Reebok Floatride – bara en snygg sko?

Förra veckan hämtade jag ut Reeboks nya löppjucks på Löplabbet Kungsgatan. Jag beslöt mig för att testa dem i 3 olika miljöer och recensera dem därefter.

Miljö 1: Citycool.
Löpskor har ett ändamål och det är att leverera det de är utformade för, det löparen efterfrågar samt erhålla hög komfort. Bland annat, sen kan man nörda ner sig ännu mer, absolut. Vi är i allafall alla med på ovanstånde. MEN. Jag vill flika in en sak till som jag personligen tycker är viktigt. Utseendet. Jag vill kunna bära mina löpskor till en vanlig klädsel. Varför? Jo, för det finns gånger jag springer till jobbet, byter om till ett par andra skor på jobb (heels exempelvis) och sen ska jag iväg på annat efter och väljer då att ta mig hem i löpskorna. Då vill jag inte ha på mig ett par fula, ej färgkoordinerade blaffiga skor som får mig att se ut som en amerikan med dålig smak och passform på all sin klädsel. Jag vill se cool ut, och jag vill att de ska matcha.

Fyller de sin funktion i detta avseendet? Svar ja. Jag gled runt i dem hela dagen igår till ett par skinnbyxor och lång kappa. Jag kände mig snygg och de såg inte malplacerade ut. Outfiten flöt samman. Det enda jag önskar är fler färger, tex matcha den gråa färgen med exempelvis korallrött eller en annan nyans av grönt. Kanske orange? Det hade varit jäkligt coolt.

Miljö 2: Löpbandet.
Sprang 4×4 min snabba intervaller i dem och de fyllde sin funktion. Lätta, satt på plats och gav bra dämpning i hög hastighet. Plus att de var jäkligt snygga till min träningsoutfit.

Miljö 3: Långpass med växlande underlag.
Här var det riktigt testet. Nu skulle de få bevisa sin stötdämpning, “flyt”känsla och passform. Löprundan jag skulle köra idag var 21km och underlaget växlade kraftigt mellan branta backar, asfalt, snåriga trailstigar och mjuka grusvägar. Jag som har haft problem med min hälsporre tidigare lovade mig själv att avbryta direkt om fick någon känning i foten eller resten av kroppen. Det är alltid lite risky att springa långt i nya skor. Men, det fick bära eller brista och jag gav mig iväg med min trogna löpkompis Emelie. 10 km in observerade jag att skulle ha knutit dem lite hårdare, de hade lättat lite. Kanske är det materialet som var en bidragande faktor till släppet av passformen. Det var det enda. Kroppen höll i 21 km och jag fick varken skav, ont eller känningar någonstans. För mig som även har breda fötter och lätt kan få blåsor var detta en riktig humörhöjare. Nu återstår bara att se om jag vaknar upp imorgon med en stram fot som ömmar när jag sätter ner den, men något säger mig att jag kommer slippa undan det. Jag hoppas det. Annars kommer jag bli riktigt sur. Och skorna kommer ryka direkt.

Jag är positiv till skorna och de får 8 av 10 poäng. Det som drar ner poängen är att jag tror att den mjuka “strumpliknande” ovandelen kanske ej håller så länge som ett par löpskor ska och att de ej finns i fler färger. DOCK är strumpdetaljen en av grejerna jag gillar mest med skon. Så, en litet moment 22 där ja.

Så jag kan faktiskt med med handen på hjärtat varmt rekommendera Reebok Floatride. For realz.

P.s Sorry för kassa mobilbilder, men det finns ingen som drar med sig kameran ut på ett långpass. Och jag vill helst använda bilder på det aktuella tillfället och förmedla så “äkta” känsla så möjligt. Puss!