Stockholm 07.04.2017

I fredags hände det som inte fick hända. Jag satt på jobbet när beskedet kom att Stockholm hade drabbats av en terrorattack. Det är lite speciellt att jobba med det jag gör, då vi påverkas direkt vid sådana händelser. Lyckligtvis så hade vi läget under kontroll, agerade snabbt och mina kollegor skötte sig oerhört proffsigt. Jag blir stolt av att tillhöra en sådana handlingskraftig arbetsplats.

Jag tog mig in till stan med bil, men blev stående vid Karlaplan. Tanken var att träna efter jobbet och sen åka på fredagsmiddag hos Louise. Det blev inget med det. Jag ville bara ta mig hem snabbt. Vilket jag inte gjorde, det tog mig 1,5h att gå igenom stan. En stad i fullkomligt kaos. Det kändes som att hjärtat skulle hamra sig igenom bröstet när jag passerade Stureplan och fortsatte upp mot Kungsgatan/Sveavägen. Överallt stod människor, panikslagna och gråtandes, omringade av insatsstyrkor beväpnade till tänderna. Jag tänkte på min bonuspappa, min hjälte under hela min uppväxt, som hela sitt liv har jobbat som polis. Jag tänkte på alla mina vänner som jobbar runt om Centralen. Jag tänkte på dem jag inte kände. Jag tänkte på Syrien, som varje dag får uppleva sådant kaos. Jag tänkte på världen. Hur skräckslagna människor känner sig, 24 timmar om dygnet. Det finns all form av terror, och Stockholm hade just drabbats av en av dem.

Där stod jag, med tårar i ögonen och mobilen som gick på högvarv mitt på Sveavägen.  Jag tänkte på att jag ofta rör mig i de kvarteren då jag tränar på gymmen runt omkring samt ofta får infall (ni vet, jag ska baaara kolla på dessa skor/hudcremen/klänningen etc) på Åhléns, HM och Zara som ligger på Drottninggatan. Jag kände med takt med att tankarna började ta form till känslor så blev de även mer och mer barrikaderade, som alltid under press och stress. Jag nollställdes, blev rationell och fokuserad. Nästintill kall.

Hem. Jag skulle hem.

Så jag vände med pumpande adrenalin och fortsatte upp för trappan till Malmskillnadsgatan, passerade Johanneskyrkan, fortsatte ner till Rådmansgatan, Odenplan, St Eriksplan och över bron till Kungsholmen. Hundratals människor gick över bron och det såg ut som en scen hämtad från The Walking Dead. Blåljusfordon och polishelikoptrar överröstade myllret av människor som försökte få tag på sina nära och kära. Och jag fortsatte. Nästintill apatisk. Ni vet känslan av att se sig själv ovanifrån. Precis så.

När jag svängde in på vår gata var det precis som att någon tryckte på en knapp. Det var helt tyst, folktomt och nästintill kusligt stilla. Och då bor vi ändå 50 m från St Eriksbron. Kanske var det sinnesstämningen som spelade mig ett spratt. Kanske zoomade jag ut. Jag vet inte. Men det var anmärkningsvärt stilla.

Resten av kvällen satt vi i soffan, nära, och tittade på nyheterna. Matades med vad som hade hänt, om och om igen. Som om vår hunger för information om det otänkbara inte kunde mättas.

Och runt om i stan, öppnade människor sina hjärtan och hjälpte varandra, och bevisade att hoppet om mänskligheten ännu inte har dött.

0

5 kommentarer

  1. Va glad jag blir att du börjat o blogga (igen) Swica! Du e så fantastiskt duktig på att skriva o uttrycka dig. Tack för ett fint o tänkvärt inlägg. Hoppet e det sista som lämnar människan så visst finns det hopp om mänsklighet. Stor kram

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *