JOANNA SWICA

En vecka är en sak, men vågar du verkligen sätta ditt jobb på spel under en sådan lång period?”

En av reaktionerna i somras när jag beslutade att lägga mobilen i en låda var just om jag vågade riskera att inte ha något att komma tillbaka till. För ska man vara krass så livnär jag mig på att vara relevant. Tillgänglig. Aktuell. ⠀

Och vad händer den dagen man inte längre är just det? Jag valde att ta den risken. “Om allt rasar bara för att jag checkar ut i 7 veckor så kanske jag ska byta jobb.” ⠀ ⠀

Vår rädsla att bli bortglömd är fascinerande. Syns jag så finns jag, eller?

Och jag insåg sekunden allt löste sig med sponsorer, kunder, samarbetspartners och inbokade projekt – att jobbar man med människor/företag som backar upp, ser värdet av relationen och vill åt samma håll så rasar det inte. För det ska ni ha ett stort tack. Det är en tvåvägskommunikation. Och lika mycket som mina partners väljer att jobba med mig, så väljer även jag dem. Något som jag alltid kommer vara stolt över.

Jag är inte mitt jobb men det är en stor del av mitt liv och har till en viss del format mig till den jag är idag. Och oavsett min anledning till att jag valde att checka ut i den graden jag gjorde så kan man inte komma ifrån att 7 veckor är en lång tid att inte starta telefonen (för nej, jag gjorde inte ens det), läsa nyheterna eller vara hemma i sin lägenhet. Vilket gör ens frågeställning, ens oro när beslutet tas till något väldigt befogat.

Insikten blir att man inser att allt bara stadigare om man genuint tycker om vad man jobbar med. Och har en armé av människor som väntar, som vill ha en tillbaka, som hejjar på. Om man har er. ⠀

Ingen är så viktig så allt rasar för att man inte finns tillgänglig. Jag tror vi alla behöver påminnas om det.