JOANNA SWICA

Och så var det bara ett avsnitt kvar. Ett endaste avsnitt av ett äventyr som jag har delat med hela svenska folket. Ett äventyr som har fångat människors hjärtan men även skapat turbulens. Ett äventyr som har skapat rubriker och ilska. Men även så oerhört mycket kärlek och hejjarrop. Det har nog inte undgått någon att jag har varit en vattendelare, att man antingen har varit Team Swica eller avskytt mig som pesten. Det är okej. Jag vet att många har svårt för mig och jag respekterar det. Sen resten av klicken, den klicken som inte förstår, eller inte vill förstå. Som i blint raseri har spytt ur sig sin ilska över min rättframhet och raka spel, den klicken tycker jag mest synd om. För det är en klick som aldrig någonsin kommer åstadkomma något mer än att spy ur sig hat på forum och olika kommentarsfält. Och jag tänker att det mest är synd om dem och vi får bara ge dem det, för vad har de mer än just det där?

Jag väljer istället att fokusera på all kärlek jag får. Alla fina meddelanden som timme efter timme strömmar in. Alla människor som stoppar mig på stan, på bussen, i affären och till och med här nere i Grekland. Alla mail om hur de själva har vågat stå upp för sig själva för de har sett mig göra det. Jag väljer att ta in det och bär med mig det när det svajjar.

Om två dagar är det äntligen dags för den stora finalen, om jag tar mig vidare till topp 3 återstår att se. Men innan dess så återstår ett sista öråd. Ett öråd som kommer innebära att man ”ska ställas till svars”. Eller som jag säger i avsnittet – detta känns just nu som en riktig lynchning. För inte trodde ni att de gamla deltagarna skulle komma tillbaka och vara helt nöjda. Ha, nejdå. Men det är ju sen gammal. Det är ju det sista örådet går ut på. Och några av dem är än idag allt annat än nöjda. ”Jag skulle ha gjort såhär, då skulle det här hänt..” Scenarion vrids och vänds och nya sanningar fabriceras ihop.

Men oavsett vad som händer så är jag väldigt stolt över mig själv. Och framförallt, att jag och Dennis höll ihop sedan dag 1.