Jag har följt stormen, debatten och protesterna på håll i min trygga lägenhet i ett land som tillåter mig att ta egna val, bestämma över min egna kropp och där kyrkan inte kan påverka mitt liv. Där kyrkan inte kommer åt mig. Men inom mig finns en gnagande känsla av obehag. Och det har funnits där sedan jag var liten och spenderade varje sommar i landet där jag föddes, landet där jag serverades piroger vid köksbordet hemma hos mina morföräldrar. Landet vars människor som fascinerade mig med sin ostoppbara styrka men även fick mig att flera gånger stanna upp och fråga mig själv – är jag en del av dessa åsikter? Är jag en del av dessa gråzoner som skakar om min själ och får mig att ännu mer identifiera mig med känslan av att vilja slå sig loss. Känslan av att vara fri.
Denna frågan har växt sig starkare de senaste 10 åren.
Igår kom min tjejkompis Natali över och berättade om sin livestream hon hade haft med en annan polack gällande situationen i Polen. Vi diskuterade fram och tillbaka vad som egentligen händer i Polen och när jag la mig igår tog det lång tid för mig att somna. Vad händer med mitt hemland? Jag är inte längre orolig för vad som kan hända. Nej, det stadiet är vi förbi för längesedan. Det händer nu och mitt gnagande obehag håller ett fast tag om mitt hjärta.
Jag kan knappt andas.
Kvinnor i Polen har tappat rätten om sin kropp och jag är rädd för att kyrkans inflytande i politiken bara kommer växa. Det är inte längre tal om ett blomstrande land som efter år av krig, korruption och ekonomiska svårigheter är på väg att bli ett modernt land med enorma utvecklingsmöjligheter. Jag ser tyvärr inte det längre. Istället har min syn på det land som jag alltid har hyllat blivit mörk. Ett land som vill kriminalisera sexualundervisning.
Jag är rädd för mitt hemland.
Polen har länge haft en hård abortlagstiftning – som redan nu är en världens mest strikta. När ett lagförslag lades fram 2016 om att totalförbjuda abort samt även straffa kvinnor som gör abort med upp till fem års fängelse blev den svarta protesten, som marchen kallades, så pass effektiv att politkerna lyssnade. I ett år. Därefter kom ett nytt lagförslag som helt enkelt lydde ” stoppa abort” och inte nog med att abort endast kommer att att tillåtas om modern har våldtagits, utsatts för incest eller om hennes hälsa och liv hotas så vill det nya lagförslaget sätta stopp för möjligheten till abort vid allvarliga fosterskador eller då fostret inte är livsduglig.
En konsekvens som inte bara lämnar modern ensam med det tunga ansvaret men i många fallet orsakar svåra skador och även dödsfall i samband med förlossning.
För var är kyrkan under och efter förlossningen?
“POLSKA KVINNOR ÄR STARKA OCH BESTÄMDA – OCH VI SKA ÖVERVINNA DET HÄR HOTET. MEN VI BORDE INTE BEHÖVA SLÅSS MOT VÅR EGEN REGERING FÖR ATT FÅ TILLGÅNG TILL GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETER”, SÄGER DRAGINJA NADAZDIN, GENERALSEKRETERARE FÖR AMNESTY INTERNATIONAL POLEN.
Jag minns en gång när jag var 15 år och satt runt mina kusiners matbord i Polen. Vi pratade om att jag hade pojkvän och att jag tillsammans med min mamma hade beslutat att jag skulle äta P-piller. Främst för min mensvärk som paralyserade mig varje månad. Men även för att min mamma ville att jag skulle vara skyddad den dagen jag skulle gå ett steg längre med min pojkvän. Detta orsakade stor debatt och det var först gången det verkligen gick upp för mig att mitt syfte som kvinna i de “äldres” samt djupt troendes ögon är att producera och föda barn. Och det är även då jag får ha sex. I just det syftet. Min kropp tillhör inte mig. Inte enligt kyrkan. Inte enligt regeringen. Inte ens enligt vissa av mina avlägsna släktingar.
Jag fick frågan om jag är för abort. Jag är för rätten att bestämma över sin egna kropp. Och jag kan säga som såhär – jag har inga problem att ta den smällen om det skulle leda till att jag måste klippa kontakten med släkt i Polen, eller någon annan för den delen, som inte är av samma åsikt. Det har redan hänt.
Varenda cell I min kropp motsätter sig den syn dessa människor har på kvinnliga rättigheter och jag står bakom alla starka och modiga människor som just nu protesterar för sina liv, sin framtid, i Polen. Jag står bakom er.
To nie jest twoja ideologia. To moje życie.Moje prawo. Moja trauma.
4 svar till “Strajk kobiety – “Min kropp tillhör inte mig. Inte enligt kyrkan. Inte enligt regeringen. Inte ens enligt vissa av mina avlägsna släktingar””
Viktigt att du lyfter detta!! Att kvinnan fortfarande maste kämpa för att kunna bestämma över sin kropp 2020 är inte lätt att ta in.
Otroligt att detta händer 2020!!! I ett land så nära oss?!?! Ofattbart.
Mycket bra och viktigt inlägg. Det skär dock lite i mig över att du skriver kyrkan. Jag tror att du menar katolska kyrkan eftersom det är Polen du skriver om. Det är viktigt att veta att Svenska kyrkan inte har detta inflytande och inte heller är mot abort för den delen. Kvinnor ska ha rätt till sina egna kroppar. Sen finns det ju knäppisar i alla branscher tyvärr. Men som blivande präst känns det viktigt att säga att vi är många inom svenska kyrkan som förfäras över detta.
Hej! Jag förstår dig. Men jag tror du förstär att jag vet exakt vilken kyrka det gäller och det tror jag även de som läser vet om.
Jag har tyvärr inte så mycket för kyrkan över huvud taget men just i detta fallet är det katolska kyrkan då jag skriver om just Polen och dess religiösa fundamentalism.