JOANNA SWICA

Ända sen jag cyklade genom området i Brooklyn där de ultraortodoxa chassidiska judarna lever som i en värld som tycks stå stilla har jag fascinerats av dem. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är, men den mystik och integritet som omger dessa människor gör mig nyfiken och jag kom på mig själv att under denna resan ställa väldigt många frågor om traditioner, livet och historian bakom.

De äldre tittar knappt på mig. Kanske någon enstaka blick. Jag befinner mig så djupt in i de judiska kvarteren man kan komma och jag håller mig av respekt på avstånd med kameran.

Det är när jag passerar en litet träsnideri jag hör hur någon ropar efter mig. En ung kille med stort leende och en hållning som påminner om en fifflare från 40-talet vinkar mot mig. Ni vet en sådan som står lutad mot en vägg med en tandpetare i munnen och viskar på bruten engelska att han “kan fixa allt”. Jag vänder om och vi börjar prata. Han är nyfiken. Som de flesta är i Israel. Och vi sätter oss ner, han med sitt te och jag med en kopp svart kaffe som påminner om tjära och får blodet att rusa.

Vi pratar om tron, om hur det är att vara ung i ett strikt judiskt samhälle och om längtan efter att se mer av världen. Och trots att vi lever så olika liv så är vi, på många sätt, väldigt väldigt lika.

Jag skrattar till när jag tänker på hur han beskriver min ålder som “you are not old, but not young” och höjer sin lilla kopp mot mig i en skål. Ja, det är fan en bra beskrivning ändå tänker jag och vi säger hejdå till varandra. Han fortsätter sitt där och jag fortsätter min promenad mot en annan del av Jerusalem.