JOANNA SWICA

Jag är en person som har väldigt lätt att köra på utan att reflektera så mycket vad som händer runt omkring mig. Det som var galet för några år sedan, är idag vardag och mina gränser suddas ut för varje år som går. Jag inser mer och mer att det inte finns några begränsningar och jag har format en acceptans för mitt sätt att ta plats, skrapa på ytor som inte alltid vill bli skrapade på och helt enkelt sätta ner mig själv på inte helt självklara platser eller händelser.

Idag är en sådan dag jag stannar upp och reflekterar. För idag går jag tillsammans med IRONMAN Sverige ut med att jag är deras Ambassadör för säsongen 2017 och att IM Polen har bjudit ner mig att delta och rapportera IM Gdynia 70.3 i Augusti.

Det är helt fantastiskt jäkla roligt att bli tillfrågad och att kunna vara med och inspirera människor att våga. Triathlon är den sport som växer mest i Sverige och därför behövs bredden och acceptansen växa med och inte mot.

Jag började nosa på Triathlon för knappt 2 år sedan och här är jag nu.

Och tänk att allt började med ett inlägg där att jag var förbannad på sporten.

”Befann mig i omklädningsrummet samtidigt som några triathlon tjejer/kvinnor som jag känner till via sociala medier för en tid sedan. De diskuterade huruvida det är okej att använda sin Ironman ryggsäck om man bara hade gjort en 70.3 distans. Jag som stod längre ifrån, runt hörnet, stelnade till och min första tanke var: de driver säkert. Sedan väntade jag på att diskussionen skulle bytas av mot skratt och något skämtsamt. Men det kom aldrig. Det fortsatte raljeras över vem som ansågs vara en ”riktig” triathlet och hur ”aaaaalla” nuförtiden skulle göra ett triathlon trots att de knappt kunde ta ett simtag. Jag lämnade simhallen med en förvånad känsla i kroppen. Fördomar och översitteri finns i alla sporter, tyvärr. Naivt har jag trott att just denna sporten var befriad från sån skit. Tyvärr inte. Då återstår frågan, kommer jag använda min 70.3 ryggsäck som jag givetvis ska köpa tillsammans med min finisher tröja efter Ironman Jönköping? Svar: Hell yes. Det finns ingenting som kan underminera min prestation eller allt jobb jag kommer ha lagt ner när tävlingen väl går av stapeln i Juni. Jag kunde inte ens crawla 50m för 1.5 år sedan. Det om något förtjänar en tröjfan. Det tråkiga är att jag tyvärr har fått kommentarer liknande denna ” Äh, den mesdistansen, gör en RIKTIG Ironman istället, häng med till Kalmar!” allt för ofta nu. Och jag blir så ställd varje gång. Vadfan, är alla omkring mig några jäkla supermänniskor? För mig är inte 70.3 någon mesdistans. Den är helt klart genomförbar och jag är inte orolig över att jag ej kommer fixa det. Men det betyder inte att jag tar den med en klackspark eller ej har respekt för distansen. Har nivån för oss vanliga motionärer flyttats fram så hårt att vi numera anser allt under Kalmar för att inte riktigt räknas? Är djupt imponerad av alla som kör men finner inte riktigt mig inspirerarad alla gånger, för det har blivit så jäkla hetsigt. Det ska gå fort fort fort och tävlingarna ska prickas av i ett rasande tempo. Och kvar står jag, viftandes med min 70.3 ryggsäck och undrar: om jag gör allt nu – vad har jag kvar sen? Kommer vi någonsin bli nöjda? #swicapredikar”

Detta skrev jag den 13 mars. Responsen blev skyhög och det rasslade in kommentarer och mail från amatörer, erfarna atleter, proffs och nybörjare som nosade på sporten. 98 procent höll med mig, klimatet var inte allt för välkomnande och många kände att det hade blivit en sort personlig jakt för dem, en jakt på acceptans.

Det som hände sen var att Frida, marknadschef på IRONMAN Sverige uppmärksammade och kommenterade inlägget. Några månader senare återkopplade hon till mig gällande ett ambassadörskap. Jag visste sedan innan att inlägget hade rört upp lite känslor inom triathlon-världen, så när Frida berättade att det hade diskuterats länge och väl på kontoret nickade jag bara och log – detta var exakt det jag ville. Lyfta upp saker och ting till ytan, diskutera och belysa. Det handlar inte om rätt eller fel, det handlar bara om att våga bredda sig, öppna ögonen och hänga med i den utveckling som sker i sporten och hos oss glada motionärer som mer och mer börjar bli glada elit-motionärer.

Jag är inte ute efter att förringa de atleter som lägger ner sin själ i sporten, jag är heller inte ute efter att peka finger och säga ”såhär ska det vara”. Jag vill bara visa att det finns flera typer av atleter, flera typer av livsstilar och flera typer av dedikation. Att en grupp av människor inte äger rätten att kalla sig triathleter. Att Sofia som femte året i rad kör sin olympiska distans är lika mycket atlet som Henrik som toppar listorna i sin age-group i Kalmar. Eller att Gunilla som fick en sprint startplats i femtioårspresent har lika mycket rätt att kalla sig triathlet som Karin som ägnar timmar på sin cykel, som dedikerat tränar alla helger, kvällar och ledig tid. Vi är alla olika, med olika mål, men vi har en sak gemensamt och det är att vi älskar det vi gör och vill genomföra en IRONMAN.

Det handlar inte om att jag ska topp-placera mig i Jönköping eller Gdynia. Det kan vi redan nu utesluta. Det är inte därför jag är där, och det är inte heller varför IM Sverige har valt att samarbeta med mig. För låt mig vara helt ärlig, vet ni vad det första jag sa till min kille när jag blev kontaktad av IM?

”Nu lär det storma.”

Låt mig förklara så enkelt så möjligt vad jag menar med det. Det finns en ett gäng triathleter som kommer ifrågasätta valet och tycka att det finns andra kandidater som representerar sporten så mycket bättre än mig. Jag är väl medveten om detta, för tro inte för en sekund att jag lutar mig tillbaka och tänker: det här kommer bli plättlätt.

Det är inte plättlätt att tävla och representera något när man nu har extra mycket ögon på sig.

Innan jag somnade gick jag igenom min kalender och började sätta av ännu mer tid för träning. Jag började flytta på inbokade saker, formulera ursäkter till min kille för att kunna träna mer och började räkna ner dagarna till start.

När jag vaknade i morse insåg jag hur dum jag var. Jag ska inte ändra på någonting, jag tränar redan mycket, jag sätter redan av mycket tid och mitt schema är redan satt inför Jönköping. Jag ska bara köra på enligt min plan, ha kul och må bra. Jag har ju min grej, min balans, min livsstil som jag står hundra procent bakom.

Det enda som ändras är att jag kommer avbryta min semester i Marbella 3 dagar tidigare och flyga direkt till Gdynia den 4e Augusti för att sen tävla den 6e Augusti. Vilket innebär att jag måste tänka om lite rent träningsmässigt efter löpresan till Mont Blanc den 21 juli. Men mer om det i ett annat inlägg, för ni kommer få hänga med på alla tankar, funderingar och förberedelser. Och framförallt, hänga på under tävlingshelgerna.

Nu kör vi och gör detta tillsammans, och som svar på den frågan jag får mest:

”Får jag lov att kalla mig för IRONMAN fast jag bara har kört 70.3.”

Självklart. Det kommer jag göra sekunden efter jag går i mål i Jönköping.