Varför dela något så personligt? “Du fläker ut dig” fick jag av en person med en katt som profilbild (det säger det mesta). Av över 800 positiva mail, dm’s och kommentarer så fanns det en kommentar jag nu vill lyfta här. Inte för att personers åsikter som gömmer sig bakom påhittade profiler rör mig o ryggen. Nej. Men för att ta upp något som jag tycker är viktigt. Vi delar allt nuförtiden i sociala medier. Framgång, resor, härliga middagar, graviditeter, närgångna videos på födslar, nakna barn som skiter, giftemål, nakna kroppar och flådiga hem. Och det ska vi få göra. Men lika mycket som jag stolt vill dela livets fantastiska stunder och aldrig tänker skämmas för att jag vill ha ett jävligt härligt liv så går det inte, i alla fall inte för mig, att inte dela de mindre härliga stunderna. I en värld där allt allt ska delas, så är vi så oerhört rädda för att dela med oss av de grå pusselbitarna, de som också gör oss till de vi är. Jag menar inte att det är ett måste. Man gör som man själv vill. Men någonstans hoppas jag att vi i framtiden slutar höja på ögonbrynet åt det som inte passar in i mallen för ett “lyckligt” liv och sluter upp – precis som ni har gjort de senaste dagarna här. Jag känner mig mindre misslyckad efter att få dela min sorg, mitt misslyckande. Och för det ska ni ha tack. Tillsammans flyttar vi berg. ♡
0
0 svar till “Tack”
Visst är det privat och personligt. Men du lämnar inte ut någon annan. Och det måste ändå kännas skönt att berätta för att inte hamna i en låtsasvärld där allt är perfekt för så är ju inte livet. Det krävs styrka och det har du bevisat många gånger att du besitter. Du är verkligen en grym förebild för så många!!
Tack så hemskt mycket, betyder oerhört mycket för mig att läsa detta. Stor kram Linda!
Jag tror att vi måste dela de ohärliga stunderna för att balansera de härliga (ibland fejkade) stunderna, dels för att få realistiska perspektiv på livet men också för folkhälsans skull. Jag jobbar som volontär på en tjejjour och möter unga tjejer som mår dåligt över att de inte lever samma fina härliga liv som alla andra på sociala medier.
Vad det gäller det specifika ämnet så önskar jag att jag hade kunnat läsa ett liknande inlägg när jag gick igenom mitt missfall i mars. Precis som du var jag inte intresserad av barn men ju längre tiden gick desto mer såg jag fram emot ett barn. Skammen och skuldkänslorna som svepte över mig när vi fick veta på ett ultraljud att det inte fanns något liv kvar var bedövande och förlamande. Sorgen jag kände (och fortfarande känner) gör ont på så många plan och jag ville inte berätta för någon. Tills det en dag brast och jag började berätta. Jag har inte berättat för många men alla jag har berättat för har gått igenom missfall men aldrig sagt något pga av skam och en känsla av att man är en halv/dålig kvinna. Varför gör vi så mot oss själva? Statistiken visar att missfall är vanligt men varför pratar ingen om det då? Varför får vi inte höra det i skolan så att en inte behöver känna sig värdelös om det händer. Sorgen är densamma men att dessutom behöva bära på skam och skuld blir ju bara en extra börda. Jag hoppas att genom att vi pratar mer om det så suddas tabun kring missfall bort, precis som den gjort med tex utbrändhet.
Kram och stort tack Joanna för att du delar ❤️
Fina Johanna, tack för du delar med dig av din historia. Jag blir så oerhört ledsen när jag läser om vad som hände dig och jag känner igen mig i så mycket. Stor stor kram till dig!
Jag är så tacksam att du delar med dig av dina erfarenheter, känslor och tankar. En sommar hade jag tre nära vänninor som alla fick missfall. De hade ingen aning om att det var så vanligt och de hade alla olika erfarenheter av bemötande av vården.
Oavsett var det i den situationen bara skönt att kunna lyssna, dela sorgen och vara ett stöd. Ett år senare var de alla mammor eller gravida igen, men det gjorde inte sorgen där och då lättare att bära.