en procent man aldrig kan förutse eller påverka, men som man måste acceptera då det är en del av tävlingen. Men att skylla på yttre omständigheter utan att se till helheten är för mig svårt, för då det är en del av den sport man utövar så får man ibland bara ta smällen och helt enkelt ta att det inte gick så bra som man hade hoppats på. Ta tex Jönköping, jag fick som sagt cykelstrul efter 5 mil där kedjan helt hoppade av och det tog på krafterna mentalt att stanna, rulla av och ordna med den innan jag fick trampa igång igen. Hade jag varit i bättre cykelform hade jag kunnat cykla in det tappet utan svårigheter. Och det hade jag klarat, med den kapaciteten jag ändå ligger på rent träningsmässigt. Men jag orkade inte, och då kan jag inte skylla på kedjan. Det var helt och hållet mitt egna fel. Det är en del av momentet och en bakläxa för mig.

Jag vill ju lyckas med mina mål, det är liksom ingen hemlighet och framförallt inte så konstigt när jag lägger den tiden på min träning. Däremot är jag medveten om att det tar tid att bli bra och jag har ingen stress. De flesta peakar runt 35-40 år. Var kommer nervositeten och stressen ifrån då? Om det inte är för själva utförandet? För det vet jag kommer vara skitroligt och stundtals jävligt jobbigt och smärtsamt. Jag kommer lida både mentalt och fysiskt, och det är helt okej – sjuk som man är går man ju igång på sådana grejer. Att tävla är hemskt och helt jävla fantastiskt på en och samma gång. Det går inte att beskriva riktigt, men det finns ju en anledning varför man gång på gång utsätter sig för det. Stressen däremot handlar om själva resultatet, det är ju här man får ett kvitto på sin träning och form. Det gör mig nervös, som att öppna ett avgörande provresultat väldigt sagt, rätta sagt i sisådär 5-6 timmar.

Okej, då har vi kommit till min raceplan. Detta är alltså min plan för dagen, varje del har en plan A och en plan B. Detta är för att jag snabbt ska kunna skifta fokus om jag känner att ena planen inte är genomförbar.

Moment 1 – Simning:
Det är rullande start från stranden och man seedar sig själv i den grupp med den tid man ska simma på. Jag kommer att lägga mig i 38 minuters gruppen, detta för att jag vill satsa på att simma på runt 40 min men inte vill lägga mig i en grupp högre då de senaste gångerna har det tagit mer energi att simma om än att hitta en position där jag bara kan ligga och nöta. Simningen för mig är ett moment som bara ska göra och kommer vara noga med att ligga på en stadig lugn puls så jag kommer upp ur vattnet med en stark känsla redo för att dra igång tävlingen på ”riktigt”. Total sträcka: 1900m.
Energi: Jag kommer trycka i mig en gel före simningen.

Moment 2 – Cykling.

Den första stigningen är ca 48 km och där handlar det bara om att cykla in en bra känsla i benen och lägga mig på en stadig arbetspuls. Banan är som sagt teknisk med många backar och branta krön vilket jag kommer känna in mig på den första etappen. Här ska jag även vara noga så att min puls inte sticker iväg över tröskeln under klättringen mot Monda, då ska jag hellre backa lite så jag inte väggar på sista klättringen som är där mitt krigande börjar, här kommer det göra ont och vara fruktansvärt jobbigt. Men det ligger i planen och jag är medveten om det, det är här mina intervaller under vintern förhoppningsvis ger sig till känna. Efter ca 48 km kommer det gå nerför mot Ojen i ca 10 km innan man vänder om och klättrar uppåt igen. Därefter är det ca 2 mil utför tillbaka till Puerto Banus där planen är att trycka på ordentligt. Total sträcka: 91 km.
Energi: Direkt när jag kommer på cykeln efter T1 (transiton mellan simning och cykel) trycker jag i mig ännu en gel och dricker några klunkar sportdryck. Därefter kommer jag vara noga med sportdryck, vatten och gels varje halvtimme.

Moment 3 – Löpning.
Här hänger allt på hur fräscha benen är efter cyklingen. Jag har dock bestämt mig att hålla mig till plan A oavsett form och kommer springa de första 10 km på ca 57 minuter och därefter öka progressivt med 5 sekunder tills jag når 19 km där jag lägger in sista växeln. 2 kilometer max tävlingsfart är vad jag har lagt in i mina träningar under våren och jag hoppas mitt knä håller för detta. För jag vill verkligen ut och rasta kroppen ordentligt.
Energi: Beroende på väder så kommer jag här köra min vanliga muta vilket är en hasselnötssnickers upphackad i små biter som jag trycker i mig de första 2 kilometrarna. Nu är det dock Spanien jag kommer tävla i och risken är överhängande stor att den chokladkakan kommer vara en smet när jag kommer fram. Jag kommer dock ha något godare som är lätt att trycka i sig är jag börjar springa. Det är helt och hållet mentalt, som en morot när man sitter på cykeln. Därefter kommer jag fylla på en gång till med en gel vid 12 km och sista biten kommer jag bara dricka vatten men annars kör jag bara på.

Mentalt kommer jag hela tiden tänka ”tanke eller känsla” så fort jag glider in på negativa tankar. Det jag menar med detta är att jag kommer sätta en liten etikett på varje känsla och sedan stoppa in dem i små fack. Är detta pleasent eller unpleasent? Okej, det är unpleasent. In med det in facket och kör vidare. Mottag varje tanke, uppmärksamma den för vad den är och fortsätt sedan. Jag har konkret fakta på att det faktiskt går då jag har gjort denna distansen inte en utan två gånger tidigare och vet att det är fullt genomförbart. Alltså kommer de flesta tankar vara just tankar och inte känsla vilket mer är om mitt knä börjar strula, jag tappar motivationen på grund av energidipp eller jag blir förbannad på en galen spanjor som susar förbi mig. Där finns det en handlingsplan. Testa att backa om knäet strular, öka energiintag och placera spanjoren i unpleasant facket.

Ångesten börjar släppa och jag kommer på mig själv att längta tills söndag. Framförallt att få jämföra min racereport med min plan dagarna efter. Var upplägget konkret? Höll jag mig till planen? Vad behöver slipas på? Vilka tankar var mest återkommande? Det handlar inte bara om att tävla för mig. Det är utvecklingen och resan dit som gör att jag gång på gång kommer på varför jag älskar sporten. Men framförallt varför jag älskar att lida. Its a love hate relationship!

0

  1. Det är väl inte konstigt att du lägger upp dinr aceplan? Dels är det skönt att få den på print, att stilla och samla tankarna, samtidigt som vi som följer dig kan peppa dig å vägen men även inspireras och se hur det går till på riktigt. Alla vi som tänker att triathlon är ouppnåeligt för oss får en sporre att prova när du är så öppen med hur du laddar både mentalt och fysiskt. Sen brukar jag och min sörra alltid säga ”delad ångest är halverad ångest” och om man har nojja/tävlingsnerver kan det vara gott att dela med sig av dem för att det då blir lite lättare, och oftast någon som har känt samma sak och kan peppa lite. Du är en grym förebild och det är SÅ kul att få följa dig längs vägen, inklusive raceplan! Stort lycka till nu, och unna dig något gött när du kommer i mål!! Du är bäst!

    1. Gud nej, triathlon är något som alla kan göra, det är därför jag gillar sporten så mycket. Däremot så ska man bara vara klar med att det inte är enkelt alltid och inte så roligt emellanåt. Men det är VÄRT alla timmar och alla hopplösa tankar om att det ”ej går”. Tack så hemskt mycket för din pepp! Betyder mycket <3

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *