Swica goes IRONMAN.

Jag är en person som har väldigt lätt att köra på utan att reflektera så mycket vad som händer runt omkring mig. Det som var galet för några år sedan, är idag vardag och mina gränser suddas ut för varje år som går. Jag inser mer och mer att det inte finns några begränsningar och jag har format en acceptans för mitt sätt att ta plats, skrapa på ytor som inte alltid vill bli skrapade på och helt enkelt sätta ner mig själv på inte helt självklara platser eller händelser.


Idag är en sådan dag jag stannar upp och reflekterar. För idag går jag tillsammans med IRONMAN Sverige ut med att jag är deras Ambassadör för säsongen 2017 och att IM Polen har bjudit ner mig att delta och rapportera IM Gdynia 70.3 i Augusti.

Det är helt fantastiskt jäkla roligt att bli tillfrågad och att kunna vara med och inspirera människor att våga. Triathlon är den sport som växer mest i Sverige och därför behövs bredden och acceptansen växa med och inte mot.

Jag började nosa på Triathlon för knappt 2 år sedan och här är jag nu.

Och tänk att allt började med ett inlägg där att jag var förbannad på sporten.

“Befann mig i omklädningsrummet samtidigt som några triathlon tjejer/kvinnor som jag känner till via sociala medier för en tid sedan. De diskuterade huruvida det är okej att använda sin Ironman ryggsäck om man bara hade gjort en 70.3 distans. Jag som stod längre ifrån, runt hörnet, stelnade till och min första tanke var: de driver säkert. Sedan väntade jag på att diskussionen skulle bytas av mot skratt och något skämtsamt. Men det kom aldrig. Det fortsatte raljeras över vem som ansågs vara en ”riktig” triathlet och hur ”aaaaalla” nuförtiden skulle göra ett triathlon trots att de knappt kunde ta ett simtag. Jag lämnade simhallen med en förvånad känsla i kroppen. Fördomar och översitteri finns i alla sporter, tyvärr. Naivt har jag trott att just denna sporten var befriad från sån skit. Tyvärr inte. Då återstår frågan, kommer jag använda min 70.3 ryggsäck som jag givetvis ska köpa tillsammans med min finisher tröja efter Ironman Jönköping? Svar: Hell yes. Det finns ingenting som kan underminera min prestation eller allt jobb jag kommer ha lagt ner när tävlingen väl går av stapeln i Juni. Jag kunde inte ens crawla 50m för 1.5 år sedan. Det om något förtjänar en tröjfan. Det tråkiga är att jag tyvärr har fått kommentarer liknande denna ” Äh, den mesdistansen, gör en RIKTIG Ironman istället, häng med till Kalmar!” allt för ofta nu. Och jag blir så ställd varje gång. Vadfan, är alla omkring mig några jäkla supermänniskor? För mig är inte 70.3 någon mesdistans. Den är helt klart genomförbar och jag är inte orolig över att jag ej kommer fixa det. Men det betyder inte att jag tar den med en klackspark eller ej har respekt för distansen. Har nivån för oss vanliga motionärer flyttats fram så hårt att vi numera anser allt under Kalmar för att inte riktigt räknas? Är djupt imponerad av alla som kör men finner inte riktigt mig inspirerarad alla gånger, för det har blivit så jäkla hetsigt. Det ska gå fort fort fort och tävlingarna ska prickas av i ett rasande tempo. Och kvar står jag, viftandes med min 70.3 ryggsäck och undrar: om jag gör allt nu – vad har jag kvar sen? Kommer vi någonsin bli nöjda? #swicapredikar”

Detta skrev jag den 13 mars. Responsen blev skyhög och det rasslade in kommentarer och mail från amatörer, erfarna atleter, proffs och nybörjare som nosade på sporten. 98 procent höll med mig, klimatet var inte allt för välkomnande och många kände att det hade blivit en sort personlig jakt för dem, en jakt på acceptans.

