Jag har varit tjänstledig i en månad nu, dock känns det som att det bara har gått en vecka då jag har varit bortrest 2,5 av dessa 4 veckor. Det är fortfarande en rätt märklig känsla och jag kommer fortfarande på mig själv att fylla min kalender med åtaganden när jag märker att jag tex har en hel eftermiddag fri, för det är så jag är van vid att leva, så jag har levt. Sprängfylld kalender och struktur på minuten för att hinna med. Det är som att jag försöker rättfärdiga min ledighet med att ha grejer att göra. Vilket jag har, mer än nog. Men i min något knäppa hjärna som har vant sig vid tempo tempo tempo så har jag inte riktigt fattat helt var jag befinner mig..än. Men jag jobbar på det och tvingar mig att skala av och bort. Speciellt möten som inte ger något, där personer vill ha mer än de ger. Jag har dragit många lärdomar från just detta, men det är ett annat inlägg.
Men det här med att ta vara på min nyfunna tid, med min insats att promenera överallt. Hade inte hänt i samma utsträckning för en månad sedan, möjligtvis på helgen på väg till en brunch. Men det är nya tider nu och jag går ca en timme innan ett möte någonstans då det tar runt 30-45 minuter att promenera in till city från Kungsholmen, speciellt i vädret som råder nu. T-bana, uber eller buss är ok vid speciella tillfällen. Men där pulsar jag som sagt fram. Jag har en regel att minst 80 procent av promenaden varken får innehålla musik, podd eller telefonsamtal. Jag ska bara gå där med mina tankar och vara. “Självförverkligande skitsnack..” Det var min första reaktion när jag satte upp regeln för mig själv. För det är så jävla flummigt och olikt mig. Men nu är det nytt år och här ska mindfulness utövas! Sänk axlarna, andas i fyrkant och känn dagarna (låter bra i iallafall). Jag har tid att reflektera, tänka och vissa dagar inte tänka på något alls. Jag tar min tid och spatserar på, som en liten eskimå ute på tur. Packad ryggsäck, snowjoggers och gigantisk jacka. Ögon som sticker fram mellan möss och jackkanten. Hepp hepp! Vissa dagar med en bitter feeling, medan vissa dagar pirrar det i hela kroppen och jag ler mot alla jag möter. Tänk att jag kan få göra det här, mitt på blanka dagen! Ingen förstår varför jag ler som en galning dock.
Det är så roligt, jag har ju drivit med mig själv och mina promenader på IG och vissa har inte förstått ironin och att jag faktiskt driver. Det är skojjigt tycker jag, för då brer jag på ännu mer. Oj oj oj, nu gick jag heeela vägen från Stureplan till Centralstationen, vilken prestation! Och vissa personer går igång, ja jäklar vad de går igång. Som om jag aldrig någonsin har gått förut eller vet vilka hälsofördelar det är. “Det finns inget dåligt väder, baaaara dåliga klä..” Snark. Då brukar jag fnissa och ta extra raska steg till träningen där jag ska spendera 2 svettiga timmar med att röra på mig själv.
Men det var inte det jag skulle komma till, nu gled jag ifrån ämnet. Var var jag..jo min tjänstledighet. Det förbryllar mig fortfarande att vissa människor tror jag lever något jädra lyxliv (jo tjena, främsta anledningen till mina mindfulness promenader är faktiskt SL-kostnaden). Först trodde jag att det var pga mina sociala medier och började granska vad jag la upp. Visst lägger jag upp sjyssta bilder, äter mycket ute och rör mig i snygga miljöer. Jag reser en del och gärna bekvämt. Dricker bubbel på måndagar och sorterar klackar efter färg. Men är det verkligen allt? Nej. Jag är väldigt bjussig behind the scenes, what you see is what you get. Uppstigning 05:30 för att hinna, sena kvällar etc etc. Och de människor som håller på och slänger med kommentarer om att jag lever något jädra glidarliv vet precis hur hårt jag har jobbat för att kunna ta ledigt ett halvår. Och då är jag inte ens helt “ledig” helt.
Egentligen borde jag inte bry mig, men det kliar i mig. För jag märker att vissa kommentarer är hånfulla, nästan bittra. Värst är det när jag märker att personen ifråga försöker få det som att jag enbart har möjlighet att göra detta pga ekonomiskt stöd från min partner. Då försvinner det lilla leendet i mitt ansikte och glimten i ögat. Då biter jag ifrån. Förväxla inte stöd med ekonomiskt underhåll tack, det har är helt och hållet min egna förtjänst. Jag har skapat mig denna tillvaro. Men att ha någon som står vid sidan om och hejjar på mig – det är guld värt.
Och mitt i allt detta, så påminner jag mig själv genom att titta ner på min handled där SWCPWR är intatuerat, vad som faktiskt betyder något och vad jag är kapabel till.
Och då ler jag extra brett och svarar “Ja, det bara landade i knäet, poff sa det!”
1