JOANNA SWICA

Skrev lite om min dipp på Instagram imorse och hur känslan av att vara i sin absoluta toppform inte lirar helt jämt med vad man känner inför träningen och sin kommande prestation. Jag är väldigt ärlig på mina sociala medier och delar med mig av mina absoluta toppar men framförallt dalar. Jag är en känslomänniska som brister ut i skratt när något är förbaskat roligt, gråter när jag blir ledsen/arg, stormar och höjer rösten när något är åt helvete fel eller ignorerar när jag helt enkelt inte känner för det. Jag har ett humör som märks, en personlighet och psyke som hittills har fixat alla situationer i livet, samt ett driv som aldrig sinar vilket är min främsta tillgång i livet. Men tyvärr, i situationer som denna, även min akilleshäl. För jag känner så mycket att jag tillslut blir likgiltig. Jag domnar liksom av och så går det någon vecka där jag bara kör på utan att känna något gällande min träning. Sen smyger det på, en gnagande ångest, som exempelvis kan dyka upp i situationer där exempelvis mina tävlingar nämns. Jag ler självsäkert och skojar vilt om “vilken galenpanna jag är” som ska köra en sådan distans samtidigt som det river i bröstet på mig då självkänslan lyser min sin frånvaro.

Och jag undrar hur fan det ska gå egentligen.

Det är där jag befinner mig just nu. Dessa veckorna har varit bra rent träningsmässigt med bland annat ett förbannat bra träningspass i morse där jag rev av ett brickpass med gott självförtroende innan jobbet. Det var ett av mina bästa pass och jag var knappt trött efteråt. Trots att jag körde 5×8 min hårda cykelintervaller på 90% och sedan klev direkt på löpbandet för att köra 4,5 km löp i 5:00 tempo. Trots detta kände jag absolut..ingenting. Jag brukar alltid känna en sjuk intensiv glöd efter sådana perfekta pass där allt flyter och jag känner mig som en jävla rockstar. Men idag. Ingenting. Jag insåg nedstämt istället att det var exakt 1 månad kvar till IRONMAN Jönköping och en vecka kvar till 45 km trail. Vilket fick mig att för en sekund önska att jag blev påkörd av en cyklist på väg till jobbet och stuka foten. Så jag bara skulle slippa allt och få dricka mitt vin i fred.

Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Det där är INTE jag. Men det är min vanligtvis goda självkänsla som just nu befinner sig på någon slags semester som gör sig påmind. Eller icke påmind snarare.

Men jag får helt enkelt ge det ett par dagar. Låter liksom dippen få lite utrymme och nerverna få darra loss ifred. Att förneka och låtsas att allt är så bra har aldrig varit min grej och det brukar straffa sig i längden. Så min plan är att göra mina pass som planerat, fokusera på känslan vid målgång jag har kapslat in och bär med mig varje dag och visualisera hur de sista kilometerna kommer kännas, se ut och vad jag ska äta efteråt. Det tricket fungerar alltid.

Jag VET att jag kommer vara så jävla peppad, laddad och ha så oerhört roligt när jag står på startlinjen. Jag VET att jag kommer le när jag susar fram på min cykel i Jönköping. Jag VET att jag kommer gråta en skvätt av ren lycka när jag går i mål och euforin över vad min kropp och mitt psyke kan åstadkomma kommer få hjärtat att slå dubbelslag.

Jag VET allt detta. Men det är oundvikligt, i alla fall för mig, att inte känna det som jag känner just nu.

Och jag måste få tillåta mig själv att göra det.