Det som hände sen var att Frida, marknadschef på IRONMAN Sverige uppmärksammade och kommenterade inlägget. Några månader senare återkopplade hon till mig gällande ett ambassadörskap. Jag visste sedan innan att inlägget hade rört upp lite känslor inom triathlon-världen, så när Frida berättade att det hade diskuterats länge och väl på kontoret nickade jag bara och log – detta var exakt det jag ville. Lyfta upp saker och ting till ytan, diskutera och belysa. Det handlar inte om rätt eller fel, det handlar bara om att våga bredda sig, öppna ögonen och hänga med i den utveckling som sker i sporten och hos oss glada motionärer som mer och mer börjar bli glada elit-motionärer.

Jag är inte ute efter att förringa de atleter som lägger ner sin själ i sporten, jag är heller inte ute efter att peka finger och säga “såhär ska det vara”. Jag vill bara visa att det finns flera typer av atleter, flera typer av livsstilar och flera typer av dedikation. Att en grupp av människor inte äger rätten att kalla sig triathleter. Att Sofia som femte året i rad kör sin olympiska distans är lika mycket atlet som Henrik som toppar listorna i sin age-group i Kalmar. Eller att Gunilla som fick en sprint startplats i femtioårspresent har lika mycket rätt att kalla sig triathlet som Karin som ägnar timmar på sin cykel, som dedikerat tränar alla helger, kvällar och ledig tid. Vi är alla olika, med olika mål, men vi har en sak gemensamt och det är att vi älskar det vi gör och vill genomföra en IRONMAN.

Det handlar inte om att jag ska topp-placera mig i Jönköping eller Gdynia. Det kan vi redan nu utesluta. Det är inte därför jag är där, och det är inte heller varför IM Sverige har valt att samarbeta med mig. För låt mig vara helt ärlig, vet ni vad det första jag sa till min kille när jag blev kontaktad av IM?

“Nu lär det storma.”

Låt mig förklara så enkelt så möjligt vad jag menar med det. Det finns en ett gäng triathleter som kommer ifrågasätta valet och tycka att det finns andra kandidater som representerar sporten så mycket bättre än mig. Jag är väl medveten om detta, för tro inte för en sekund att jag lutar mig tillbaka och tänker: det här kommer bli plättlätt.

Det är inte plättlätt att tävla och representera något när man nu har extra mycket ögon på sig.

Innan jag somnade gick jag igenom min kalender och började sätta av ännu mer tid för träning. Jag började flytta på inbokade saker, formulera ursäkter till min kille för att kunna träna mer och började räkna ner dagarna till start.

När jag vaknade i morse insåg jag hur dum jag var. Jag ska inte ändra på någonting, jag tränar redan mycket, jag sätter redan av mycket tid och mitt schema är redan satt inför Jönköping. Jag ska bara köra på enligt min plan, ha kul och må bra. Jag har ju min grej, min balans, min livsstil som jag står hundra procent bakom.

Det enda som ändras är att jag kommer avbryta min semester i Marbella 3 dagar tidigare och flyga direkt till Gdynia den 4e Augusti för att sen tävla den 6e Augusti. Vilket innebär att jag måste tänka om lite rent träningsmässigt efter löpresan till Mont Blanc den 21 juli. Men mer om det i ett annat inlägg, för ni kommer få hänga med på alla tankar, funderingar och förberedelser. Och framförallt, hänga på under tävlingshelgerna.

Nu kör vi och gör detta tillsammans, och som svar på den frågan jag får mest:

“Får jag lov att kalla mig för IRONMAN fast jag bara har kört 70.3.”

Självklart. Det kommer jag göra sekunden efter jag går i mål i Jönköping. 

 

 

22

18 svar till “Swica goes IRONMAN.”

  1. Du sätter verkligen pricken över i:et! Jag jobbar själv med träning och ser denna tränings- och tävlingshets, om att inte vara tillräcklig och bra. “Inte kan väl jag…” är en mening som ofta förekommer i mina samtal med mina kunder och medlemmar. TACK för att du lyfter detta, jag kommer att följa din resa och heja på dig hela vägen!

