Stelopererad pingvin eller grannen i Beck- välj själv

Go´kväll. Sitter vid köksbordet och kvider samtidigt som linimentet works it magic (förhoppningsvis). Något hände vid morgonens simning. Jag hoppade i, morsade på David som också var på plats och nötte längder, och började värma upp. För varje crawl-tag jag tog kände jag hur det strålade från nacken ner mot höger axel och mot armbågen. Det var som om jag var ett flervåningshus och varje våning var en del av min rygg/nacke. 25 m och våning ett släcktes ner, 25 meter till så släcktes ytterligare en våning ner och så höll det på. Jag ignorerade stelheten och den smygande smärtan och simmade på. Jag är van från hösten och olyckan, så bestämde mig för att jag var lite stel bara. Jag körde första delen av mina tröskelntervaller och lyckades hålla min fart. Men när jag kom till 1600 m så fick jag ge upp. Det gick inte mer. Kunde knappt vända upp huvudet för att andas vilket är ganska väsentligt i simning. Så jag gick upp, satte mig en stund i bastun och traskade sedan hem för att laga mat och förbereda ett utkast för ett jobb jag har tagit på mig under mars.  Ett par timmar senare såg jag ut som en dålig parodi på en stelopererad pingvin som guppade fram. Det värsta av allt var att jag hade en grej under kvällen som jag var tvungen att vara med på, och som var rätt fysisk (kommer berätta mer om det sen när jag får besked). Så jag fick vira runt en halsduk och ge mig ut.

Och nu sitter jag här med liniment som skinnflår mig. Har löpning imorgon som jag hade tänkt ta tidigt på morgonen innan vi kör ner till Skåne, men överväger att köra dem på kvällen. Förhoppningsvis så har spänningen lättat tills dess.

Jahapp. Det var ett för jävla tråkigt inlägg märker jag nu. Men det har inte hänt något mer spännande idag. Eller jo! Hade en mysig frukost med Sheila, men that´s about it.

Äh.

Skåne imorgon, det blir bra. Calle får stuva in mig i baksätet alt fälla bak baksätet. Hej!