JOANNA SWICA

Häromdagen när jag satt och beundrade modellerna och i deras kläder som vandrade framför mig i strålkastarljuset tänkte jag på två ting. Ja, förutom att jag ville uppdatera min garderob, hur otroligt fin modevisningen var och champagnen var slut. Det jag tänkte på var följande:

Hur ängsliga och revirpinkande vissa människor på eventet var, vilket jag menar med att vissa av kvinnorna länge stirrade på lappen med mitt namn på stolen och sedan på mig. Man kunde riktigt se hur hjärnan vibrerade för att de försökte lista ut om jag var någon “viktig” eller rent ut sagt “vem fan jag var alls”. Det gjorde mig först lite obekväm och jag kände mig utanför. Men jag fann mig snabbt, log mot några av dem och visade med mitt kroppsspråk att jag var öppen för kommunikation och gärna hälsade. Men fick ganska direkt en avmätt blick i gengäld innan de vände sig om. Viskande och sneglande, som om man var tillbaka i högstadiet igen. Det för mig är fortfarande väldigt intressant och nytt i många sammanhang – hur bajsnödiga människor kan vara. Det är tyvärr rätt ofta detta händer, att folk inte ens kan hälsa ordentligt. Antingen är de så mycket uppe i det blå att de inte tycker man är värd besväret eller så finns det någon annan baktanke. Vad vinner man på kommunikations-utbytet? Whats in it for me? Kvinnan som satt bredvid mig däremot var oerhört trevlig och när jag frågade henne vem hon skrev för och vad hon tyckte om visningen så inleddes ett väldigt givande och trevligt samtal. Det visade sig att hon jobbade med bild och form, främst på konstfack och att hon skrev väldigt mycket om hållbarhet i branschen. Det var ett kort möte, men jag kommer alltid komma ihåg det och vem vet, en dag kanske våra vägar möts igen. Vilket man aldrig vet nuförtiden – när och hur man träffar på människor igen, och det kommer tyvärr inte vara till de bajsnödiga människors fördel.

En annan sak var att jag fick se något väldigt överraskande när min blick landade på en av modellernas bara ben. Det var inte det skira kjoltyget som med böljande tag slog mot modellens ben, inte heller var det de ljusgråa strumporna som med en medveten nonchalans hade dragits upp för att sedan hasas ner mot de glansiga skorna. Nej, det var området mellan strumpor och kjoltyget. De bara benen. Som inte var rakade. Jag log för mig själv och utan att tänka slog jag ner blicken på mina egna ben. Jag tänkte på hur befriande och härligt det var att se dessa gaseller, denna åtråvärda “It skönheter” som många ändå ser upp till. Hur befriande och härligt det var att se hur hon gled fram där, en 185 cm lång amazon med utmejslade kindben och rådjursögon med vackra tyger på kroppen och helt enkelt ägde – med orakade ben.Det var härligt. Det var det. Jag tänkte att det ändå är ett steg mot rätt riktning. Jag menar, det är inte det att jag inte tycker tjejer bör skippa att raka sig. Jag tycker att det är fritt fram att göra precis hur man vill. Vad jag däremot inte tycker om är den press som länge har funnits och finns på oss tjejer/kvinnor. Så den lilla sekunden på visningen, med modellens bara orakade ben, det gjorde mig ändå glad, för det betyder ju ändå någonstans att vi går mot friare tider.

Att ha rätten att kunna välja själv.