    • Hej Emma!

      VAD KUL att du kommer följa mig, så otroligt roligt.

      Och bra att du tar upp det med dina kunder, och är uppmärksam framförallt. Kram!

  2. Grymt jobbat Joanna och STORT GRATTIS! Så himla glad för din skull!

    FET kram <3

  3. Alltså jag är så sugen på att testa Triathlon jag med, och det som tar emot är just det där du skriver om, att man inte riktigt räknas. Att ge sig in på en arena där man liksom inte hör hemma. Springa kan jag. Cykla går väl det med. Men simma??? Och jag som är en helt vanlig gymtjej bara. Inte ska väl jag… Men jo!!! Det är just precis det jag ska! Jag ska bara skaffa lite lite mer mod först… Tips på bra lopp att köra första gången? Gärna någonstans i mitten av Sverige 🙂

    • Men det är just det du gör, DU RÄKNAS. Det är just det jag försöker förmedla, att vi ska sluta säga till oss själva “inte ska väl jag” “vad har jag där att göra?!”. I allt. För vi har där att göra, precis lika mycket som alla andra.

      Sålänge du är frisk, vill testa och vågar – då är din plats given. Du har liksom redan tagit steget dit fullt ut.

      Hejja dig och hoppas du hittar modet!

      Och gällande bra lopp – jag hade kollat på olika distanser i tex Tjörn, Borås, Växjö, Uppsala, Hallsta, Västerås. Kolla här så får du upp alla. http://www.svensktriathlon.org/Tavling/tavlingskalender

      Ha en fin dag och du..jag är också en gymtjej..och en löpare..och en triahlet..och en crosfittare..;)

  4. Känner precis likadant med “En Svensk Klassiker”.
    Jag, en 42-årig sedan tidigare, knäskadad kvinna, som fått lägga om mitt träningsliv från löpning, skutt och gympa, till skonsammare träning. Jag ger mig in i Klassikersvängen och klarar av En Svensk Halvklassiker.
    Är grymt stolt över min prestation.
    Men vissa vill inte kalla det en klassiker. “Det är ju bara en halv”
    Ja, men det är ändock en klassiker. Jag har cyklat 15 mil, jag har simmat 1,5 km, jag har gått 15 km och jag har åkt längdskidor 3 mil på Engelbrektsloppet (där jag dessutom persade med 1 (!!) timme)
    Jag har gjort en klassiker. Jag har kämpat, jag har slitit, det har kostat fett med pengar. Men jag gjorde det. Säsongen efter jag bröt handleden. Och säsongen innan jag slet av korsbandet i knät (där är jag nu)
    Och jag kom mil före alla soffpotatisar som inte ens försökte.
    Och jag avskyr folk som ska försöka trycka ner en och förringa ens prestation.

    • Men jäklar, du har all anledning att känna dig stolt. Vilken kämpe du är. Jag tänker inte alls på att det är en halv-distans. Du har ju gjort alla momenten, då räknas det som en klassiker för mig. Sug åt dig och var stolt för du är grym! Och den som säger något annat – fråga vad de gjorde den dagen du fightades för dina mål.

      Kram!

  5. Så jäkla grymt, helt rätt att sätta dig på den posten! Ska bli kul att följa dig, fast jag gör ju det mest via Instagram. 🙂
    //litchiphoto

    Förresten, hoppas det är OK att jag lånar en bild på en outfit till min blogg? Matchar kläder med något av mina smycken med jämna mellanrum. Du är exakt en sådan jag vill ha med i bloggen: inte bara yta och ute efter de snyggaste akrylnaglarna, blonderade håret och coolaste kompisarna. Du är äkta, du är du!

    • Hej Lilian!

      Så otroligt roligt att du vill följa och hänger med på resan! 🙂

      Läste din blogg och wow, jag blir så oerhört glad över att läsa det. Tack snälla, låna på bilder det är helt okej så länge man anger vart de är ifrån.

      TACK! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *